I många år har relationen mellan mig och mamma varit ansträngd, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle gå så här långt. Jag har två barn en dotter på 9 som heter Liv och en son på 6 som heter Viktor. Vi bor själva i en liten lägenhet i Sundbyberg sedan jag skilde mig från deras pappa. Även om jag alltid varit ansvarsfull, jobbat hårt och tagit hand om mina barn med all kärlek jag har, så har mamma ständigt hävdat att jag inte duger som mamma. Varje gång hon kom hem till oss skulle hon kolla allt öppnade kylen, drog med fingret längs hyllor efter damm, gav mig pikar om tvätten inte var vikt ihop exakt som hon ville eller om barnen råkade skratta högt när hon var där.
Förra veckan kom hon för att hjälpa till eftersom Viktor hade blivit förkyld. Hon sa att hon skulle stanna i två dagar. En eftermiddag när hon gick ut till Ica för att handla, letade jag efter ett kvitto i tv-möbeln när jag plötsligt såg den: en svart, tjock anteckningsbok med röd markering. Jag trodde först att det var min, en sådan jag brukar skriva ner hushållsutgifter i, men nej. Handstilen var hennes. På första sidan stod:
Register om det någonsin behövs vid rättsliga åtgärder.
Jag bläddrade vidare och såg exakta datum med sådant hon ansåg vara mina misslyckanden. Till exempel:
3 september: barnen åt uppvärmt ris till middag.
18 oktober: Liv gick och lade sig kl 22.00 för sent för hennes ålder.
22 november: det låg vikkläder i vardagsrummet.
15 december: såg henne trött olämpligt för barnuppfostran.
Allting jag gjorde, varje litet detaljer i mitt hem allt skrev hon upp som om det vore brott. Och där fanns också rena påhitt:
29 november: lämnade barnet ensam i 40 minuter.
Det har aldrig hänt.
Men det fanns något ännu värre: en sektion med rubriken Reservplan. Där hade hon skrivit namnen på mostrar som skulle kunna bekräfta att jag lever under stress fast de aldrig sagt det. Det fanns utskrivna sms där jag bett henne säga till innan hon kom, eftersom jag jobbat hemifrån och hon hade sparat dem som bevis på att jag motar bort hjälp.
Det stod till och med att om hon kunde bevisa att jag var en slarvig eller oorganiserad mamma, så kunde hon söka om tillfällig vårdnad om barnen för deras egen skull.
När hon kom hem från affären skakade jag. Jag visste inte om jag skulle konfrontera henne, vara tyst eller bara gå. Jag lade tillbaka anteckningsboken precis där jag hittat den.
På kvällen yttrade hon en kommentar, som om inget hänt:
Kanske barnen hade haft det bättre hos någon som är lite mer ordningsam
Då förstod jag att anteckningsboken inte var ett infall. Det var en plan. Genomtänkt. Systematisk. Målinriktad.
Jag sa aldrig något om att jag sett boken. Jag vet att skulle jag göra det skulle hon förneka allt, anklaga mig och hitta på ännu mer och det skulle bara bli farligare.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är rädd.
Och jag är sårad ända in i själen.
Men en sak har blivit tydlig för mig: ibland måste man inse att blod inte alltid innebär trygghet. Ibland måste man själv sätta gränser, även mot dem man älskar mest, för att kunna skydda sina barn och sig själv. Det viktigaste är att visa barnen vad omtanke och trygghet verkligen betyder även om det innebär att säga nej till någon som aldrig förstått vad det ordet innebär.
