Hemma var det alltid gäster. Gäster kom och gick nästan jämt – flaskor överallt, men aldrig någon ma…

Hemma hade vi gäster. Vi hade nästan alltid gäster hos oss.
Alla bara dricker, dricker, flaskor överallt, men ingen mat alls. Jag skulle i alla fall vilja hitta en liten brödbit men på bordet låg bara fimpar och en tom sillburk, jag tittade ett varv till på bordet, men nej, helt tomt.
Jaja, mamma, jag går nu, sa jag och började långsamt dra på mig mina trasiga skor.
Jag hoppades fortfarande att mamma skulle stoppa mig, eller åtminstone säga,
Vart ska du, min pojke, utan att ha ätit, och det är kallt ute. Stanna hemma. Jag kokar lite gröt och skickar hem gästerna, och så städar jag förstås.
Jag längtade alltid efter ett vänligt ord från mamma, men hennes ord var vassa som taggar, och varje gång ville jag bara krypa ihop och gömma mig.
Den här gången bestämde jag mig: nu går jag för gott. Jag var sex år och tyckte själv att jag var ganska vuxen. Första steget skulle bli att tjäna ihop lite pengar och köpa en bulle, kanske till och med två, min mage kurrade högt av hunger.
Hur jag skulle tjäna pengar visste jag inte, men när jag gick förbi kioskerna fick jag syn på en tom flaska som stack upp ur snön. Den plockade jag upp och lade i en kasse jag hittade. Halva dagen samlade jag ihop fler flaskor.
Nu var påsen nästan full och flaskorna klirrade. Jag såg redan för mig hur jag skulle köpa en mjuk och doftande vetebulle med vallmo eller russin, kanske till och med med glasyr, men beslöt att så långt skulle inte pengarna räcka, så ville vara säker och fortsatte leta fler flaskor.
Jag gick fram nära pendeltågsplattformen, där karlar ofta satt och drack öl i väntan på tåget. Ställde ner den tunga kassen vid kiosken och sprang för att hämta en ny flaska som någon just lämnat. Men medan jag sprang fram dök en smutsig, ilsken gubbe upp. Han tog bara mina flaskor, blängde surt på mig så jag inte ens hann protestera, utan bara vände och gick därifrån.
Drömmen om en bulle försvann som en hägring.
Flaskplockning är också ett tungt jobb, tänkte jag och vandrade vidare genom de snötunga gatorna.
Snön var blöt och klibbig. Fötterna var frusna och stinkande av fukten. Det blev riktigt mörkt. Jag minns inte hur jag hamnade i en trappuppgång, men där föll jag ihop på avsatsen, rullade närmare elementet och slumrade in i het sömn.
När jag slog upp ögonen tänkte jag att jag fortfarande drömde, för det var varmt, lugnt, mysigt och det luktade gott, så gott!
Sedan kom en kvinna in i rummet med världens snällaste leende.
Nå, pojken min, sa hon vänligt, har du fått upp värmen? Sovit gott? Kom, vi äter frukost. Jag hittade dig sovandes som en liten hundvalp i porten när jag gick hem i natt, och tog med dig hem.
Är det här mitt hem nu? frågade jag försiktigt, fortfarande oförstående över min lycka.
Om du inte har något hem, så får detta bli ditt, svarade kvinnan.
Sedan var allt som ur en saga. Den främmande kvinnan lagade mat åt mig, tog hand om mig, köpte nya kläder. Efter ett tag berättade jag för henne om mitt liv med mamma.
Den snälla tanten hette Lovisa. För mig var det ett sagolikt namn jag hade aldrig hört det och tyckte bara feer kunde heta så vackert.
Vill du att jag ska vara din mamma? frågade hon en dag och kramade mig sådär varmt som riktiga, älskande mammor gör.
Det ville jag förstås. Men den lyckliga tiden tog slut alldeles för snabbt. En vecka senare kom mamma och hämtade mig.
Mamma var nästan nykter och skällde vilt på kvinnan som tagit hand om mig, Jag har fortfarande alla rättigheter till min son, de har inte tagit honom ifrån mig än.
När hon gick med mig därifrån föll snöflingorna från himlen, och för mig såg huset jag lämnat ut som ett vitt slott.
Livet hemma fortsatte att vara lika dåligt. Mamma drack, och jag rymde ofta hemifrån. Jag sov på tågstationer, samlade flaskor och köpte bröd för pengarna. Jag blev avvisande och pratade inte med någon, bad aldrig om hjälp.
Efter ett tag blev mamma fråntagen vårdnaden, och jag hamnade på barnhem.
Det sorgligaste var att jag inte kunde minnas vart det där vita slottet låg, den plats där snälla kvinnan med det sagolika namnet bodde.
Tre år gick.
Jag bodde fortfarande på barnhemmet. Jag var tystlåten och fördrömde helst dagarna för mig själv genom att rita. Alltid ritade jag samma bild: ett vitt hus och snöflingor som singlade ner från himlen.
En dag kom en journalist till barnhemmet. Fostermamman visade henne runt och presenterade de andra barnen. När de kom till mig sade hon:
Leo är en fin och intressant pojke, men han har svårt att anpassa sig i gruppen fastän han varit här i tre år. Vi försöker hitta ett familjehem för honom, förklarade hon.
Hej, jag heter Lovisa, presenterade sig journalisten.
Jag hajade till, fick liv, och började prata! Jag berättade ivrigt för henne om min snälla tant Lovisa. Man kunde se hur det tinar upp inom mig för varje mening jag berättade. Ögonen började lysa, kinderna blev rosiga. Fostermamman såg förvånad ut när hon märkte hur mycket jag förändrades.
Namnet Lovisa var nyckeln till mitt hjärta.
Journalisten Lovisa kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon hörde min berättelse. Hon lovade skriva om mig i stadens lokaltidning så att kanske, bara kanske, min snälla Lovisa skulle läsa och förstå att jag längtade efter henne.
Hon höll sitt löfte. Och ett mirakel skedde.
Lovisa prenumererade inte på tidningen, men hennes arbetskamrater gav henne blommor på födelsedagen, och eftersom det var snö ute fick hon dem inslagna i tidningspapper. Hemma, när hon vecklade ut blommorna, såg hon rubriken “Snälla kvinnan Lovisa, pojken Leo söker efter dig. Svara!”
Hon läste artikeln och förstod att det var just henne den där pojken väntade på den lille pojken hon en gång burit hem och ville ta hand om.
Jag kände igen henne på en gång. Jag kastade mig i famnen på henne. Vi kramades. Alla grät: jag, Lovisa och vårdbiträdena som såg oss mötas igen.
Jag har längtat så efter dig, viskade jag.
Det var svårt att övertyga mig om att Lovisa behövde gå hem igen. Hon kunde inte ta med mig på en gång, det skulle till en hel adoptionsprocess, men hon lovade att komma till mig varje dag.
P.S.
Sedan började mitt lyckliga liv. Nu är jag 26 år. Jag har gått ut Tekniska Högskolan. Jag ska gifta mig med en fantastisk tjej. Glad, social, och älskar min mamma Lovisa mer än allt.
När jag blev vuxen berättade Lovisa för mig att hon varit olycklig och ensam, hennes man hade lämnat henne för att de inte kunde få barn. När hon fann mig på trappavsatsen, värmde hon sig själv med sin kärlek till mig.
När min biologiska mamma kom tillbaka och tog mig var Lovisa övertygad om att det helt enkelt inte var meningen.
Hon blev oändligt lycklig den dagen vi fann varandra på barnhemmet.
Jag försökte ta reda på vad som hänt min riktiga mamma. Det visade sig att vi bara hyrde en lägenhet i stan. Hon försvann för många år sedan tillsammans med en man som nyligen kommit ut från fängelset. Jag letade inte vidare. Varför skulle jag?