Jag har tillbringat halva min barndom tillsammans med min tvillingsyster på olika barnhem, innan vår moster, mammas yngre syster, blev arton och tog oss hem till sig. Hon och hennes man blev våra riktiga föräldrar och jag älskar dem så mycket och är evigt tacksam för allt de har gjort för oss.
På vår artonde födelsedag tog de med oss till en trea i centrala Göteborg, en lägenhet som en gång tillhörde våra biologiska föräldrar. Den hade varit uthyrd under alla dessa år, men nu föreslog de att vi skulle sälja den och dela pengarna, så att vi båda kunde köpa varsitt eget boende. Idén kändes bra för oss båda. Lägenheten var fin och såldes för en bra summa. Jag fick tillräckligt med pengar för att köpa en mysig tvåa, förstås med hjälp av ett bolån, men det lyckades jag betala av redan på ett år. Sedan började jag renovera och köpa nya möbler.
Mina föräldrar var glada att jag hade landat i mitt nya liv, men oroliga för min syster. De försökte ideligen ge henne råd om hur hon borde leva sitt liv. Hon hade ingen brådska att köpa lägenhet utan brände pengar på dyra teknikprylar, restaurangbesök och utlandsresor.
Till slut tappade min moster tålamodet och sa rakt ut att om min syster inte köpte en bostad innan pengarna tog slut, skulle hon inte få bo kvar hemma längre. När min syster väl insåg att pengarna inte räckte till en egen bostadsrätt, började hon hyra ett litet rum istället.
Vid det laget hade hon redan träffat en kille, och de flyttade ihop och började spara pengar. Jag blev lättad över att min syster äntligen tog ansvar för sitt eget liv. Själv blev jag befordrad på jobbet, hjälpte mina föräldrar, reste utomlands på semester och träffade en jättefin kille som jag planerade att flytta ihop med.
En kväll samlades vi allihopa hos mig. Min syster delade med sig av den glada nyheten att hon var gravid, men samtalet gled snabbt över till en lång utläggning om hur tufft det var att hyra i dagens läge hyrorna i Göteborg är ju högre än vad man tjänar Jag förstod inte riktigt vart hon ville komma med allt pratet, tills hon vände sig till mig.
Ge mig din lägenhet, jag ska ju föda snart och du bor ju ändå själv vad gör det om du bor hemma hos moster ett tag och ger oss ett sovrum? sa min syster.
Jag svarade henne lågt men bestämt att nej, det tänkte jag inte göra. Hon började gråta, tog sin pojkvän och gick därifrån.
Hon ringde mig flera gånger sen och undrade om jag ändrat mig, men jag står fast vid mitt beslut. Jag har slitit för varje spik, varje möbel och betalat av lånet själv varför skulle jag bara ge bort allt det?
Att hon inte tänkte på framtiden när hon hade chansen, det är inget jag kan hjälpa.
Varför kan du inte ge oss en lägenhet, jag ska snart föda barn och du bor ju ändå ensam.
