Majken! ropade bakom hennes rygg en manlig röst, välbekant och ändå fjärran.
Majken ryckte till, drog halsduken hårdare runt nacken och ökade på stegen, som om kullerstensgatan i Uppsala kunde svälja henne.
Majken, stanna nu! Det är ju du, det är jag! Mannens röst flöt liksom in i vinterdimman.
Majken började gå ännu snabbare, men då lade någon, ändå varsamt, en hand på hennes axel.
Majken, har du blivit döv eller vad? Det är ju jag, Lennart.
Hon snodde runt så hastigt att världen gungade. Ögonen spärrades upp, och med en halvkvävd viskning sa hon:
Herregud, Lennart Jag trodde bara jag drömde att jag hörde din röst Men hur? Det kan ju omöjligt vara
Vadå, omöjligt? Lennart log som förr, med hela ansiktet, så där som när de var unga. Har jag inte rätt att återvända hem, tror du?
Men varifrån återvända? stammade Majken. Du är död. Det var vad de sa.
Död? Lennart såg på henne som om det var ett aprilskämt. Jag?
Jo. Ett halvår efter skilsmässan Efter att du flyttade till Göteborg Då sa din gamle vän till mig att du Majken tvekade, som om själva orden kunde explodera. Att du super ihjäl dig någonstans främmande och dog alldeles ensam.
Vem sade det till dig?
Karlsson. Din bästa vän. Han började gå som en tupp runt mig efter att du drog, men jag gav honom inget hopp. Och då berättade han det där om dig.
Vilken fähund, skrattade Lennart torrt. Så han menade allvar när vi sade adjö?
Vad menar du?
Tja, han skrattade och sa, “Du lämnar Majken, då plockar jag upp henne istället.” Det lät som ett skämt, men han ringde aldrig mer. På den tiden fanns inga sociala medier, vi höll kontakt via hemtelefon och brev. Jag har ingen aning om var han tog vägen.
Han dog, sa Majken och ryckte på axlarna. Längesen nu. Fem år sen vi begravde honom.
Så märkligt… Ett allvar kom över Lennarts drag. Död också. Han kunde fått många år till. Ja Plötsligt log han igen, som om solen kittlade hans kind genom molnen. Det har gått så många år sen vi skildes, men du är fortfarande vacker.
Äsch, det där, skrattade Majken och viftade bort det. Helt vanlig, bara.
Jag har hört av våra gemensamma bekanta att du gift om dig och barn har du också, två va?
Jo, två. Helt utslagna ur boet, har egna familjer nu. Jag är farmor. Två gånger om.
Oj då! Hur går det för maken?
Bra går det. Fast numera i ett annat hushåll. Jag är fri nu.
Förstår Lennart nickade. Vad vi ändå är klantiga, vi män. Alltid letar vi efter något, utan att se att det vi söker redan finns där, bredvid oss.
Varför är du tillbaka nu? frågade Majken. Jobb, eller bara för att?
För alltid, Majken. Jag har återvänt hem. Han drog ett lodrätt andetag. Min fru gick bort för ett tag sen. Efter det bestämde jag mig: jag står inte ut där längre. Läkarna säger klimatet är fel för mig ålder och allt sånt. Min fru hade också astma, och jag försökte övertala henne att flytta tillbaka till Sverige. Men hon var född och uppvuxen göteborgare, kunde inte lämna sin stad. Och så Tårar blänkte till i Lennarts ögonvrår. Nu vandrar jag runt här där vi var unga, funderar över var man ska rota sig igen. Allt har ju ändrat sig på trettio år. Kanske har du något tips på vilket område som är bäst?
Var bor du nu då? undrade Majken stilla.
På hotell, var annars?
Inte hos släktingarna?
Nej, nej Han rynkade pannan. Jag vill inte vara till besvär. De har egna liv, och man ska inte bara ramla in. Pinsamt vore det.
Vill du bo hos mig? sa Majken plötsligt, och blev genast skrämd av sitt eget mod, så hon lade till: Som inneboende alltså.
Lennart blev förlägen, till och med lite rosig om kinderna, suckade sedan djupt.
Jag kanske hade velat men, Majken Skuldkänslan mot dig hindrar det.
Vadå för skuld? Hon såg undrande ut.
Den gamla vanliga. Jag lämnade dig ju. För trettio år sen. Det släpper liksom aldrig.
Men snälla, log Majken drömskt. Det var ju jag som drev bort dig. Jag sa så hårda saker den kvällen Vem hade inte gått?
Jag minns inte att du sa något sånt, tjurade Lennart. Bara mig själv minns jag.
Och vad minns du?
Jag minns att jag förlorade fattningen, slängde ner allting i en resväska och drog ut i natten. Sen ångrade jag mig, men det var för sent.
Och jag var så glad när du gick, skrattade Majken lågmält. Trodde livet skulle börja om! Det gjorde det också ett tag men sen ångrade jag mig.
På riktigt? Är du inte arg på mig?
Nej, inte det minsta. Majken såg på honom med en ömhet som fick henne att känna sig ung. Du Lennart, du har inte förändrats alls. Bara lite gråare hår. Flytta nu in till mig. Redan i dag. Det finns ett ledigt rum. Varför ska du äta dyr hotellmat när du kan dela mitt kök? Du är ju trots allt lite av min familj.
Skulle jag inte bli dig till last?
Om du var det, skulle jag ha frågat? Jag har så roligt ensam hemma om kvällarna att öronen ringer av skratt, eller hur man nu säger.
Tja Lennart tog blygt hennes hand. Ska vi gå till hotellet och hämta väskan då?
Samma väska som du försvann med?
Båda skrattade till, som om hela staden kände igen deras steg, och de gick sida vid sida över kullerstenen som om de aldrig varit isär, som om Uppsala var en dröm av ljusblå skuggor och evigt återvändande röster.
