1 april
Mormor, kan jag bo hos dig ett tag? snörvlade jag fram medan jag torkade bort tårarna. Jag orkar inte längre bo kvar hos honom.
Självklart, älskling, du får stanna så länge du vill, svarade Ingrid med värme i rösten och drog mig in i en kram. Börjar han göra dig illa igen?
Ja, suckade jag. Mamma förbjuder mig att lämna honom, för hon vill inte bråka med hans föräldrar. Men jag har inte ork att uthärda längre.
Jag vet att min mormor, Ingrid Pettersson, aldrig riktigt tyckt om mamma. Mamma är kall och beräknande, alltid upptagen av vad som ser bra ut och vad som gynnar henne själv känslor verkar aldrig spela någon roll, särskilt andras. Det var mamma som tvingade mig att gifta mig med Henrik, bara för att hans pappa är chef på kommunen.
Slår Henrik dig? frågade Ingrid lågt.
Ja, viskade jag med gråten i halsen.
Vet din mamma och pappa om det? Hon spände blicken i mig.
Ja, snörvlade jag. De vet. Men ändå får jag inte lämna honom. De säger att jag skämmer ut dem om jag går, att det är jag som är för svår och borde vara mer foglig. Men hur ska man vara foglig med en som är kall och grym? Jag klarar det bara inte längre, mormor.
Då ska du inte göra det heller, sa Ingrid och strök mig över håret. Stanna du här, så tar jag ett snack med dina föräldrar.
Efter att jag hade gått in på mitt lilla rum hörde jag mormor ringa mamma.
Vadå har Elin lämnat sin make?! utbrast mamma, Barbro, så högt att jag hörde det genom väggen. Hon ska tillbaka omedelbart!
Du får sänka rösten, hörde jag mormor säga strävt. Elin går ingenstans.
Vet du hur mycket pengar vi la ut på bröllopet?! skrek Barbro upprört. Hans familj är respekterad. Elin gör oss bara till åtlöje!
Och du gör oss till åtlöje, men vi står ut ändå, svarade Ingrid. Jag har hört nog av dig nu.
Jag hörde hur mormor avslutade samtalet, och sedan ett ljudligt brak från mammas sida telefonen som slogs i väggen, skulle jag tro.
Mormor ringde direkt pappa:
Visste du att det där kräket slår din dotter? frågade hon pappa, Gunnar, strängt.
Tja…, mumlade pappa. Jag har hört det, men Elin är ju ibland ganska överkänslig. Det är kanske inte så illa.
Menar du allvar nu eller låtsas du vara dum? for Ingrid på honom. Din dotter blir misshandlad, och allt du kan säga är “kanske”?
Vad tycker du att jag ska göra? frågade pappa förvirrat. Han är ju hennes man.
Du ska spöa honom sönder och samman! vrålade mormor. Han ska veta att Elin har någon bakom sig!
Låt dom reda ut det själva, svarade pappa irriterat.
Fy för er, fräste Ingrid. Ni har offrat er dotter för lite status.
Två dagar senare dök mamma, pappa och Henrik upp hemma hos mormor som en mindre delegation.
Elin ska omedelbart åka hem till sin man! gastade mamma, redan innan hon hang av sig jackan.
Elin ska ingenting, svarade mormor kallt. Ni beter er som om hon är ert inventarium istället för er dotter. Skäms på er.
Du har allt fördärvat och förstört våra relationer med Svenssons! röt mamma.
Jaså, och om nu Per Svensson (Henriks far) verkligen bryr sig så mycket då får han väl börja med att uppfostra sin son till att inte slå sin hustru, sa Ingrid och såg rakt på Henrik.
Henrik slokade med blicken, men mamma försvarade honom:
Det var väl inte så farligt! Kärlekspar bråkar ibland, det går över.
Gunnar, tycker du också så? frågade mormor.
De får lösa det själva, svarade pappa. Elin har alltid varit så känslig, hon borde kanske förändras lite.
Då flög mormor upp och gav först pappa en rungande örfil, sedan mamma och till slut Henrik.
Där! Det är ur kärlek! Skönt när någon visar känslor, va? Inte kul? Nej, ni får vänja er. Det handlar bara om ert dåliga humör! Gå hem ni och öva på er karaktär.
Hon kastade ut dem och ropade:
Gå ni! Och ta med er den där slyngeln! Per får förklara varför han uppfostrar sin pojk så illa. Och du Barbro, vill du så gärna vara nära Svenssons gifta dig själv med Henrik då!
Jag hörde mamma vråla att hon aldrig mer ville sätta sin fot hos mormor.
Ja, det passar utmärkt! ropade Ingrid tillbaka. Som svärdotter är du usel, och som mamma ännu uslare.
När dörren slagits igen vände Ingrid sig mot mig, där jag satt gömd i rummet.
Elin, du måste lära dig att stå upp för dig själv. Det kommer alltid finnas folk som försöker trampa på dig men du måste stå emot. Att leva för andras skull är att sakta försvinna. Du kommer aldrig få tack ändå.
Senare hörde jag mamma skrika på pappa hemma:
Du måste få din tokiga mamma att sluta blanda sig i vårt liv! Vet du vad folk kommer tänka? Elins äktenskap är vår väg in i överklassen om hon skiljer sig är allt förlorat!
Behöver du verkligen mer än du har? suckade pappa.
Ja, ja! skrek mamma hysteriskt. Jag vill ha mer pengar, högre status, jag vill stå över mängden och känna folks avund!
Pappa suckade tungt. Han har alltid hatat konflikter, hellre tyst och foglig, än konfrontation.
Nästa dag hälsade pappa på mormor.
Be mig inte, sa hon direkt i dörren.
Tänker inte, svarade pappa lugnt. Får jag bo här ett tag?
Har du också fått nog? frågade hon medkännande.
Jag orkar inte mer, sa han. Hon är som en stormvind just nu.
Du får skylla dig själv, svarade Ingrid. Hade du satt ner foten från början hade ingen vågat köra över dig. Nu har du blivit någon alla kan styra med.
Han nickade tyst. Jag satte mig bredvid och lutade huvudet mot hans axel. Jag visste ju att mamma alltid kört över pappa han har aldrig kunnat ta konflikt.
Tur att du kom ur det där, Elin, log mormor mot mig. Man väljer själv hur man lever sitt liv och måste ta ansvar för sina beslut. Haja ni?
Vi nickade båda två.
Det är mycket ni har kvar att lära, suckade Ingrid.
Pappa kom hem och berättade för mamma att han skulle bo hos mormor. Hon reagerade med skrik, porslinskross och småsaker kastade i ryggen på honom när han packade.
Henrik ringde mig dagligen, först och bönade och bad, sedan blev det till krav och hot. Men jag höll mig kvar, ville aldrig återvända till mitt gamla liv. Jag hade redan börjat planera för något nytt.
En vecka senare stod Per Svensson på mormors farstu och vrålade:
Har ni blivit galna allihop? Ena rymmer från mannen, andra från frun! Och ni, Ingrid Pettersson, sluta uppmuntra det här vansinnet!
Jag och pappa hann inte ens svara innan mormor rak i ryggen sade:
Och du har ingen rätt att tala om för mig vad som är rätt och fel! Uppfostra din egen son i stället!
Jag har redan tagit ett snack med honom, sade Per, nu mer sansad. Han ska bättra sig.
Du skulle börjat snacka med honom innan han ens slog sin fru, snäste Ingrid.
Måste du alltid blåsa upp allting? suckade Per Henrik älskar Elin, han kan bättra sig. Ni saboterar mer med bråkandet dessutom får ni tänka på era rykten. Jag kan också säga att det var Elin som var otrogen, eller slarvig, eller nåt annat olämpligt.
Akta dig, Per. Jag kan säga mycket om dig också. Tänk om jag berättar att du kissade på dig i lågstadiet när jag var din lärare… Vad tror du folk pratar mest om? Att din son är kass som make, eller att du var skolans olycka?
Per blev kritvit.
Du skulle aldrig säga så, väl?
Mormor såg iskall ut.
Det beror på hur du sköter dig.
Per nickade, insåg sitt underläge mormor Pettersson kunde både piska och smeka, beroende på vad som krävdes.
Okej, ni får en resa till Varbergs kurort, du och Elin. Ni kan säga till folk att hon åkte för att ta hand om dig.
Mormor log belåtet. Det ska jag komma ihåg.
Per uppfyllde sitt löfte, och jag tror inte han tappade respekten för mormor, trots allt. Han tyckte om mig, och innerst inne klandrade han nog sin son mest.
Min skilsmässa från Henrik blev av först ett år senare, då vi båda hade gått vidare till nya förhållanden. Allting gick lugnt till. Jag gifte om mig, har nu två barn och har mormor boende hos mig, som hon en gång tog emot mig.
Pappa och mamma lever fortfarande kvar i samma gamla mönster. Han hos mormor, hon själv hemma och ingen av dem vågar riktigt släppa den gamla tron att det viktigaste i livet är vad andra tycker.
Jag tror faktiskt att jag aldrig känt mig friare än nu.
