Min vän påstår att han älskar mig, men aldrig har han valt mig.
Vi har haft det så här i tre år nu. Tre år av smygande. Tre år av löften som aldrig infrias. Tre år av en relation som existerar enbart när hans fru inte är i närheten.
När vi först började träffas visste jag inte att han var gift. Det tog några månader innan sanningen kröp fram att de fortfarande levde ihop som vilket annat par som helst. Men då var jag redan känslomässigt fast.
Från allra första början var allt villkorat. Vi sågs bara vissa dagar, vissa tider, alltid på platser där ingen kände oss. Han kunde aldrig stanna över. Han kunde aldrig resa bort med mig. Jag kunde aldrig lägga upp en bild, inte ens ett uns av en ledtråd.
Om jag skrev till honom på kvällen och han inte svarade jag visste varför.
Om han försvann över helgen då förstod jag också.
Hans verkliga liv pågick någon annanstans. Mitt liv cirkulerade kring de tomrum han lämnade efter sig.
Flera gånger har jag frågat honom rakt ut om han tänker lämna sin fru. Jag har gjort det lugnt, vuxet. Svaret är alltid detsamma ja, men inte just nu. Han väntar på rätt tillfälle. Det är inte lätt. Det är saker som måste lösas. Hon är beroende av honom. Han vill inte såra henne. Jag har hört det där svaret så många gånger att jag börjat avsky orden. Alltid nya ursäkter. En ny tidsgräns. Ett nytt hopp.
Det är jag som anpassar mig.
Jag byter jobbpass. Jag ställer in planer. Jag har lärt mig att inte fråga för mycket, så det inte blir tjafs. När han åker bort med henne jag är tyst. När de firar årsdagar låtsas jag som ingenting. När han kommer till mig efter ett gräl i äktenskapet då är det jag som tröstar honom.
Det är jag som lyssnar.
Förstår.
Väntar.
Men ändå blir jag aldrig vald.
Det har funnits tillfällen då jag trott att nu lämnar jag faktiskt allt. Han sa en gång att han pratat med en advokat. Jag sa än en gång att jag inte är lycklig med det här. Jag letade ännu en bostad. Hoppades på nytt. Satte allt på spel, gång på gång.
Men det hände alltid något arbete, familj, pengar, fel tidpunkt.
Så jag blev kvar. Frusen fast i en berättelse utan framsteg.
Under tiden gick livet vidare.
Mina väninnor gifter sig. Flyttar ihop med sina pojkvänner. Gör upp planer för framtiden.
Jag ljög. Sa att jag är singel. Eller att jag hade något utan etiketter. Jag kunde aldrig berätta sanningen jag visste precis hur det lät. Jag visste vad folk skulle säga. Och ändå stannade jag. Inte för att jag är naiv, utan för att jag älskade honom. Eller trodde att jag gjorde det. Ibland är jag inte ens säker längre.
Det som gjort ondast är inte att han aldrig lämnade sin fru.
Det gjorde mest ont att han aldrig stod upp för mig.
Om hon misstänkte något drog han sig tillbaka från mig.
Om det blev spänt mellan dem då försvann jag som om jag aldrig funnits.
Om han behövde välja att se mig eller hålla fasad inför henne så vann hon varje gång.
Jag var aldrig ett val.
Jag var reservplanen. Någon som alltid kan vänta.
Jag är fortfarande kvar hos honom. Men jag är inte densamma.
Jag vill ha honom, men jag är trött.
Trött på att förstå.
Trött på att vänta.
Trött på smulor av tid och kärlek.
Jag behöver råd, för jag klarar inte att fatta beslutet ensam.
Har det här hänt någon annan också?
Vad hade du sagt om denna kvinna satt framför dig?
Personliga lärdom: Att aldrig låta någon annan bestämma ens värde. Att lära sig sätta sig själv först, även om hjärtat vill annat. Jag har förstått att det är jag som måste välja mig själv, för ingen annan kommer göra det åt mig.
