En gång ringde min bror, Johan, och berättade att han och hans familj skulle åka på semester till Gotland. Eftersom han inte ville lämna vår mamma, Kerstin, ensam, frågade han om jag kunde ta hem henne till mig i Stockholm under tiden. Jag hade egentligen inget emot det min bror och hans familj hade tagit hand om mamma länge, och det kändes rättvist att jag tog min del nu också.
Mamma har alltid haft ett rätt bestämt och svårt humör, och hon är en mästare på att ställa till en scen över ingenting. Hemma hos mig fanns det bara en säng, så jag beslutade att ge efter och låta henne ta den, medan jag själv sov på madrass på golvet. Till en början gick allting okej.
När jag skulle lägga mig hörde jag henne klaga: Det sticker mig i ryggen, det är så obekvämt! Jag förstod ingenting sängen var ju nästan nyköpt och borde vara perfekt. Jag letade fram ett extra täcke och bäddade om, hoppades att det skulle hjälpa. Men mammas missnöje fortsatte. Ingenting dög.
Nästa morgon gick jag upp, bryggde mig en kopp kaffe och gjorde mig i ordning för jobbet. Precis innan jag skulle gå frågade mamma:
Vart går du? Vem ger mig min spruta?
Jag blev lite paff ingen hade berättat något om sprutor. Jag ringde Johan, och fick då veta att mamma mycket väl kunde ge sig själv sina injektioner. Så jag gick till jobbet, trots att jag redan var en och en halv timme sen.
När jag kom hem på kvällen låg mamma i sängen och flåsade tungt. Jag fick knappt upp henne därifrån. Det visade sig att hon hade ätit en massa saker hon inte får äta, vilket gjorde henne dålig.
Du bryr dig inte om mig, därför blir det såhär! Du vill att jag ska dö! sa mamma anklagande.
Jag suckade och svarade: Jag kan inte säga upp mig för att ta hand om dig, mamma.
För sanningen är att hon fortfarande klarar sig själv. Det är bara så att för några år sedan sålde min bror mammas gamla lägenhet i Uppsala och köpte en trerummare till sig själv och tog hem henne dit. Sedan dess har hon bott hos honom.
Men nu när det var min tur att ta ansvar visste jag verkligen inte hur jag skulle hantera alla hennes nycker. Hon beter sig som ett barn, men till skillnad från barn känns det här inte roligt eller gulligt. Det sliter på en. Mamma är verkligen besvärlig ibland.
Dagens lärdom är väl att ibland, även om man gör sitt bästa, räcker inte tålamodet till när det gäller familj. Men jag inser också att man får försöka ta emot både det goda och det svåra och inte glömma bort att sätta gränser för att skydda sig själv.
Min bror åkte på semester och bad mig ta hand om mamma – jag hade aldrig kunnat ana hur mycket det skulle kosta mig
