Jag är nu 41 år gammal och har aldrig varit otrogen mot min fru. Men innan jag träffade henne levde jag långt ifrån ett heligt liv. Jag hade aldrig haft en riktig flickvän, bara varit fri och levt som en ung man brukar. Jag gick ut med en tjej här, en annan där fredagkvällarna innebar dejter, lördagarna fest med vänner. Jag behövde aldrig förklara mig för någon, ingen förväntade sig något och jag hade aldrig lovat någon något.
Jag arbetade i en liten elverkstad i Stockholm och tjänade hyggligt tillräckligt för att leva gott. Efter jobbet brukade jag och polarna sitta på barer runt Södermalm, besöka nattklubbar, eller fira någons födelsedag någonstans. Ibland blev det att jag sov över hos någon kvinna, men nästa dag försvann jag bara ur hennes liv. Inte för att jag var elak, utan för att jag inte ville ha något seriöst. Jag sa alltid att bundenhet inte var för mig.
Det förändrades den dagen jag träffade min fru. Det var på ett sjukhus i Uppsala där hon jobbade som praktikant inom sjukvården. Jag var där för att fixa elfel på avdelningen. Hon bad mig om hjälp med ett trasigt uttag och vi började prata. Hon frågade vad jag hette, jag svarade och frågade tillbaka vi skrattade och mot slutet av mitt pass gav hon mig sitt nummer. Jag skickade ett sms redan samma kväll. Inte som förr inte med flörtiga eller självsäkra ord, utan nervös som om jag var tonåring igen.
Våra första dejter var enkla. Promenader längs Fyrisån, glass i stadsparken, en kanelbulle efter jobbet på ett kafé. Sakta men säkert började jag sluta bry mig om andra kvinnor. Inte för att hon krävde det, utan för att jag inte längre ville ge mitt intresse till någon annan. Jag insåg att hon inte bara var ännu en i raden.
När jag bad henne att bli min flickvän var jag tydlig: “Om vi startar något tillsammans ska det vara på riktigt. Jag vill inte ha nåt halvdant.” Hon såg allvarligt på mig och sade: “Jag delar inte.” Jag svarade: “Inte jag heller.” Från den dagen förstod jag att lojalitet handlar inte bara om att sluta titta på andra kvinnor, utan att hålla sitt löfte.
Vi gifte oss enkelt, utan extravaganta festligheter. Vi bodde i ett inneboende rum med ett lånat säng och en liten spis. Vi jobbade hela dagarna hon nattpass på sjukhuset, jag övertid i verkstan. Vi hade knappt tid eller kraft för äventyr. Räkningarna, tröttheten och våra gemensamma drömmar fick forma vårt liv.
Men frestelser dök upp ändå. På jobbet skrev en kollega sms till mig sent om natten. Hon skickade “spontana” bilder och sade att jag förtjänade mer än en trött fru. En gång väntade hon på mig på parkeringen och föreslog att vi skulle åka till ett motell. Jag sade nej, hoppade in i bilen och körde direkt hem.
På en fest hos en vän satte sig en berusad kvinna bredvid mig och började röra min hand. Jag gick upp, letade rätt på min fru och vi lämnade festen utan att ens säga hejdå. Hellre att jag ansågs vara oartig, än att gå över en gräns jag inte kunde ta tillbaka.
Vännerna skämtar om mig de säger att jag förr var “levande” men nu är “tråkig”. Och de har rätt, jag är inte samma som förut. Då levde jag bara för mig. Nu lever jag med någon.
För inte länge sedan frågade min son om jag haft andra kvinnor medan jag varit gift. Jag sade “nej”. Hans ögon blev stora av förvåning och han berättade att nästan alla hans vänner har skilda föräldrar på grund av otrohet. Då insåg jag att mitt val påverkar inte bara äktenskapet, utan hur barnen växer upp och ser på livet.
När jag var ung och fri var jag kvinnotjusare för att jag inte hade några åtaganden. Men den dagen jag bestämde mig att hon var den jag ville åldras med, förstod jag att trohet är inget fängelse det är ett val man gör varje dag. Än idag ångrar jag inte att jag valde henne.
Jag är 41 år och har aldrig varit otrogen mot min fru. Men innan jag träffade henne var jag verkligen ingen ängel – jag hade aldrig haft en seriös flickvän och levde ett fritt liv som en typisk svensk ungkarl.
