Jag flyttar in hos honom för att vi ska börja om på nytt, men till slut sover jag på soffan i mitt eget hem. När jag gick med på att flytta in hos honom gjorde jag det med tron att vi skulle bygga upp något tillsammans. Jag lämnade mitt område, min vardag, mina saker. Tog bara med mig kläder, drömmar och tanken på att skapa ett gemensamt hem. Han bodde i en liten etta i Uppsala, men sa att det bara skulle vara tillfälligt, sedan skulle vi leta efter något större. Jag litade på hans ord.
De första månaderna är bra. Vi sover ihop, lagar middag tillsammans, ser på serier om kvällarna. Det är trångt, ja, men det är vår plats. Tills en dag då han kommer hem och berättar att hans mamma ligger risigt till ekonomiskt, och hans syster har blivit av med sin lägenhet. Han säger att det bara är några dagar, tills de har löst det. Jag vill inte verka självisk och säger okej.
Problemet är att de där några dagarna blir till veckor. Hans mamma och syster tar över sovrummet eftersom mamma är äldre och behöver säng. Systern tar över garderoben och badrummet som om det är hennes eget hem. Själv flyttar jag ut på bäddsoffan i vardagsrummet. Först tror jag att det bara är tillfälligt och att de snart hittar en lösning. Men ingen säger något om att flytta ut. Varje kväll bäddar jag ut soffan med filtar, och på morgonen packar jag ihop allt för att få vardagsrummet att se normalt ut.
Obehaget dyker snart upp. Jag har inget eget utrymme, har ingenstans att ha mina saker, kan inte vila. Kommer hem trött från jobbet och har ingen plats jag kan dra mig undan på. Samtidigt kommenterar hans mamma allt hur jag lagar mat, klär mig, och när jag kommer hem. Systern gör inget, stiger upp sent, lämnar disk överallt, men det känns som att det är jag som är gästen.
Det som gör mest ont är att han gör ingenting. Aldrig säger han: Min flickvän har också rätt till sitt utrymme. Han sätter inga gränser. I stället ber han mig ha tålamod, visa förståelse, inte vara dramatisk. En kväll, utmattad efter ännu en natt på soffan, säger jag att vi måste hitta en annan lösning, jag kan inte fortsätta bo som en gäst. Han svarar: Det här är min mamma, det här är min familj. Och då inser jag att jag inte räknas dit.
Jag ringer min mamma och flyttar tillbaka till huset i Västerås där jag vuxit upp. Ibland hör han av sig, säger att vi kan vara tillsammans bara vi inte bor ihop. Och jag vet inte längre vad jag ska tänka.
