Jag var trettio när pappa gick bort.
Nu är jag trettiotvå och vår sista konversation gör fortfarande ont, precis som om det hände igår.
Jag har alltid varit problembarnet startade saker utan att avsluta dem.
Plugga gjorde jag på tre olika program i tre olika universitet.
Första hoppade jag av i andra terminen, det blev för tråkigt.
Andra gav jag upp i fjärde terminen; började skolka, festa, tappade riktning helt.
Tredje lämnade jag redan innan första terminen var slut.
Medan mina två systrar tog examen, tog sig in på arbetsmarknaden och körde sitt race, hoppade jag runt bland idéer och planerade om, gång på gång, och sa att jag ska hitta mitt.
Alla hemma såg ju det här men mest, det var pappa som kände det.
Han var min person.
Inte bara far, han var min vän.
Han tog med mig till biljardhallen, på AIK-matcher, till ölhaket på helgerna och grillkvällar med hans kompisar.
Syrrorna hade schema, betyg, ansvar; med mig var det annorlunda.
Han sa: Du är grabb, du lär dig ute på gatan. Jag växte upp fri, inga regler, inget riktigt tryck.
Det blev sånt som vände emot mig.
Jag kunde inte behålla något varken studier, jobb eller något sorts flow.
Tre månader innan han gick bort hade vi vårt livs tyngsta samtal.
Vi satt i trädgården.
Han rökte, jag bläddrade på mobilen.
Han bad mig att komma närmare.
Sa: Sonen, jag är inte besviken på dig, jag är besviken på mig själv.
Jag fostrade dig fel.
Jag skämde bort dig.
Jag skyddade dig från motgångar.
Nu har jag gjort dig svag för livet. Jag satt tyst, ögonen brände men jag grät inte.
Ville säga något vuxet, något starkt, men inget kom.
Sa bara att jag skulle förändras.
Han sa ingenting.
Tittade ner i gräset.
Tre månader senare, en vanlig morgon, gick han till badrummet för att borsta tänderna och föll ihop.
Det var så hastigt.
Ingen avsked, ingen sjukhusbesök, inget sista ord.
Jag förlorade inte bara pappa.
Jag tappade den enda som faktiskt trodde jag kunde rycka upp mig, även när han själv var trött på att vänta.
Efter begravningen gick jag in i en tyst ilska.
Slutade gå ut.
Slutade dricka.
Slutade slösa tid.
Anmälde mig till juristprogrammet för jag behövde bevisa något.
Går upp vid fem varje morgon, jobbar extra, pluggar på kvällarna.
Vissa dagar glömmer jag att äta, men jag kör på ändå.
Varje tenta tar jag med honom i tanken.
Varje godkänd kurs är ett sätt att säga: Ser du, jag kan.
Två år har gått.
Jag ligger i framkant.
Missar inga terminer, flyr inte från föreläsningar, jag letar inga ursäkter.
Syrrorna ser på mig annorlunda nu, de stöttar mig.
Mamma säger att pappa skulle vara stolt.
Vet inte om det är så men han hade åtminstone inte lämnat oss med tanken att allt gått fel.
Det svåraste är inte att plugga, inte jobba, inte vara trött.
Det allra svåraste är att jag inte kan ringa honom och säga att jag klarat en tuff tenta, att jag faktiskt fixat det, att jag gör saker på ett nytt sätt.
Han var min äventyrskompis den som lärde mig att inte vara rädd, men också den som lämnade mig utan struktur.
Nu är det jag som får bygga den på egen hand.
Ibland, när jag kommer hem sent med ryggsäcken full av böcker, sätter jag mig på sängen och kollar på en bild av oss två på en promenad, med varsin öl och glada miner.
Och jag tänker: Gubben, jag hann inte bevisa det i tid, men du gjorde inte helt fel med mig.
Jag vill bli den bästa versionen av mig själv, för hans skull.
Jag hoppas verkligen att jag ska lyckas.
Jag var 30 år när pappa gick bort. Idag är jag 32 och vårt sista samtal gör fortfarande ont, som om det hände igår. Jag var alltid “problemungen” – började saker men avslutade dem aldrig.
