Jag insåg att något var fel den dagen då jag upptäckte att min fru inte längre sa “jag älskar dig” t…

Jag minns fortfarande dagen då jag förstod att något inte stod rätt till; det slog mig när jag insåg att min fru inte längre sa jag älskar dig till mig. Jag vet inte exakt när det slutade. Om det var förra veckan, månaden innan eller ännu tidigare. Men jag vet att hon brukade säga det ofta när vi tog farväl på morgonen, när vi avslutade ett telefonsamtal, innan vi somnade. Och jag svarade alltid slentrianmässigt: du med, samma, haha, älskling.

Jag var då trettiofyra år, jobbade heldagar och lämnade hemmet tidigt. Jag kom hem trött efter jobbet. Jag har alltid trott att det räckte att vara en bra make genom att uppfylla sina plikter att betala räkningar, handla mat, vara hemma, aldrig vara otrogen. Jag kom hem, åt middag, duschade, satte mig och scrollade i mobilen eller tittade på TV. Hon berättade om sin dag, och jag svarade med enstaka ord: okej, jaha, vi pratar sen, jag är trött. När hon sa jag älskar dig tog jag det för givet, det blev en vana, något automatiskt. Jag trodde aldrig att jag en dag skulle sakna att höra det.

Förändringen syntes i de små detaljerna. Hon slutade skicka sms under dagen: ta det lugnt, ha en fin dag, har du ätit lunch?. Nu fick jag inga sådana meddelanden. På kvällen låg hon i sängen med ryggen mot mig, stirrade i skärmen och sökte inte längre min hand. Hon frågade inte längre hur jag mådde. En kväll kallade jag henne älskling och hon svarade med mitt förnamn Erik. Då växte en märklig känsla i bröstet.

En kväll tog jag mod till mig och frågade:
Älskar du mig fortfarande?
Hon blev tyst, mötte inte min blick, och sa bara:
Jag vet inte det känns inte likadant längre.

Som ett torrt slag i magen. Jag frågade vad som hänt, om det fanns någon annan, om jag gjort något allvarligt fel. Hon sa att det inte fanns någon annan, att hon bara var trött trött på att känna sig ensam fast vi är två, trött på att prata utan att bli hörd, trött på att säga jag älskar dig utan att få det tillbaka.

Den natten kom alla gamla minnen tillbaka. Alla gånger hon sagt jag älskar dig och jag svarat med ett snabbt du med, utan att se henne, utan att krama henne, utan att lyssna. Jag minns dagar då jag kom hem och fastnade i mobilen, stunder då hon ville att vi skulle gå ut tillsammans men jag valde soffan. Jag trodde att kärlek bevisades genom försörjning, men hon behövde ord, tid och omtanke.

Sedan dess har jag försökt att förändras. Jag säger jag älskar dig nu. Jag omfamnar henne. Jag skriver små meddelanden. Jag ber henne att följa med ut. Men det är inte som förr. Hon ser på mig försiktigt, som om hon inte vågar hoppas igen. Ibland svarar hon tack när jag säger att jag älskar henne. Det gör mer ont än ett nej.

Vi bor fortfarande i samma hus i Umeå och sover i samma säng, men det är annorlunda. Jag känner att jag försöker släcka en brand där nästan inget finns kvar att rädda. Jag vet inte om jag är för sent ute. Jag vet inte om hon redan släppt mig. Men jag vet att jag skulle ge allt för att få tillbaka de dagar då hon sa jag älskar dig utan att tveka.

Vad skulle ni ge mig för råd?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Jag insåg att något var fel den dagen då jag upptäckte att min fru inte längre sa “jag älskar dig” t…
Och än idag vaknar jag ibland mitt i natten och undrar hur min pappa lyckades ta ifrån oss allt. Jag var 15 när det hände. Vi bodde i ett litet men välskött hus – möblerna på plats, kylskåpet fyllt efter storhandlingen och räkningarna betalades nästan alltid i tid. Jag gick i nian och det enda jag oroade mig för var att klara matten och att kunna spara ihop till ett par sneakers jag drömde om. Allting började förändras när pappa började komma hem senare och senare. Han sa inte hej, slängde nycklarna på bordet och gick direkt in på sitt rum med telefonen i handen. Mamma försökte prata med honom: – Kommer du sent igen? Tror du att huset sköter sig självt? Men han svarade avsnoppande: – Låt mig vara, jag är trött. Jag hörde allt från mitt rum, med hörlurar på, och låtsades att ingenting hände. En kväll såg jag honom prata i telefon ute på altanen. Han log, sa saker som “det är nästan klart” och “ta det lugnt, jag fixar”. När han fick syn på mig la han genast på. Jag kände något konstigt i magen men sa ingenting. Den dagen han stack var det fredag. Jag kom hem från skolan och såg en öppen resväska på sängen. Mamma stod i dörröppningen med röda ögon. Jag frågade: – Vart ska han? Han tittade inte ens på mig och sa: – Jag blir borta ett tag. Mamma röt: – Ett tag med vem? Säg som det är! Då exploderade han: – Jag lämnar er för en annan kvinna. Jag är trött på den här vardagen! Jag började gråta och sa: – Och jag då? Skolan? Hemmet? Han svarade bara: – Ni klarar er. Han stängde väskan, tog pappren han hade i byrån, greppade plånboken och gick utan att säga hej då. Samma kväll försökte mamma ta ut pengar på banken men kortet var spärrat. Nästa dag sa banktanten att kontot var tomt. Pappa hade tagit ut varenda krona de sparat ihop. Dessutom visade det sig att han lämnat två månaders räkningar obetalda och tagit ett lån i mammas namn – utan att säga något. Jag minns hur mamma satt vid köksbordet med en gammal miniräknare, granskade kvitton, grät och mumlade: – Det räcker inte… det räcker inte… Jag försökte hjälpa henne med räkningarna men förstod knappt hälften av allt. Efter en vecka stängdes internet av och strömmen var nära att ryka. Mamma började städa hemma hos andra och jag sålde godis i skolan. Skämdes över att stå med en godispåse på rasten, men det fanns inget annat – hemma räckte inte pengarna ens till det viktigaste. En dag öppnade jag kylskåpet och såg bara en vattenkanna och en halvtom tomat. Satt ensam i köket och grät. Den kvällen åt vi bara vitt ris. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge mig allt jag haft förut. Mycket senare såg jag en bild på Facebook – pappa skålar med vin och ler bredvid den där kvinnan på restaurang. Jag skrev: “Pappa, jag behöver pengar till skolmaterial.” Han svarade: “Jag kan inte försörja två familjer.” Det var vårt sista samtal. Sen hörde han aldrig av sig igen. Han frågade aldrig om jag klarade mig, var sjuk, eller behövde hjälp. Han bara försvann. Idag jobbar jag, sköter allt själv och hjälper mamma. Men såret är kvar. Inte bara pengarna, utan för att han lämnade oss, kylan i hur han försvann och fortsatte som om vi aldrig funnits. Och ändå, många nätter vaknar jag med samma fråga tryckt över bröstet: Hur överlever man när ens egen pappa tar allt och lämnar dig att lista ut livet – innan du ens är vuxen?