Pojken vaknade av sin mammas stön

Henrik vaknar av att han hör sin mammas svaga stönande.
Han går fram till hennes säng:
Mamma, har du ont?
Henrik, kan du ge mig lite vatten?
Ja, jag hämtar på en gång, säger han och springer till köket.
Efter en minut kommer han tillbaka med ett glas fullt med vatten:
Var så god, mamma, drick!
Det knackar på dörren.
Henrik, gå och öppna!
Det är nog mormor Nina.
Grannen Anna, en äldre kvinna, kommer in i hallen med en stor mugg i handen.
Hur mår du, Maja?
hon känner på Majas panna.
Du har feber.
Jag har tagit med varm mjölk med lite smör.
Jag har redan tagit medicin.
Du borde läggas in på sjukhus.
De har bättre behandling där.
Och du behöver riktig mat, men ditt kylskåp är tomt.
Anna, jag har använt alla mina pengar på medicinen, tårarna börjar rinna från Majas ögon.
Ingenting hjälper.
Gå till sjukhuset nu.
Men vem ska passa Henrik då?
Om du dör, vem ska passa honom då?
Du är knappt trettio, ingen man, inga pengar, säger Anna och stryker handen över hennes panna.
Det ordnar sig, gråt inte!
Anna, vad ska jag göra?
Jag ringer efter läkare, Anna plockar upp mobilen.
Hon får tag på någon och frågar om hjälp.
De sa att de kommer under dagen.
När de är här, kommer jag och hämtar Henrik.
Anna går ut i hallen, Henrik följer henne:
Mormor Nina, kommer mamma att dö?
Jag vet inte, Henrik.
Vi kan be till Gud att han hjälper, men din mamma tror inte på honom.
Tror du Gud hör oss?
Henriks ögon lyser av hopp.
Gå till kyrkan, tänd ett ljus, be, och då kanske han hjälper.
Nu går jag.
***
Henrik återvänder till sin mamma, tankfull:
Henrik, du kanske är hungrig, och vi har ingenting hemma.
Hämta två glas.
När han kommit med glasen, hällde mamma mjölken i dem:
Drick!
Han dricker upp, men känner sig ännu hungrigare.
Maja förstår och reser sig mödosamt, öppnar sin plånbok:
Här får du femtio kronor.
Gå och köp två bullar och ät på vägen, så lagar jag något här hemma.
Gå nu!
Hon följer honom till dörren och går sedan, hållandes i väggen, mot köket.
I kylskåpet finns billig fiskkonserv, lite margarin, på fönsterblecket ligger två potatisar och en lök.
Jag borde koka soppa…
Yrseln kommer och hon sätter sig, utmattad, på en pall:
«Vad händer med mig?
Jag har ingen ork kvar.
Halva semestern är redan borta.
Pengarna slut.
Om jag inte kan jobba, hur ska jag fixa allt till Henrik inför hans skolstart?
Han ska ju börja första klass om en månad.
Ingen släkt att få hjälp av.
Och denna sjukdom.
Jag skulle ha gått till vårdcentralen direkt.
Nu, om de lägger in mig, hur ska Henrik klara sig ensam?»
Med stor möda ställer hon sig upp och börjar skala potatisen.
***
Hungern är stark.
Men Henrik tänker på annat:
«Mamma låg hela dagen i sängen igår.
Tänk om hon verkligen dör?
Anna sa att jag ska be till Gud om hjälp», han stannar, och svänger in mot kyrkan.
***
Det har gått ett halvår sedan jag kom hem från missionen utomlands.
Jag har turen att kunna gå själv, även om jag behöver stöd av en käpp.
Alla mina skador tänker jag inte på längre.
Ärren på ansiktet?
Nå, nu spelar det ingen roll.
Ingen vill ändå gifta sig med mig, tänker Niklas när han går mot kyrkan.
Jag måste tända ljus för mina kamrater.
Idag är det ett år sedan de gick bort och jag…
överlevde på ett mirakulöst sätt.
För tjugo år sedan gick han med i militären.
Nu är han civile, men det är plågsamt att känna att ingen behövs honom längre.
Pensionen är stor nog, och pengarna på banken räcker flera år till.
Men vad är poängen när man är ensam?
Utanför kyrkan står några tiggare.
Niklas tar fram några hundrakronorssedlar och lägger i deras muggar, ber:
Be för mina bortgångna vänner, Roman och Stas!
Han går in i kyrkan, köper ljus, tänder dem och börjar recitera bönen som prästen lärt honom:
Herre, vår Gud…
Han gör korsets tecken, hans vänner står för hans blick som om de levde.
När bönen är över står han kvar och tänker på sitt svåra liv.
En liten pojke, mager och spinkig, står bredvid med ett billigt stearinljus i handen.
Han ser sig omkring, vet inte vad han ska göra.
En äldre kvinna kommer fram:
Kom, jag hjälper dig.
Hon tänder hans ljus och ställer det.
Så här gör du korsets tecken, visar hon.
Berätta för Gud varför du kom hit.
Henrik står länge framför ikonen och säger till slut:
Hjälp mig, Gud.
Min mamma är sjuk.
Jag har ingen annan.
Gör så att hon blir frisk.
Mamma har inga pengar till medicin.
Jag ska snart börja skolan, men jag har ingen ryggsäck…
Niklas tittar på pojken med rörelse.
Hans egna bekymmer, som nyss kändes så stora, bleknar och försvinner.
Han vill skrika ut:
«Finns det ingen i världen som kunde hjälpa den här pojken, köpa medicin till hans mamma, och en ryggsäck till honom?»
Henrik står och väntar på ett mirakel.
Kom, pojke, gå med mig!
säger Niklas bestämt.
Vart?
Henrik ser rädd på mannen med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma behöver och går till apoteket.
Menar du det?
Gud hörde din bön och bad mig hjälpa.
Verkligen?
Henrik tittar hoppfullt på ikonen.
Kom nu!
Vad heter du?
Henrik.
Du kan kalla mig Niklas.
***
Från lägenheten hörs mammas och grannens röster:
Anna, hon skrev ut så mycket och säger att medicinen är dyr.
Var ska jag få tag på så mycket pengar?
Jag har bara femhundra kronor kvar.
Henrik öppnar dörren beslutsamt.
Tystnad faller.
Anna tittar ut och viskar, rädd, när hon ser den okände mannen:
Maja, se!
Maja tittar också ut, lika skrämd.
Mamma, vilka mediciner behöver du?
Jag och Niklas går till apoteket.
Vem är du?
Maja frågar förvånat.
Allt blir bra, Niklas ler.
Visa recepten!
Men jag har bara femhundra kronor.
Jag och Henrik hittar pengarna, Niklas lägger handen på pojkens axel.
Mamma, ge recepten!
Maja räcker dem till honom.
Hon känner plötsligt att mannen med det kantiga ansiktet har ett gott hjärta.
Maja, vad gör du?
Grannen Anna hämtar sig när Niklas och Henrik gått ut.
Du känner inte honom alls.
Anna, jag tror han är en god människa!
Nåväl, Maja, jag går nu!
***
Maja sitter och väntar på sin son, som gått iväg med mannen.
Hon glömmer sin sjukdom.
Så öppnas dörren, Henrik rusar in med ett lysande ansikte:
Mamma, vi har köpt medicin åt dig och massor av gott till teet!
Niklas står i dörren och ler lika lyckligt, vilket gör att hans ansikte verkar mindre skrämmande.
Tack så mycket!
säger Maja och bugar lite.
Kom in, kom in!
Niklas försöker ta av sig skorna, det är svårt och han är uppenbart nervös.
Han går in i köket.
Sitt gärna!
säger Maja.
Niklas sätter sig och ser sig omkring, vet inte var han ska lägga käppen.
Jag kan ställa den åt dig, hon placerar den så att han når den.
Förlåt, men jag har inte mycket att bjuda på!
Mamma, Niklas och jag har köpt allt, Henrik börjar lägga upp på bordet.
Men åh, varför har ni köpt så mycket?
suckar Maja, hon märker att mycket är sötsaker.
Hon ser en påse med dyrt te.
Jag sätter på te.
Hon rusar för att brygga te.
Det känns nästan som sjukdomen har släppt, kanske vill hon bara inte se så sjuk ut inför mannen.
Och som om han läser hennes tankar, frågar han:
Maja, är det inte jobbigt för dig?
Du ser blek ut.
Det är okej…
Jag tar medicinen snart.
Tack snälla!
***
De dricker doftande te med godsaker, ser på Henrik som livligt berättar.
Ibland möts deras blickar.
Det är tydligt att alla tre tycker om att sitta tillsammans.
Men allt gott har ett slut.
Tack för all hjälp!
Niklas reser sig och tar sin käpp.
Jag ska gå nu.
Du måste vila och bli frisk.
Tack!
Maja reser sig också.
Jag vet inte hur jag ska tacka dig.
Han går till hallen, mamma och Henrik följer efter.
Niklas, kommer du tillbaka?
Självklart!
När din mamma blivit frisk, går vi och köper ryggsäck till dig.
***
Mannen går.
Maja städar undan och diskar.
Henrik, titta på tv, jag ska vila lite.
Hon lägger sig och somnar djupt.
***
Två veckor går.
Sjukdomen försvann, de dyra medicinerna verkar ha hjälpt.
De sista dagarna har Maja till och med arbetat, det är alltid mycket på jobbet i slutet av månaden, så hon har fått hoppa in från sin semester.
Och nu är det augusti; snart måste Henrik förberedas för skolan.
På lördagsmorgonen stiger de upp som vanligt och äter frukost.
Henrik, klä på dig!
Vi går till affären, kollar vad du behöver till skolstarten.
Har du fått lön?
Inte än, men nästa lördag får jag den.
Jag har lånat tusen kronor, vi köper mat på vägen hem.
De gör sig i ordning, så ringer det på porttelefonen.
Vem är det?
Maja frågar.
Det är Niklas…
Han säger inte mer innan Maja trycker upp dörren.
Mamma, vem är det?
Henrik kommer ut.
Det är Niklas, Maja kan inte dölja sin glädje.
Hurra!
Niklas kommer in, fortfarande med käppen, men…
han ser helt förändrad ut.
Dyra byxor och skjorta passar det nyklippta håret.
Niklas, jag har väntat på dig, ropar Henrik.
Jag lovade dig ju, han ler.
Hej, Maja!
Hej, Niklas!
De går direkt över till du, vilket gläder dem båda.
Är ni redo?
Kom nu!
Vart ska vi?
Maja är förvirrad.
Henrik börjar ju snart skolan.
Men Niklas, jag har…
Jag har lovat Henrik och löften ska hållas.
***
Maja har alltid valt de billigaste sakerna, oavsett affär.
Hon har inga extra pengar, ingen släkt, ingen man.
Om man inte räknar college-killen som bara försvann.
Men nu, bredvid henne, står en man som med entusiasm ser på hennes son.
Han köper allt till skolan, utan att tänka på priset, bara frågar vad hon tycker.
Belastade med varor åker de hem i taxi.
Maja rusar direkt till köket.
Maja, säger Niklas.
Kom, vi går ut hela familjen och äter nåt gott.
Mamma, kom nu!
Henrik springer till henne.
***
Den natten är det svårt för Maja att somna.
Hon ser bilder från dagens händelser.
Hans blick, full av värme och kärlek, står klart framför hennes ögon.
Hennes kyliga förnuft och varma hjärta samtalar:
«Han är varken snygg eller frisk», logiskt resonerar tanken.
«Men han är vänlig och ser på mig med kärlek», svarar hjärtat.
«Han är minst femton år äldre än du.»
«Ja, men han är en far för Henrik.»
«Du kan hitta någon i din egen ålder, snygg och slank.»
«Nej tack, jag har haft såna.
Jag behöver någon trygg och god.»
«Men du har alltid drömt om en annan sorts man.»
«Nu drömmer jag om honom!»
«Har du så snabbt ändrat dig?»
«Jag mötte det jag inte visste att jag sökte…
Jag älskar honom!»
***
Deras bröllop firas i samma kyrka där Niklas och Henrik möttes tre månader tidigare.
Niklas och Maja står framför altaret; Niklas behöver inte käppen längre, och Henrik ser på ikonen på den han samtalade med för tre månader sen.
Sedan säger han från sitt hjärta:
Tack, Gud, för allt.