Pojken vaknade av sin mammas jämrande

Sonen vaknade av sin mammas klagande ljud.
Han smög fram till hennes säng:
Mamma, har du ont?
Emil, kan du hämta lite vatten!
Jag gör det nu, han sprang till köket.
Efter en minut var han tillbaka med ett fullt glas:
Varsågod mamma, drick!
Det knackade på dörren.
Öppna, min son.
Det är nog mormor Ingrid som kommer.
Grannfrun klev in, med en stor kopp i handen.
Hur mår du, Elsa?
hon kände på hennes panna.
Du har feber.
Jag tog med varm mjölk med lite smör.
Jag har tagit min medicin redan.
Du borde åka till sjukhuset.
Där får man bra vård.
Och så måste du äta ordentligt men din kyl är nästan tom.
Ingrid, jag har spenderat allt jag hade på medicinen, tårarna växte fram på den sjukas kinder.
Ingenting hjälper.
Lägg in dig på sjukhus.
Men vem ska ta hand om Emil?
Vem ska ta hand om honom om du dör?
Du har ju inte ens fyllt trettio, och ändå saknar du både man och pengar.
Ingrid strök henne varsamt över håret.
Gråt inte nu!
Ingrid, vad ska jag göra?
Jag ringer doktorn, grannfrun plockade upp sin mobil.
Hon fick tag på vårdcentralen och fick all information.
De sa att någon kommer under dagen.
Jag går nu.
När de kommer, hämta mig till Emil.
Ingrid gick ut i hallen, Emil följde henne:
Mormor Ingrid, kommer mamma att dö?
Jag vet inte, min vän.
Man kan alltid be till Gud om hjälp, men din mamma tror inte på honom.
Kommer morfar Gud hjälpa oss?
lyste förhoppningen i pojkens ögon.
Man ska gå till kyrkan, tända ett ljus, och be.
Då kanske han hjälper.
Nu går jag.
***
Emil gick tillbaka till sin sjukliga mamma, tyst:
Emil, du måste nog vara hungrig.
Men vi har ingenting hemma.
Ta två glas.
När han kom med dem hällde mamma upp mjölken:
Drick!
Han gjorde det, men hungern blev bara starkare.
Elsa såg det direkt.
Med möda reste hon sig, tog sin plånbok från bordet:
Här är femtio kronor.
Gå och köp två små bakelser och ät på vägen, så lagar jag något under tiden.
Skynda dig!
Hon följde honom till dörren och gick, stödjande sig mot väggen, in till köket.
I kylskåpet låg billiga fiskkonserver, lite margarin, på fönsterbrädan några potatisar och en lök.
Jag får koka soppa
Allt snurrade runt och hon sjönk kraftlöst ner på en pall:
“Vad händer med mig?
Ingen kraft kvar Semester är snart slut, pengar är borta.
Om jag inte kan börja jobba, hur ska jag skaffa skolgrejer till Emil?
Han börjar ju första klass om en månad.
Jag har inga släktingar, ingen som kan hjälpa.
Och denna sjukdom…
borde gått till vårdcentralen direkt.
Om de lägger in mig nu, hur blir Emil då ensam?”
Med möda reste hon sig och började skala potatisen.
***
Hungern plågade, men Emils tankar var på annat:
“Mamma har ju inte ens kunnat stiga ur sängen igår.
Tänk om hon verkligen dör?
Ingrid sa jag måste be hjälp från morfar Gud”, han stannade upp och…
styrde stegen mot kyrkan.
***
“Det är ett halvår sedan jag kom hem från militären.
Jag har tur som lever.
Kan äntligen gå själv, fast med käpp.
Bryr mig inte om mina sår längre.
Ärren i ansiktet?
Vem bryr sig ingen vill ändå ha mig nu”, tänkte Niklas när han rörde sig mot kyrkan.
“Jag måste tända ljus för grabbarna.
Idag är det ett år sedan de dog, och jag…
överlevde med nöd och näppe”.
Tjugo år sedan gick han till lumpen.
Nu är han civil.
Men att känna sig överflödig, det är värst.
Pensionen räcker till ett gott liv, och pengarna från kontrakten på banken för ett par till.
Men vad ska man med pengar när man är ensam?
Utanför kyrkan stod tiggare.
Niklas tog fram några hundrakronorssedlar, delade ut och bad:
Snälla, be för mina döda vänner, Roman och Sten!
Han gick in i kyrkan, köpte ljus, satte dem och började läsa bönen han lärt sig:
Herre, förbarma dig
Han korsade sig, uttalade orden, och såg sina vänner levande i tankarna.
När bönen var slut stod han kvar och mindes sitt svåra liv.
Den lilla pojken, smal och spinkig, ställde sig bredvid med ett billigt ljus i handen.
Han såg sig omkring, visste inte vad han skulle göra.
En äldre kvinna närmade sig:
Jag hjälper dig!
Hon tände hans ljus och satte det på plats.
Så här gör man ett kors, visade hon.
Berätta för Herren varför du är här.
Emil såg länge på Kristusbilden, sedan sa han:
Hjälp mig, morfar Gud!
Mamma är sjuk, ingen annan finns.
Se till att hon blir frisk.
Mamma har inga pengar till medicin.
Och jag ska snart börja skolan, men har inte ens en ryggsäck…
Niklas, orörlig, såg på pojken.
Plötsligt blev hans egna problem väldigt små, och han ville ropa till hela världen:
“Varför finns det ingen som köper medicin till hans mamma eller ryggsäck till honom?”
Pojken såg på ikonen och väntade på ett mirakel.
Kom, pojk sa Niklas bestämt.
Vart?
Emil såg ängsligt på den skrämmande mannen med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma behöver och går till apoteket.
Får jag verkligen det?
Morfar Gud hörde din bön, han gav mig din önskan.
Är det sant?
Emil såg förtjust på bilden.
Nu går vi!
log mannen.
Vad heter du?
Emil.
Du kan kalla mig farbror Niklas.
***
I lägenheten hördes mamma och grannfruns röster:
Ingrid, läkaren har skrivit ut massor och medicinen är så dyr.
Var ska jag få ihop pengarna?
Jag har bara femhundra kronor kvar.
Emil öppnade dörren bestämt.
Rösterna tystnade.
Grannfrun kikade ut ur rummet och viskade, rädd när hon såg den främmande mannen:
Elsa, kolla!
Hon tittade ut och blev också rädd.
Mamma, vilka mediciner behöver du?
Farbror Niklas och jag går till apoteket och handlar.
Och vem är ni?
undrade Elsa förvånande.
Det ordnar sig, log mannen.
Låt mig få recepten!
Men jag har bara femhundra kronor.
Emil och jag fixar pengarna, mannen lade handen på pojkens axel.
Mamma, ge oss recepten!
Elsa gav dem recepten.
Något fick henne att känna att mannen med det läskiga ansiktet hade ett gott hjärta.
Elsa, vad gör du?
vaknade Ingrid till när mannen och pojken gick ut.
Du känner honom ju inte alls!
Ingrid, jag tror han är snäll!
Nåväl, Elsa, jag går nu!
***
Elsa satt och väntade på sin son som hade gått med denna man.
Hon glömde nästan bort sin sjukdom.
Så öppnades dörren, och sonen sprang in med lysande ansikte:
Mamma, vi har köpt medicinen till dig och bakverk till teet!
I dörren stod mannen och log lika lyckligt, så hans ansikte verkade inte längre skrämmande.
Tack så mycket!
Elsa bugade sig lätt.
Kom in, kom in!
Mannen försökte ta av sig skorna det var svårt och han var märkbart nervös.
Han gick in till köket.
Slå dig ner!
sa Elsa.
Mannen satte sig och snurrade runt, funderade på var han skulle lägga sin käpp.
Jag kan lägga den här, så du når den, sa Elsa och ordnade så.
Tyvärr har jag inte mycket att bjuda på.
Mamma, farbror Niklas och jag köpte allt, Emil började packa upp matvarorna.
Oj, ni behövde inte köpa så mycket, Elsa suckade, och såg att halva påsen var fylld med sötsaker.
Hon såg även påsen med det dyra teet.
Jag sätter på te direkt.
Hon började göra te.
Det kändes som om sjukdomen släppte lite eller så ville hon bara inte se så sjuk ut inför mannen.
Som om han förstod hennes tankar, frågade han:
Elsa, blir du inte utmattad av allt detta?
Det är okej Jag tar min medicin nu.
Tack så mycket!
***
De drack aromatiskt te med sötsaker och tittade på Emil, som ivrigt berättade.
Ibland mötte deras blickar varandra.
Alla tre trivdes tillsammans vid bordet.
Men allt gott tar en dag slut.
Tack för allt!
Niklas ställde sig och tog sin käpp.
Jag går nu.
Du måste vila.
Tack så mycket!
Elsa ställde sig upp.
Jag vet inte hur jag kan tacka dig.
Han gick mot hallen, Elsa och sonen efter.
Farbror Niklas, kommer du igen?
Självklart!
När din mamma blivit frisk går vi tillsammans och köper ryggsäck åt dig.
***
Mannen gick.
Elsa städade undan och diskade.
Titta på TV, Emil, så ligger jag och vilar lite.
Hon lade sig och somnade djupt.
***
Två veckor passerade.
Sjukdomen hade släppt verkar som de dyra medicinerna hjälpte.
Sista dagarna hade Elsa till och med arbetat, slutet av månaden innebär alltid extra jobb och hon kallades tillbaka från semestern.
Hon var tacksam: nu skulle hon få lön.
Och det var redan augusti snart måste hon köpa saker till skolstart till sonen.
På lördagen steg de upp som vanligt och åt frukost.
Emil, klä på dig!
Vi går till affären och ser vad du behöver till skolan.
Har du fått pengar?
Inte än, men till nästa lördag har jag fått dem.
Jag lånade tusen kronor, så vi köper mat på väg hem.
De gjorde sig i ordning, då ringde det på porttelefonen.
Vem är det?
frågade Elsa.
Elsa, det är Niklas
Han hann inte säga mer innan Elsa tryckte på öppna-knappen.
Mamma, vem är det?
undrade Emil, och kom ut från sitt rum.
Farbror Niklas!
Elsa kunde inte dölja glädjen.
Hurra!
Niklas kom in, fortfarande med käpp men han såg förändrad ut.
Dyra byxor och skjorta matchade hans nya frisyr.
Farbror Niklas, jag har väntat på dig, Emil sprang fram.
Jag lovade dig höjde Niklas ögonen med glädje.
Hej Elsa!
Hej Niklas!
Att de plötsligt sa “du” till varandra överraskade och gladde båda.
Är ni klara?
Nu går vi!
Vart?
Elsa var fortfarande perplex.
Emil ska snart börja skolan.
Niklas, men jag
Jag lovade Emil, och löften måste man hålla.
***
Elsa brukade alltid välja det billigaste, oavsett butik.
Hon hade aldrig extra pengar, inga släktingar, ingen make.
Om man inte räknar killen från gymnasiet, som försvann.
Men nu fanns en man vid hennes sida, som med glädje såg på hennes son och köpte allt skolmaterial utan att ens titta på prislappen, bara frågade hennes åsikt.
Fyllda med shoppingpåsar tog de taxi hem.
Elsa skulle till köket.
Elsa, stoppade Niklas henne.
Kom, vi går ut alla tre!
Vi hittar något trevligt att äta.
Mamma, följ med!
Emil sprang till henne.
***
Den natten hade Elsa svårt att sova.
Dagens bilder fladdrade i tankarna.
Niklas ögon fyllda av kärlek fanns kvar.
Nu talade både förnuft och hjärta med varandra:
“Han är ju inte snygg, han haltar”, påpekade förnuftet.
“Han är snäll, och hans blick är fylld av värme”, svarade hjärtat.
“Han är femton år äldre än du”.
“Det spelar ingen roll.
Han är som en pappa för Emil”.
“Du kan fortfarande hitta någon jämnårig stilig och frisk”.
“Jag vill inte ha en stilig och frisk.
Det hade jag nu vill jag ha någon vänlig och trygg.”
“Du drömde ju aldrig om en sådan make”, fortsatte förnuftet.
“Nu drömmer jag om just honom!”
“Så fort du kan ändra dig?”
“Det handlar inte om det jag har mött den jag älskar!”
***
Deras bröllop skedde i den samma kyrka där Niklas och Emil träffades tre månader tidigare.
Niklas och Elsa stod vid altaret, hans käpp var borta, och Emil såg på helgonbilden som han bett till förut.
Sedan sa han, hela sitt hjärta:
Tack, morfar Gud!
Och ibland är det först när man vågar sträcka ut en hand, som både hjälp och kärlek hittar hem för den som hjälper annan är aldrig ensam.