Det enda jag alltid har varit rädd för i mitt liv är en arg svärmor. Jag hade varit gift en gång tidigare. På den tiden hade jag tur på den fronten, tror jag. Min första make, Erik, växte upp på barnhem och hade inga föräldrar. Så det var aldrig någon som dömde mig eller lade sig i vårt äktenskap. Men det fungerade inte mellan oss. Vi var gifta i bara fem år innan jag ansökte om skilsmässa.
När vi gifte oss gick jag fortfarande på universitetet. Erik började dricka efter ett år, drog på sig skulder och de hamnade givetvis även på mig eftersom jag var hans fru. Jag fick hoppa av mina studier och börja jobba för att vi skulle klara oss. Jag drog bara på mig massa problem på grund av det där äktenskapet. När vi till slut skilde oss kände jag hur en tyngd släppte från mina axlar. Inga fler problem. I två år levde jag ensam, försökte hitta tillbaka till mig själv, plockade ihop bitarna.
Sen träffade jag Gustav. Han hade aldrig varit gift förut och hade nästan ingen erfarenhet av relationer. Allt gick väldigt fort. Han friade och jag tackade ja. Sedan skulle jag träffa hans mamma.
Redan i dörröppningen såg jag hennes missnöjda min. Hon slängde ur sig ett kort hej, vände på klacken och försvann in i vardagsrummet. Först förstod jag inte vad som var fel. Kunde det vara kläderna? Nej, jag hade klätt mig diskret och snyggt. Vid middagsbordet satt hon och granskade mig tyst, dömande blickar som fick mig att känna mig obekväm. Till sist, när jag nästan rodnade av obehag, kom den sylvassa kommentaren.
Jaså, du har inte ens en utbildning? Menar du att du är helt okunnig då eller? sa hon, med ett snett leende som osade förakt. Jag tvekade lite, men svarade lugnt medan jag tog en klunk kaffe. Nej, det stämmer, jag har inte avslutat mina universitetsstudier. Livet kom emellan, men planen är att läsa klart. Svärmor himlade med ögonen och fnös. Planer på att läsa klart? När har du tänkt vara hustru då? När har du tänkt ta hand om hemmet, laga middag till min son, uppfostra barnen? Du kanske är någon slags drottning, eller hur?
Hon skrattade rått, tog en klunk till och ställde ifrån sig koppen. Du vet, min son behöver inte sådana där slarviga kvinnor som dig. Jag tittar på dig du ser väl bra ut, men någon hjärna kan jag inte se att du har.
Just då kände jag mig grymt sårad. Jag reste mig från bordet och gick ut på toaletten. Grät tyst för mig själv. En fullständig främling förnedrade mig, och Gustav sa ingenting. Tur att vi gick därifrån snart. Jag ville aldrig mer träffa henne. Men svärmor dök ändå upp hemma hos oss och vid varje tillfälle försökte hon få till någon elak kommentar eller pik.
Till slut vände jag mig till en psykolog som hjälpte mig se att min svärmor var en typisk manipulatör. Jag insåg att jag blev ett offer just för att jag lät henne göra så och aldrig stod upp för mig själv sådant satt i ryggraden från min uppväxt. Så nästa gång hon började nedvärdera mig i vårt hem bad jag henne direkt att gå. Nu har vi ingen kontakt, och det bekymrar mig inte. Gustav bryr sig faktiskt inte heller särskilt mycket.
