Utan själ

Utan själ
Dagbok, 10 oktober, Stockholm
Gunhild Johansson kom hem från frisören idag.
Trots att hon nyligen fyllt 68, unnar hon sig fortfarande regelbundna besök för både hår och naglar.
Dessa små rutiner får henne att känna sig piggare och gladare.
Gunhild, en släkting var förbi medan du var borta.
Jag sa att du skulle komma hem lite senare.
Hon lovade att titta in igen, berättade min man Ture.
Vilken släkting då?
Jag har ju knappt några släktingar kvar.
Antagligen någon avlägsen kusin som vill ha något.
Du kunde sagt att jag åkte till Norrland, svarade Gunhild irriterat.
Men varför ljuga?
Jag tror verkligen hon är från din familj, lång och rak, påminner om din mamma, Gud vila henne.
Hon verkade inte komma för att be om något, försökte Ture lugna henne.
Väluppfostrad, elegant klädd.
Efter ungefär fyrtio minuter ringde släktingen på dörren.
Gunhild öppnade själv.
Kvinnan liknade hennes avlidna mamma, och var klädd i dyr kappa, stövlar, handskar och diskreta diamantörhängen detaljer Gunhild direkt lade märke till.
Gunhild bjöd in kvinnan till det redan dukade bordet.
Låt oss lära känna varandra, om vi nu är släkt.
Jag är Gunhild, du kan hoppa över efternamnet.
Vi verkar vara nära i ålder.
Det här är min man Ture, så på vilken sida är vi släkt?
frågade Gunhild.
Kvinnan rodnade lite och tvekade.
Jag heter Linnéa Linnéa Ingemarsdotter.
Ja, vi har inte så stor åldersskillnad.
Jag fyllde 50 år den 12 juni.
Säger det datumet dig något?

Gunhild blev blek.
Jag ser att du minns.
Jag är din dotter.
Oroa dig inte, jag vill inte ha något från dig.
Jag ville bara träffa min biologiska mamma.
Hela livet har jag undrat varför mamma aldrig älskade mig.
Förresten, hon gick bort för åtta år sedan och pappa för bara två månader sen.
Det var först då han berättade om dig och bad mig förlåta honom om jag kunde, sa Linnéa nervöst.
Va?
Har du en dotter?
utbrast Ture chockat.
Det visar sig så.
Jag ska förklara senare, svarade Gunhild.
Så du är min dotter?
Bra.
Du har sett mig.
Men om du tror att jag kommer gråta eller be om förlåtelse nej, det kommer inte ske.
Jag har ingen skuld i detta, Gunhilds röst var kall, hoppas pappa hann berätta allt för dig?
Om du försöker väcka några moderskänslor hos mig, så nej, inte ett uns!
Förlåt.
Får jag komma hit igen?
Jag bor i Täby, i villa.
Ni kan komma över, du och Ture.
Jag har bilder på din sonson och barnbarn, vill du se dem?
frågade Linnéa försiktigt.
Nej.
Jag vill inte.
Kom inte tillbaka.
Glöm mig.
Farväl, svarade Gunhild bryskt.
Ture hjälpte Linnéa att hitta en taxi och följde henne ut.
När han kom tillbaka hade Gunhild redan städat undan och satt lugnt framför TV:n.
Hur kan du vara så kall?
Du kunde kommandera en armé, verkar som om du saknar själ helt.
Jag misstänkte att du var hård och känslolös, men inte så här sa Ture.
Vi träffades när jag var 28, eller hur?
Min själ slets ut långt innan dess.
Jag var en bondflicka och drömde om att komma till stan.
Pluggade bäst av alla, kom in på universitetet som den enda från min klass.
När jag var 17 träffade jag Viktor.
Jag älskade honom vansinnigt, han var tolv år äldre, men det störde mig inte.
Efter min fattiga uppväxt kändes allt i stan som en saga.
Mitt studiebidrag räckte inte till, jag var alltid hungrig, så jag tog glatt emot inbjudningar till café eller glass.
Han lovade mig inget, men jag var säker på att vi skulle gifta oss.
En kväll bjöd han mig till sin sommarstuga, och jag följde med utan att tveka.
Jag trodde att jag hade knutit honom till mig.
Våra möten där blev regelbundna, och snart förstod jag att jag skulle bli mamma.
När jag berättade det blev Viktor överlycklig.
Jag frågade när vi skulle gifta oss, nu när jag var 18.
Har jag någonsin lovat dig giftermål?
svarade Viktor lugnt.
Jag har inte lovat och kommer inte lova.
Dessutom, jag är redan gift.
Men barnet då?
Och jag?

Du är ung och frisk, det går bra.
Ta studieuppehåll, och när det inte syns, fortsätt plugga.
När barnet kommer hämtar vi dig, min fru och jag.
Vi har svårt att få barn, kanske p.g.a.
hennes ålder.
När du föder, tar vi barnet.
Det är inte din sak att fundera på hur vi gör det.
Jag är ingen liten person i kommunhuset, min fru är avdelningschef på sjukhuset.
Du behöver inte oroa dig.
Efter förlossningen får du vila och fortsätta på universitetet.
Vi betalar dig också.
Så surrogatmödraskap var ett främmande begrepp då.
Jag måste ha varit Sveriges första surrogatmamma.
Vad skulle jag annars göra?
Åka hem till byn och skämma ut familjen?
Fram till förlossningen bodde jag hos dem i villa.
Viktors fru undvek mig, kanske fanns det svartsjuka.
Jag födde en dotter hemma, med barnmorska.
Jag fick aldrig amma, hon fördes bort direkt.
Jag såg henne aldrig igen.
En vecka senare skickade de hem mig diskret.
Viktor gav lite pengar.
Jag återvände till universitetet, senare fick jag jobb på fabrik i Stockholm.
Först som vanlig arbetsledare, sedan chef för kvalitetskontrollen.
Vänner fanns, men ingen ville gifta sig, tills du dök upp.
Jag var 28 och tänkte inte på giftermål, men ja, det blev dags.
Resten vet du.
Vi har haft bra liv tre bilar, huset fullt och fina somrar på landet.
Fabriken klarade sig igenom 90-talet, våra traktordelar tillverkades bara i ett visst skift, resten visste ingen om.
Fortfarande omgärdat av staket och vakttorn.
Vi gick i pension tidigt, allt finns.
Inga barn, och det är lika bra.
När jag ser dagens barn Gunhilds bekännelse tog slut.
Vi har levt dåligt, tycker jag.
Jag älskar dig och har försökt hela livet mjuka upp ditt hjärta förgäves.
Okej att vi inte fick barn, men du har aldrig brytt dig om en kattunge eller hund.
Min syster bad hjälp för sin dotter, du lät henne inte ens bo här en vecka.
Din dotter kom idag och hur mötte du henne?
Din dotter!
Ditt blod, och ändå…
Om vi varit yngre hade jag begärt skilsmässa, men nu känns det för sent.
Det är kallt att leva med dig, kallt, svarade Ture upprörd.
Gunhild blev faktiskt lite rädd, Ture hade aldrig talat så till henne förut.
Den här dottern hade rört om hela hennes lugna liv.
Ture flyttade ut till sommarstugan.
De senaste åren har han bott där mest.
Tre hundar har han tagit hand om där, och jag vet inte ens hur många katter och kattungar.
Han kommer sällan hem.
Gunhild vet att han besöker Linnéa, har blivit bekant med alla, han avgudar sitt barnbarnsbarn.
Han har alltid varit lite egen, får leva som han vill, tänker Gunhild.
Hon har aldrig känt någon längtan att lära känna dottern, barnbarn eller barnbarnsbarn närmare.
Själv åker hon till havet på semester.
Kopplar av, samlar krafter och känner sig utmärkt.
Personlig lärdom: Ibland kan man leva ett fullt materiellt liv, ha allt man vill men ändå sakna det som gör livet varmt och meningsfullt.
Jag har gett upp min själ längs vägen; ibland undrar jag om det verkligen är lycka.