Utan hjärta
Anita Johansson kom hem.
Hon hade varit hos sin frisör, något hon unnar sig regelbundet trots att hon nyligen fyllde 68 år.
Det är hennes lilla sätt att höja livslusten och humöret få håret och naglarna fixade, små vardagslyx som blivit en vana.
Anita, någon släkting var här och sökte dig.
Jag sa att du skulle komma hem senare.
Hon lovade att dyka upp igen, berättade min man Bengt.
Vilken släkting?
Jag har väl knappt några kvar.
Lär vara någon avlägsen kusin kommer säkert vilja ha pengar eller något.
Du kunde ju ha sagt att jag åkt till Göteborg, svarade jag och suckade.
Men varför ljuga?
Hon verkade faktiskt vara från din släkt.
Lång, ståtlig, påminner lite om din mamma vila i frid.
Jag tror inte hon vill be om något.
Väluppfostrad kvinna, klädd i fina kläder, försökte Bengt lugna mig.
Efter ungefär fyrtio minuter ringde släktingen på dörren.
Jag öppnade själv.
Hon var verkligen lik min mamma, elegant dyr kappa, stövlar, handskar och små diamantörhängen.
Sånt hade jag alltid koll på.
Jag bjöd henne till det dukade bordet.
Vi kanske ska lära känna varandra om vi nu är släkt.
Jag heter Anita utan efternamn, vi verkar lika gamla.
Det här är min man Bengt.
På vilket sätt är vi släkt?
frågade jag.
Kvinnan såg besvärad ut, rodnade nästan lite.
Jag heter Lovisa Lovisa Andersson.
Det är faktiskt bara en liten skillnad mellan oss.
Jag fyllde 50 den 12 juni.
Säger det datumet dig något?
Jag blev alldeles blek.
Jag ser att du minns.
Ja, jag är din dotter.
Jag vill inte ha något av dig, var lugn.
Jag ville bara få se min biologiska mamma.
Jag har levt hela livet utan att förstå varför mamma aldrig älskade mig hon gick bort för åtta år sedan.
Det var bara pappa som älskade mig.
Han dog för två månader sen, det var först då han avslöjade allt om dig och bad mig att du ska förlåta honom om du kan, sa Lovisa med bruten röst.
Jag fattar ingenting.
Har du en dotter?
frågade Bengt förbluffad.
Det verkar så.
Jag förklarar allt senare, svarade jag.
Så du är min dotter?
Bra, då har du sett mig.
Om du tror att jag kommer att be om förlåtelse har du fel det är ingen skuld hos mig.
Jag hoppas pappa hann berätta allt.
Du kommer inte få några moderliga känslor från mig inte en enda.
Förlåt, sa jag till Lovisa.
Får jag komma till dig igen?
Jag bor här ute vid Mälaren, stort tvåvåningshus.
Kom gärna med Bengt!
Jag har bilder på din sonson och dotterdotter kanske vill du se?
frågade Lovisa försiktigt.
Nej.
Jag vill inte.
Kom inte hit.
Glöm mig.
Hej då, svarade jag skarpt.
Bengt beställde taxi åt Lovisa och följde henne ut.
När han kom tillbaka hade jag redan plockat undan och satt och tittade på TV i lugn och ro.
Du är som en sten!
Du borde leda Sveriges armé har du inget hjärta alls?
Jag har alltid misstänkt att du var hård, men aldrig att du saknade känslor så här mycket, sa Bengt.
Vi blev ihop när jag var 28, eller hur?
Hjärta och själ försvann mycket tidigare.
Jag var en lanttjej, hade alltid drömt om att ta mig till Stockholm, så jag plugga bäst, kom in på universitetet som klassens enda.
Jag var sjutton när jag träffade Sven.
Älskade honom som galen.
Han var nästan tolv år äldre, men det störde mig inte.
Barndomen var fattig, men i staden där jag pluggade var allt som i saga.
Fick stipendium men knappt till mat därför var jag överlycklig när Sven bjöd mig på café eller glass.
Han lovade aldrig något, men jag antog att vår kärlek skulle leda till att vi gifte oss.
När han bjöd mig till sin sommarstuga en kväll, tvekade jag inte.
Nu hade jag honom, tänkte jag.
Stugträffarna blev vanliga.
Det visade sig snart att jag skulle bli mamma.
Jag berättade för Sven.
Han blev överlycklig.
Jag frågade när vi skulle gifta oss jag hade fyllt 18, det är lagligt.
Har jag sagt att jag ska gifta mig?
svarade Sven frågande.
Jag har aldrig lovat det och jag kommer inte göra det.
Dessutom är jag gift redan sa han lugnt.
Men barnet då?
Och jag?
Du är ung och frisk.
Du skulle kunna vara staty till Stockholms olympia.
Ta studieuppehåll på universitetet, plugga tills ingen ser att du är gravid, sedan flyttar du hem till oss.
Vi kan inte få barn, min fru är äldre.
När du föder tar vi barnet.
Hur det ska arrangeras är inte ditt bekymmer.
Jag är stadens byråchef.
Min fru är avdelningschef på sjukhuset.
Barnet får det bra, du får pengar efteråt.
Surrogatmoderskap fanns inte ens på kartan då.
Jag blev nog Sveriges första utan att veta det.
Vad skulle jag göra?
Åka hem till Småland och skämma ut familjen?
Före födseln bodde jag i deras villa.
Svens fru kom aldrig in till mig, kanske var hon svartsjuk.
Dottern föddes hemma, barnmorska hämtades allt korrekt.
Ammade aldrig, dottern fördes bort genast.
Sen såg jag henne aldrig mer.
En vecka senare fick jag gå, Sven gav mig pengar.
Jag gick tillbaka till universitetet, sen jobb på Volvofabriken.
Fick en liten lägenhet i studenthem.
Först jobba som arbetsledare, sen blev jag chef för kvalitet.
Många vänner men ingen som ville gifta sig, tills du dök upp.
Jag var 28, egentligen ville jag inte ha barn eller gifta mig, men det fick bli så.
Sen vet du resten.
Vi har haft det bra materiellt tre bilar, hus fullt av allt man kan önska, stugan välskött, årliga resor till Medelhavet.
Fabriken klarade stormarna på 90-talet, tack vare vår specialproduktion ingen vet vad vi gör i våra andra avdelningar.
Fortfarande stängd med taggtråd och vakttorn.
Tidigt pensionerad.
Vi har allt.
Inga barn, och det är lika bra ser man dagens barn, vet man varför, avslutade jag min livshistoria.
Det var inte bra.
Jag älskade dig, försökte hela livet värma ditt hjärta, men jag lyckades aldrig.
Redan att du inte kan visa känslor för djur aldrig vägrat ha en katt eller hund ens.
När min syster bad dig hjälpa hennes brorsdotter, släppte du henne inte ens in en vecka.
Idag kom din dotter hur tog du emot henne?
Dotter!
Ditt blod, och du Hade jag varit yngre skulle jag ha skiljt mig, nu är det för sent.
Du är kall, sade Bengt upprört.
Jag blev lite rädd Bengt hade aldrig talat så till mig.
Hela mitt stilla liv rubbades av den här dottern.
Bengt flyttade ut till stugan vid Mälaren.
De senaste åren bor han mest där.
Han har tagit hand om tre hundar alla övergivna valpar och otaliga katter.
Hemma är han sällan.
Jag vet att han besöker min dotter Lovisa, känner alla där, älskar barnbarn och barnbarnsbarn.
Han har alltid varit känslig, och är det fortfarande.
Låt honom leva som han vill, tänker jag.
Jag har aldrig känt behov av att lära känna min dotter, hennes barn eller barnbarn.
Jag reser själv till västkusten, solar, samlar kraft och mår bra.
Numera förstår jag att hjärtat kan frysa i längtan efter något som aldrig blev som man drömde om.
Det är min lärdom man kan ha allt i livet, men sakna det allra viktigaste.
