Dagbok, tisdag
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna dag skulle ge mig en sådan upplevelse. Det började med att jag promenerade längs Mälarens strand, inte långt från Västerås. Plötsligt såg jag ett rådjur simma ut i vattnet, och till min förskräckelse hade hon en gammal färgburk fastkilad på huvudet. Hon kämpade för att hålla sig flytande, och det såg ut som att hon inte skulle klara sig till land.
Men något inom mig fick mig att agera. Jag rusade ut på en brygga och lyckades, med hjälp av en lugnande spruta från en närbelägen djurklinik, fånga in henne innan hon tappade kraften. Jag fick hjälp av veterinären på plats och vi lastade försiktigt in rådjuret i min Volvo. Hos veterinären fick hon antibiotika och smärtstillande, allt betalat med några hundralappar ur min plånbok. Efter behandlingen släppte vi ut henne i en trygg glänta nära skogen.
Min mamma, Marianne, blev överlycklig när jag kom hem inte bara för att jag var oskadd, utan även för att jag lyckats rädda ett liv. Hon stod i dörren, kramade mig och klappade rådjurstrykaren på ryggen innan vi tog henne tillbaka till skogsbrynet.
Jag satt en stund bredvid rådjuret, och för att lugna henne började jag sjunga Cornelis Vreeswijks “Sommarkort”. Till min förvåning verkade det fungera hon blev mindre skärrad och tillät mig att leda henne till den lugna ängen vid skogskanten.
Väl framme hjälpte jag till att sätta på ett rep runt hennes hals, och Marianne och jag följde henne in i skogen. Där släppte vi henne fri, fortfarande med katten Selma följande efter oss som om hon ville vara med om äventyret.
Jag är så tacksam att hon fick komma till ro igen, och jag hoppas innerligt att hon slipper fler problem i framtiden. Denna dag har verkligen fått mig att fundera på hur viktigt det är att bry sig även om det bara gäller ett skadat litet rådjur.
