Elsa tycktes plötsligt själv börja bära sig illa åt mot sin andra mamma, och det var först efter giftermålet. Anledningen låg i att svärmodern inte hjälpte till med några pengar inför bröllopet. Den enda trösten var att de inte behövde bo tillsammans, för Astrids föräldrar hade frikostigt erbjudit det unga paret en trerumslägenhet i Uppsala. Markuss mamma gav i utbyte endast en helt vanlig och rätt oansenlig uppsättning vardagsporslin. Inte ens till målningskvällen kom hon, med hänvisning till någon krämpa. Innerst inne kände Astrid lättnad över hennes frånvaro.
Familjelivet rullade på stillsamt, drömskt, tills det där oväntade: Ylva blev sjuk och kunde inte längre bo kvar ensam ute på landet. Fastän Astrid helst hade sluppit att ha svärmor boende hos sig, fanns ingen annan lösning i den snabba, snöflingefyllda logiken som rådde. Ylva försökte hjälpa till hemma, men det ledde bara till att Astrid blev ännu mer irriterad. Alla små saker Ylva gjorde, varje rörelse, föll Astrid i smaken. Ylva verkade ständigt malplacerad, som en främmande fisk bland blåbärssoppa. När Ylva lite senare återhämtade sig, bestämde hon sig direkt för att åka tillbaka till sitt torp. Astrid hoppades på att allting urballat nu skulle återgå till det normalamen då drömde ödet annorlunda. Markus insjuknade, och den här gången gick inget att göra; han togs ifrån henne.
Sorg svävade som dimridåer genom Astrids värld, och snart upptäckte hon, liksom av en slump när snön föll på taken, att hon väntade barn. Under alla dessa konstiga, svävande månader var det Ylva, hennes svärmor, som gav henne verkligt stöd. Sorgen efter sonen var obeskrivlig för Ylva, men hon höll sig nära, hjälpte till att bädda sagosnö och laga ärtsoppa och på sitt lågmälda vis tröstade hon Astrid. Man får aldrig släppa taget om livet, Elsa. Hoppet vilar på sillsallad och tålamod, sa hon ibland medan hon kokade kaffe.
Astrid var förvirrad och rädd inför tanken på ensamhet som mamma, men tack vare Ylvas värme kändes det aningen, om än bara aningen, mindre hopplöst. Lite i taget ordnade sig saker och ting; ett år senare föddes en underbar liten flicka som fick namnet Tyra.
Ett år efter det drömlika, sorgliga, började Astrid plötsligt springa på en man som var som sol bland björkarna. Ändå, hur många ljusa dagar som än passerade, glömde Astrid aldrig sin svärmor. Hon och Tyra gjorde ofta besök i byn där Ylva bodde, och bar med sig både hallonmarmelad och tacksamhet i snöglittrande påsar.
