Alltså, min egen syster har verkligen en udda grej för sig. Hon höjer sitt barn till skyarna, så där överdrivet, och är helt säker på att alla andra ska känna likadant som hon själv gör. Men så klart är det ju inte riktigt så.
Hennes unge är bara fem år. Det är ju gulligt och så, vi tycker ju om honom man är ju ändå släkt liksom, men det stannar där. Vi har fullt upp med våra egna barn att tänka på.
Men min syrra, hon har fått för sig att hennes dotter är den mest speciella som finns. Vi måste till och med kalla henne för ängel. Och du vet ju, änglar kan inte synda allt hennes ängel gör ska vi bara överse med och förlåta.
Ja, det är i alla fall så hon vill ha det. Det är inte särskilt kul när hon kommer på besök och ärligt talat så är det inte heller så frestande att hälsa på hemma hos henne. Men så blir det som det blir; vi är inte bara systrar, vi jobbar ihop också, samma kontor här i Stockholm. Därför behövde jag prata med henne om en grej på jobbet.
Kom hit, sa hon i telefonen, jag gör din favoritomelett. Ses vid lunch.
Hon är ju verkligen grym i köket, måste ge henne det, och den där omeletten är magisk.
Jag: Jag kommer direkt, säger jag och klickar bort samtalet.
Rotar runt efter bilnycklarna och tänker jag svänger förbi Gateau och köper med mig lite gofika också, vi lär ju ta en kopp te. Så jag kommer dit, och där sitter hon och matar barnet, vinkar in mig till bordet. Jag slår mig ner, vi snackar om ditt och datt. Plötsligt säger hon:
Ät nu, säger hon samtidigt som hon skjuter fram en assiett med en rätt tilltufsad omelettbit. Cecilia orkade inte äta upp.
Jag blev helt paff:
Har ni inga rena tallrikar hemma längre eller? försöker jag säga utan att bita ifrån för mycket.
Min Cecilia är den renaste ungen som finns. Hennes händer är alltid nyskrubbade, säger syrran stolt, samtidigt som ungen sitter och petar sig i näsan.
Där gick min gräns. Efter det där har jag faktiskt aldrig tackat ja till lunch hemma hos henne igen.
Vad hade du gjort om du var i min sits?
