Du, jag måste berätta om vad som hände oss på nyår, det känns som en så typisk svensk grej och ändå…
så oväntat.
Tänk dig, vi sitter hemma i vår lägenhet i Vasastan, Stockholm.
Det är nyårsafton, och jag, Linnea, har stått och fixat i köket hela dagen.
Jag hade lagt all min själ i en anka med apelsin du vet sådär riktig festmat som puttrat i ugnen i timmar, penslat med apelsinsaft, övervakat varje steg.
När jag tog ut den, så spred sig en sådan doft att man bara ville blunda och njuta.
Jag ropade på min man, Henrik: “Kom och titta!” Han kommer ut från rummet, visslar och säger med ett stort leende: “Linnea, det där är ju restaurangklass, alltså!” Jag blir glad, lägger upp ankan på vårt fina keramikfat, dekorerar med apelsinskivor och lite färsk rosmarin.
Det ser ut som ett omslag i Allt om Mat.
Bordet är redan täckt: tre sallader klassisk svensk potatissallad, rödbetssallad och en grönsallad, smörrebröd med löjrom, dyr ost och chark, fruktskål med druvor och kiwi, plus ett eget fat med hemmagjorda köttbullar och potatis.
Henrik skrattar: “Öppnar vi restaurang ikväll eller?” Jag bara rycker på axlarna och ler: “Jag vill bara möta nyåret ordentligt.
Vi har slitit hela året nu har vi råd att unna oss lite.”
Han lägger armen om mig: “Jag håller med.
Vi har inte haft sådär festligt på länge.”
Det är så vi har sparat till renovering i flera år.
Det är klart nu och ekonomin har blivit stabil.
Nu äntligen kan vi fira som folk.
Jag ställer ut kristallglasen du vet de som annars bara står och samlar damm och gör allt riktigt, snyggt och festligt.
Vid tio är allt klart.
Vi byter om, sitter till bords, Henrik häller upp Ramlösa till oss.
“Nu skålar vi för oss.” “För oss”, nickar jag.
Vi tar en tugga sallad den blev super.
Henrik smakar på ankan och utbrister: “Det här är magi, Linnea!”
Jag njuter.
Det känns otroligt lugnet, värmen, allt är bara lycka.
Precis när klockan slår elva, ringer det på dörren.
Vi tittar på varandra vem kommer så sent?
Henrik går och öppnar.
På tröskeln står vår granne, Ingrid, med sina två söner.
Hon ser lite uppgiven ut, har röda ögon.
“Förlåt att jag stör,” säger hon försiktigt.
“Kan vi få komma in en stund?
Jag är helt slut.”
Henrik frågar vad som hänt.
“Allt på en gång…
fick ingen lön, jobbar svart så jag blev utan på nyår.
Hemma är det tomt, inte ens något till te för barnen.
Ingen vän kom som lovat.
Och grabbarna längtar efter fest”, säger hon och gråter lite.
Sönerna står bakom henne smala, gamla stickade tröjor, tysta.
Henrik tvekar, men att mota ut dem på nyår känns fel.
“Kom in”, säger han.
“Jag ska hämta Linnea.”
Jag hör deras röster från köket och fattar direkt: kvällens lugn är över.
“Hej Ingrid…
hej grabbar”, säger jag.
Hon torkar ögonen nervöst.
“Vi är verkligen desperata, kan vi stanna bara tjugo minuter?”
Jag ser på barnen.
De säger inget, men blickarna söker köket där det doftar mat.
“Sätt er vid bordet”, säger jag tungt.
De kliver in och plötsligt är det full rulle.
“Wow mamma, titta!” säger den äldre.
“Så mycket mat!”
“Får jag ta löjrommen?” frågar den yngre.
“Sitt ner”, säger jag.
De sätter sig, äldsta grabben tar en ankklubba direkt med handen: “Får jag, Linnea?” Och utan att vänta tuggar han i sig.
Den yngre hugger in på smörrebröd.
“Det här är gott!” säger han med munnen full.
“Mamma, kan jag ta mer?”
Ingrid stoppar dem inte alls, utan lägger mat åt dem på tallrikarna: “Ät pojkar, ät.
Hemma blir det bara makaroner nu ska ni få riktig mat.”
De äter som om de aldrig sett mat förr den äldsta tömmer halva potatissalladen, den yngre äter upp all löjrom.
Därefter går osten, charken, skinkan.
Några minuter senare är allt av det där lyxiga helt borta.
Jag stirrar som i en mardröm.
Henrik försöker avdramatisera: “Vilka aptiter ni har!”
Men ingen lyssnar.
De ger sig på ankan, varenda stor bit försvinner.
“Finns det bröd?” frågar äldre grabben.
Jag bär fram bröd, de gör smörgåsar direkt.
Ingrid tar också, testar sallader och tar köttbullar.
“Förlåt för att vi gör så här”, mumlar hon med munnen full.
“Men du vet barnen är hungriga.”
Efter tjugo minuter är bordet tomt.
Sallader, anka, löjrom, ost, chark och frukt allt är borta.
Jag sitter kvar, stirrar på tallrikarna.
Två dagar har jag slitit i köket, lagt tusentals kronor och min själ så blev det en helt annan kväll.
När klockan är kvart i tolv, reser sig Ingrid: “Nu måste vi gå.
Tack så jättemycket!
Ni räddade oss verkligen!”
Barnen plockar ihop, den yngre tar ett bakverk och frågar: “Får jag ta med mig?”
“Ta, det går bra”, säger jag, trött.
De går, säger ett snabbt tack och nyårshälsning.
Dörren stängs.
Jag och Henrik står kvar i köket, tysta.
På tallrikarna finns bara smulor, salladsskålarna är tomma, frukten är helt borta kvar är några clementiner.
“Såg du det där?” viskar jag.
“Såg”, säger Henrik.
“De åt upp allt på trettio minuter.
Allt jag lagade i två dagar.”
“Linnea…”
“Inte ens tackade ordentligt.
Bara tog, tuggade och ville ha mer.”
Henrik kramar mig.
Jag gråter inte bara stirrar på de tomma tallrikarna, försöker förstå.
Vid tolv tar vi ändå vårt glas, skålar.
Men festen är förstörd, humöret också.
Nästa dag städar jag i köket, sköljer disk, plockar upp de få rester som finns kvar det vill säga det som är kvar på riktigt.
“Du, Henrik,” säger jag, “jag vet att folk har det svårt, inte får lön men varför stoppade hon inte sina barn?
Varför kunde hon inte säga: ‘Nu räcker det, det är inte vår mat’?”
“Jag vet inte”, svarar Henrik.
“Kanske var de verkligen hungriga.”
“Hungrig är en sak”, säger jag.
“Men att bara roffa åt sig är en annan.
De åt inte de slet åt sig, som om de aldrig skulle få mat igen.”
Henrik är tyst, jag fortsätter:
“Och Ingrid …
hon spelar ledsen, men puttar nya tallrikar till grabbarna: ‘Ät, pojkar’.
Tänkte hon på oss?
Vad skulle vi äta sen?”
På kvällen, första januari, möter jag Ingrid i trapphuset.
Hon ler glatt: “Linnea, hej!
Gott nytt år igen!
Tack för igår!”
Jag ser på hennes nöjda ansikte och nåt går sönder inom mig.
“Hej”, svarar jag kyligt och går vidare.
Hon ser förvånad ut.
Jag slänger sopor och går hem.
“Såg du Ingrid?”, frågar Henrik.
“Såg.”
“Och, hur känns det?”
“Jag tänker inte ha kontakt med henne mer.
Hon får hitta andra sponsorer.”
En vecka går.
Jag stöter på Ingrid i hissen och trapphuset.
Jag vänder bort blicken, låtsas som jag inte ser henne.
Hon försöker prata jag är tyst.
“Linnea, måste du vara så sur?” säger Henrik en kväll.
“Jag är inte sur”, säger jag lugnt.
“Jag har bara fattat att medlidande är en dålig rådgivare.
Vi öppnade dörren fick ett tomt bord och förstörd fest.”
“Men de har ju det tufft…”
“Henrik”, säger jag allvarligt, “problem betyder inte att man får glömma anständigheten.
Man kan be om lite te, eller en tallrik mat.
Men de åt upp allt och inte ens bad riktigt om ursäkt.”
Henrik suckade tungt det går inte att diskutera.
En månad senare är relationen fortfarande frostig.
Jag hälsar kort, ibland låter jag bli.
Ingrid gnäller till andra om att jag ‘blivit snobbig’, men jag bryr mig inte.
Den där nyårsaftonen glömmer jag aldrig ett tomt bord, mätta men ovälkomna gäster, och min egen trötta tomhetskänsla.
Jag har bestämt mig: aldrig mer släppa in folk som tror att gästfrihet betyder att man kan plundra allt man ser.
Till nyår tittade grannen in: – Får jag stanna hos er en halvtimme? Lönen har inte kommit. Hemma är det tomt, inte ens något till te för barnen. Jag sitter själv med pojkarna, de vill ju känna att det är fest…
