Jag var bara 22 år när jag blev ensam med min lilla son, August, i famnen. Han var bara två år gammal då. Min man, Emil, valde att lämna oss för att han inte orkade med alla bekymmer, han ville inte längre slita för familjen och spendera sina pengar på oss.
Han ville hellre spendera på sig själv och på sin älskarinna. Oavsett hurdan make han var, så blev livet faktiskt lättare för mig. När han försvann fick jag ta ansvar för allt. Jag skrev in August på förskolan och började själv arbeta. Jag minns att jag ibland var så trött att jag inte kände mina ben, men mitt hem var alltid prydligt, maten var lagad, och August var mätt och ren.
Min mamma har alltid lärt mig så, och vår generation har varit mer tålmodig och uthållig. Jag erkänner att jag har bortskämt min son lite. Nu, när August är 27, vet han inte ens hur man steker potatis. Men nyligen gifte han sig, och jag tänkte att nu har han äntligen en fru, och hon ska ta hand om den här pojken så kan jag ägna mig åt mina egna intressen, kanske pröva ett nytt jobb, och leva mitt liv i lugn och ro.
Men då berättade August att han och hans fru, Linnea, skulle bo hos mig ett tag. Jag var inte särskilt glad, men sa ändå ja det är klart, de får bo här. Jag tänkte att Linnea skulle laga mat till August, tvätta hans kläder, och att jag skulle ha lite tålamod. Men ack, så fel jag hade. Linnea gjorde ingenting! Hon plockade inte undan efter sig på matbordet, diskade aldrig, tvättade inte kläder vare sig åt sig själv eller August, och dammsög inte ens rummet ingenting.
Tre månader tog jag hand om tre personer. Behövde jag verkligen det? Vad gjorde min svärdotter? Eftersom August bestämde sig för att försörja familjen, arbetade inte Linnea alls. Från morgon till kväll, tills August kom hem, var hon antingen ute på stan med vänner eller pratade i telefon. Och jag jobbade också. När jag kom hem var det kaos, allting låg strött och kylskåpet var tomt ingen lagad mat. Jag var tvungen att gå till ICA, handla mat, laga middag, och diska efteråt. Linnea visade aldrig någon skamkänsla. En gång lyckades hon till och med komma till mig med en tallrik hon haft på sitt rum flera dagar glömt bort den, och det var redan flugor på den.
Nästa gång Linnea kom med en tallrik, sa jag att om hon hade någon som helst känsla för ansvar, skulle hon diska den själv någon gång. Och vad hände? Fick jag en ursäkt eller hjälp? Nej, dagen därpå, efter en stor konflikt, flyttade Linnea och August ut och hyrde en lägenhet. August sa till mig att jag försökte förstöra deras familj. Hur då? För att jag sa till hans fru att hon borde diska tallrikarna åtminstone ibland?
Nåväl, tack och lov, nu får jag bo i lugn och ordning och slipper plocka upp efter någon annan. Ungdomarna nuförtiden är verkligen annorlunda ibland känns det som de saknar tålamod och ansvar. Men, jag har lärt mig att varje generation har sina utmaningar och värderingar. Det viktigaste är att våga stå upp för sig själv och att inse att vi alla behöver respekt både för oss själva och för varandra.
