Jag och min fru var alldeles paffa när vår dotter Lovisa berättade att hon skulle gifta sig. Hon fyllde precis 18 år. Det fanns inget sätt att övertala Lovisa att tänka om.
Lovisa blev utfrågad av min svärmor:
Älskling, väntar du barn?
Nej, farmor.
Lovisas fästman var bara två år äldre än hon. Vi pratade igenom allt med hans föräldrar och kom fram till att bröllopsfesten skulle hållas hemma hos oss. Lovisa var inte alls nöjd.
Men snälla, det är så gammaldags! Kan vi inte göra något mer modernt?
Vi grälade länge om det. Till slut bestämde vi att själva festen skulle vara på restaurang. Lovisa valde det dyraste alternativet. Vi och brudgummens föräldrar blev inte glada.
Lovisa började gråta:
Man gifter sig bara en gång i livet.
Vi tog lån på banken. Det gjorde även brudgummens föräldrar. De köpte en diamantring som Lovisa önskat sig. Tillsammans med Lovisa valde vi ut en fantastisk brudklänning.
Vi tänkte att vi kunde åka till stadshuset i vår gamla Volvo, men Lovisa var missnöjd.
Ni måste hyra en snygg bil, typ en Range Rover!
Far hennes försökte förklara att det var mycket pengar.
Jag vill verkligen det här.
Så vi hyrde en Range Rover till Lovisas och hennes blivandes stora dag. När bröllopsdagen äntligen kom var vi både trötta och slutkörda, både fysiskt och mentalt. Bröllopet hade kostat oss en förmögenhet. Ett halvår senare gick Lovisa och hennes man skilda vägar.
Lovisa trivdes helt enkelt inte som gift. Hon hade massor av klagomål på sin make.
Jag minns när jag gifte mig. Jag hade en fin skjorta och byxor, min blivande väntade på mig utanför stadshuset med en bukett blommor. Vi har varit gifta i 20 år, har fått barn. Ett stort, påkostat bröllop påverkar inte ett äktenskap.
Jag har inget emot bröllop egentligen. Men allt måste göras med måtta. Jag hoppas att vår dotter tänker igenom allt lite bättre nästa gång.
