Alltså, du vet ju att jag kommer från en ganska stor familj pappa, mamma, storebror, två systrar och så jag. Vi bodde i en rätt rymlig trea i Uppsala, och pappa byggde faktiskt ett stort sommarhus ute vid Vättern när vi var små. Trots det har vi aldrig varit sådär supertighta som man kanske tror att en stor familj är. Det var alltid någon konflikt på gång, särskilt mellan oss tjejer. Och när vi blev vuxna har det ärligt talat inte blivit mycket bättre det har mest blivit ännu mer avstånd och småirritationer mellan oss.
Storebrorsan var första som flyttade hemifrån. Han gjorde lumpen i Boden, sen träffade han sin fru och blev en riktigt respekterad kille i stan, men alltid lite baktung för hon ogillade vår familj varför, det förstod jag aldrig riktigt. De fick en dotter, och mamma och pappa försökte gå och hälsa på sitt barnbarn, men svägerskan gjorde alltid stämningen så stel och trist. Tillslut, för kanske sju år sen, så slutade de komma helt.
Min äldsta syrra, Ingrid, blev superförälskad i en skådespelare redan första året på universitetet i Lund. Hon hoppade av pluggandet och följde honom och en teaterensemble runt i olika småstäder. Tre år höll de på så, innan de bråkade rejält och han bara lämnade henne kvar i någon liten ort i Småland. Mamma och pappa ville hjälpa henne, men nej, hennes stolthet satte stopp. Hon bodde i olika korridorer och studenthem, och så småningom berättade hon att hon gift sig, men vi har knappt haft någon kontakt. Tror jag såg henne senast för tio år sen.
Den andra syrran, Märta, har alltid varit i centrum hemma hos oss. Hon var så där slående vacker att folk vände på huvudet på stan, och fick alltid det bästa av allt. Hon var aldrig särskilt vass i plugget, men hon brukade säga typ: Värde sitter inte i vad man kan, utan vad man har på kontot. Redan efter studenten började hon dejta sonen till en rik näringslivssnubbe i Stockholm. När den familjen gick i konkurs var hon snabbt vidare till en annan man med bättre ekonomi, en kompis till honom. De har bott ihop i fem år nu och har en liten son.
Själv har livet riktigt skakat om mig. Efter jag tog examen från Umeå universitet gifte jag mig, och vi fick en dotter – lilla Ebba. Tyvärr började min man dricka för mycket, och det slutade med skilsmässa. Samtidigt började mina föräldrars hälsa svikta ordentligt. I flera år har jag slits mellan att ta hand om dem och samtidigt räcka till för min egen dotter. Mina syskon har aldrig hjälpt till fast de gärna vill vara med och dela på arvet. Pappa gav mig äganderätten till sommarstugan redan för länge sen, men jag tycker ändå att jag har rätt till att ärva lägenheten också när den dagen kommerMen för några veckor sen, när pappa låg på sjukhus och det började bli tydligt att slutet närmade sig, samlades vi ändå alla där i sjukhussalen. Vi var obekväma, tysta, visste inte riktigt hur vi skulle hälsa på varandra. Ingen vågade riktigt möta någons blick. Ebba satt bredvid mig och klämde min hand.
Så småningom började pappa prata, svagt men bestämt, om något han hade längtat efter mer än allt annat att vi inte skulle tappa varandra nu när han och mamma var borta. Han berättade om gamla lekar vi hade som barn, om färderna ut till sommarstället, om kvällarna vi skrattade ihop i köket.
Något brast i luften den där eftermiddagen. Ingrid började gråta, Märta frågade plötsligt hur jag och Ebba egentligen hade det. Min bror ursäktade sig för alla gånger han inte funnits där. Vi kramades tafatt men på riktigt innan vi lämnade rummet det var första gången vi rörde vid varandra på många år.
Och efteråt, när jag gick ut med Ebba i sjukhuskorridoren och solen lyste in genom de stora fönstren, kände jag en märklig lättnad. Kanske hade vi inte varit den där perfekta storfamiljen jag hade hoppats på. Men just på grund av allt som gått sönder mellan oss, kanske vi till slut vågade börja laga lite av det.
Nästa gång Märta ringde och frågade om vi ville komma till sommarstugan över helgen, tvekade jag bara en sekund. Ebba log och nickade. Så vi åkte bara för att se vad som kunde växa ur det som en gång varit trasigt. Och mitt i allt det vanliga, bland syskonfnitter, testyka kommentarer och solglittrande sjö, hittade vi ändå något nytt att hålla fast vid. Något jag tror pappa skulle ha varit stolt över.
