Inte bara grannar
I en liten by där sommargrönskan breder ut sig över gatorna och hösten fyller allt med gult och orange, bor två familjer grannar. De har alltid levt i samförstånd, hjälpt varandra. Barnen är sedan länge utflugna och bor nu i Stockholm.
Så händer det att Anders hustru går bort. En tidig morgon, när gryningsljuset knappt hunnit smyga in, springer han över till grannarna, Erik och Maja, och knackar hårt på fönstret.
Vad har hänt, ropar Erik som rusar ut på farstubron, tätt följd av Maja, som sveper sjalen över axlarna.
Karin min, Karin… snyftar Anders och sjunker ner på trappan, det är höst, rått och kallt…
Vad har hänt med Karin, skakar Erik om honom, ringa ambulansen kanske…
Nej, det är för sent… min Karin är död… mumlar Anders sorgset.
Grannarna hjälper Anders så gott de kan tills hans son med fru kommer från Uppsala, de lämnar honom inte ensam. Maja ger honom lugnande tabletter. Efter begravningen försöker de fortfarande hålla honom sällskap, bjuder på lunch och middag. Om kvällarna spelar Erik schack med honom.
Tiden går. En vinter går mot vår, Anders börjar komma på fötter, vänjer sig sakta vid tystnaden efter Karin. Han lär sig ta hand om hemmet laga mat, tvätta och städa. Sonen och familjen kommer ibland på besök.
En augustikväll sitter Anders på Eriks och Majas gård. De småpratar och flyttar långsamt schackpjäserna på brädet. Plötsligt sjunker Erik ihop åt sidan, Anders är genast på benen och fångar upp honom.
Erik, vad är det med dig? försöker han få kontakt, men Erik svarar inte. Maja! ropar han, hon dyker upp med en stor skål färska gurkor i händerna.
Skålen faller när hon ser Erik. Hon rusar fram. Erik är borta direkt. Läkaren säger senare att det var hjärtat.
Hur är det möjligt… snyftar Maja, han har ju aldrig klagat på hjärtat.
Nu är det Anders som hjälper Maja, när son och dotter kommer hem från Göteborg för att ordna begravningen. När barnen åker hem, känner Maja för första gången den där smärtsamma ensamheten i sitt hus. På dagen går det, då titta Anders förbi och hjälper till, men nätterna är långa och sömnen sviker.
Sommaren kommer tillbaka. Tiden läker sakta såren, barn och barnbarn kommer ibland på besök. Anders och Maja, båda pensionärer nu, hjälper varandra. Anders har varit historielärare på högstadiet, Maja har jobbat hela livet på byns lilla bibliotek.
Livet går vidare. Det blir höst i byn. Anders går ut varje morgon med kvasten, sopar undan gula lönnlöv från gården, fortsätter ut genom grinden och sopar även stigen bort till Majas hus även om blåsten snart täcker allting igen. På Majas gård blir det mindre löv kvar.
Maja ser honom från fönstret och ler.
Anders, du är enveten! hon öppnar fönstret och ropar, hela byn vet att du är den ende som sallat krig mot hösten!
Han tittar upp och ler tillbaka.
Om alla väntar på att löven skall försvinna av sig själv, blir det kaos i världen. Man måste ta bort dem, så jag gör mitt.
Men höstlöven är ju så vackra se hur de glittrar i solen, säger Maja.
Kanske, men de är hala också, rätt som det är så halkar man, svarar Anders bestämt och fortsätter sopa.
Han sopar vidare mot Majas trapp och ser henne komma ut med två koppar i händerna.
Nu räcker det, tack, nu kommer du in och dricker te med honung, säger hon och ställer kopparna i paviljongen bredvid trappen. De sätter sig mitt emot varandra.
Varför honung idag? Vi brukar ha citron, undrar han och tar en klunk.
Kallt ute, bäst att värma sig inifrån, säger hon leende.
Rysligt sött, muttrar Anders, i vår ålder bör man akta sig för socker.
Det är bara att dricka, bestämmer Maja, det är ju bara en gång i veckan.
Nåväl, säger grannen.
Igår ringde mitt barnbarn Aron, frågade: Farmor, vad gör du där ute själv, kom till stan och bo hos oss.
Men jag sa: Nej du, jag har ju en vän här hemma, säger Maja och håller blicken på Anders.
Anders tar en klunk te för att gömma sitt leende.
Det sa du rätt, fast vän… det känns lite futtigt…
Vad skulle du kalla det då?
Kanske partner i kampen mot höstlöv, säger han och skrattar, Maja hakar på.
En morgon när Anders sopat bort löven på Majas gård saknas hon i fönstret. Han blir orolig, går upp på trappen och knackar. Efter en stund öppnar Maja försiktigt, insvept i en rutig filt och stödd mot väggen.
Men oj… vad har hänt? Kom, jag hjälper dig, säger han och släpper in henne, bäddar ner henne i fåtöljen.
Hon ser på honom med röd näsa och trötta ögon.
Förkyld bara…
Nåväl, vem ska då komma med teet till mig?
Anders tar av sig jackan.
Har du medicin?
Ja, på nattduksbordet…
Han kikar på burken.
Är det allt? Jag går till apoteket, det går fort.
Nej, det behövs inte, viskar Maja.
Det behövs, säger Anders bestämt och går.
Han är snart tillbaka med en påse läkemedel och en kyckling från ICA. Hon slumrar till i fåtöljen.
Hon vaknar till doften av kycklingsoppa från köket.
Jaså, Anders, du kan laga mat också, säger hon, även om hon vet att han brukar laga åt sig själv.
Man måste kunna allt när det gäller, nu ska du ha lite varm soppa, säger han och hjälper henne över till bordet.
Hon tar en sked och sluter ögonen för ett ögonblick av njutning.
Så gott… tack…
Inget att tacka för, skynda dig att bli frisk. Det är trist att sopa ensam, säger han med ett litet leende.
Jag lovar, partner, säger hon allvarligt.
En vecka senare är Maja piggare än någonsin, och för första gången på länge ger de sig ut på promenad längs ån nedanför byn. Som alltid är det Anders som lockar ut henne.
Löven prasslar under fötterna
Nog har vi suttit inne för länge, jag drar ut dig nu, säger han. Hon håller med.
Löven prasslar, och höstsolen värmer ännu lite.
Vet du Anders, hösten är faktiskt vacker, säger Maja.
Jag håller med, särskilt med rätt sällskap, svarar han.
Maja tar honom under armen. Tillsammans går de långsamt längs allén där löven täcker marken, skrattar och pratar.
En dag kommer Anders till Maja med en ovanlig förfrågan.
Maja, jag behöver din expertis…
Vad då för expertis? undrar hon.
Jag letade efter en bok om hur man sköter kaktusar, men hittade ingen i mitt bibliotek.
Men Anders, du har ju inga kaktusar, inte blomkrukor alls.
Han tittar hemlighetsfullt på henne och tar fram en liten kruka med kaktus bakom ryggen.
Jag köpte en åt dig idag…
Men hur ska jag ta hand om den? Jag har aldrig haft någon kaktus! skrattar Maja.
Du är ju bibliotekarie, om någon hittar rätt bok så är det du!
Okej då, säger hon och tar emot krukan, men bara om du köper glass till mig när den blommar.
Det är en deal.
En vecka in i december faller första snön. Anders kommer till Maja med händerna bakom ryggen.
Vad har du för dig nu igen? undrar hon, han ser lite nervös ut.
Maja, jag har tänkt på en sak… varför går jag egentligen hem varje kväll, kanske vi skulle bo ihop… vill du gifta dig med mig? Han räcker fram en bukett röda rosor, hennes kinder blir rosiga.
Men kära nån, Anders, har du funderat länge på detta?
Länge. Visste inte om du skulle säga ja… Så, vad säger du?
Jag säger ja. Vad skulle hända annars, jag är ju van vid dig nu, blir tomt annars. Dessutom, hur kan man tacka nej till en sådan bukett, säger hon och sätter rosorna i vatten.
De delar vintern tillsammans. Våren kommer. Så en morgon ropar Maja:
Anders, kom hit! Din kaktus blommar, nu ska jag ha glass!
Jag trodde aldrig det skulle hända. Jaha, idag köper vi glass, det är avtalat.
De promenerar nerför byvägen och diskuterar vilken glass som är godast “puckstång” eller klassisk kulglass i rån. Anders ser upp mot vårsolen och ler brett.
Vad är det som gör dig så glad? undrar Maja och ler mot honom.
Jag tror vi bildar ett bra team, du och jag, säger han.
Ja, det gör vi, viskar hon.
Längs byvägen går de sida vid sida, för länge sen mer än bara grannar tillsammans har de funnit varandra bland höstlöv, vinterkyla och vårsol. Tvåsamheten är deras trygghet. Ensamheten kommer inte längre in.
