Jag har alltid känt att mina föräldrar behandlade mig orättvist. Om jag tänker tillbaka på min barndom, minns jag tydligt hur det ofta var mormor som tog hand om mig. Mamma och pappa jobbade långa dagar för att få ekonomin att gå ihop, och då stannade jag kvar hemma hos mormor i Malmö medan de var på jobbet. Jag har alltid varit väldigt tacksam för mormor, eftersom det faktiskt var hon som lärde mig så mycket och fanns där när jag behövde någon.
Nu har jag mina egna barn, två fina döttrar: Svea och Linnéa. Min man Ola och jag har båda dubbla jobb för att kunna spara ihop till en egen lägenhet här i Göteborg. Det har verkligen varit kämpigt ibland, men mina föräldrar har varit fantastiska och ställt upp mycket mer än jag kanske hade vågat hoppas. De har lämnat och hämtat tjejerna på förskolan, följt med dem till simskola, tagit dem till lekparker och varit ett viktigt stöd i vardagen när vi nästan gått på knäna av trötthet.
Kort och gott, de har hjälpt oss att få ihop vardagen medan vi sliter på våra jobb. De har sett vår situation och verkligen ansträngt sig för att hjälpa oss genom denna tuffa period. Men så häromveckan kom mamma över på en fika och berättade att de bestämt sig för att hyra ut sin lägenhet och flytta till landet utanför Varberg. Plötsligt skulle de vara flera mil bort, och jag kände direkt hur stressen slog till inom mig. “Snälla mamma, kan ni inte vänta några månader? Vi är så nära att ha råd med den där insatsen, och om ni flyttar nu tvingas jag säga upp mig, och vi kommer aldrig få ihop tillräckligt med pengar i år,” vädjade jag.
Hennes svar överrumplade mig helt. “Vi bor inte kvar här för din skull. Vi vill faktiskt flytta, och det ska vi också göra. Du får klara dig själv med barnen nu, för du har en tendens att alltid räkna med att någon annan ska hjälpa dig. Du måste ta ansvar själv,” sa hon kallt. Jag blev så sårad av hennes ord att jag knappt visste vad jag skulle säga. Samtidigt visste jag att det inte var någon idé att argumentera några månader till skulle inte ändra hennes eller pappas beslut. Det blev tydligt för mig att de inte längre ville vara lika delaktiga i mina barns liv, och jag insåg att det var något jag måste acceptera. Ola och jag har alltid stöttat varandra och tagit oss igenom svårigheter själva, så nu får vi helt enkelt fortsätta så och visa att vi klarar oss för vår egen och våra döttrars skull.
