Idag blev min andra son född. Redan på sjukhuset kom släktingarna förbi med lyckliga miner. Farmor och farfar sken av glädje, och alla önskade oss hälsa, lycka och allt gott.
Min svärmor och svärfar har en trea i ett lugnt område, medan min mamma och syster bor i ett rymligt hus ute i Nacka. Ingen verkar tänka på att vår lilla etta på femton kvadrat i Bandhagen kanske blir lite väl trång nu när vi är fyra.
Min mans föräldrar bor dessutom i ett vackert hus på landet utanför Västerås, med både grönsaksland och en liten å intill. De flyttade ut från stan för några år sedan och när vi diskret frågat om ett byte av bostäder har vi inte fått särskilt mycket gensvar.
En enda gång sa dock svärmor till mig: Vi är gamla nu, sover dåligt om nätterna och har våra egna rum. I vardagsrummet tittar vi på TV och tar emot gäster det är vår plats.
Jag får känslan av att hon tänker att vi fyra kommer sova tryggt i rad i vår lilla sovalkov för att inte tala om bebisskrik mitt i natten …
Allt detta snurrade i mitt huvud och syntes nog tydligt i mitt ansikte, för släktingarna drog snabbt ner på gratulationerna och försvann åt olika håll.
När jag hade sagt hejdå till alla, log jag lite snett mot min man: Jaha, när tror du egentligen att vi får åka hem?
Idag har jag lärt mig att i Sverige får varje familj klara sitt på sitt eget sätt, även när det känns trångt. Allt ordnar sig på något vis, bara man håller ihop och har tålamod.
