Allt utspelade sig som i en snurrig, overklig dröm: jag vandrade mellan skuggor och ljusstrålar på Drottninggatan i Stockholm, med famnen full av dimma. Jag gifte mig vid tjugofem års ålder, allting svävade som ett moln kring mig. Ett år senare föddes min dotter, lilla Tyra hennes namn klingade likt silverklockor genom mitt medvetande. Mellan oss var det stillsamt; vi flöt genom vardagen som svanar över ett stilla Mälarvatten.
Men snart började min man, Magnus, kalla mig lat hans ord klibbade fast som snöblask mot mina stövlar. Jag var föräldraledig, virade in mig i mjuka filtar, men han såg bara stillastående. Trots att jag hade ett jobb efter ledigheten, drog han upp lönekuvertet varje månad, pekade ut att jag tjänade mindre än honom. Inte mycket mindre, men ändå.
Det sägs bland tanterna i Vasastan att efter bröllopet syns bara svärmors avtryck på sönernas själar. Jag borde ha anat att någonting var skevt. Men jag gick genom drömmens dimma blind, döv, längtande.
Magnus nämnde ständigt sin mamma Barbro som en sorts helig rit. Hon var hans urbild: arbetade i både trädgård och redovisning, hade två barn, och han bar henne som ett smycke. Men jag? Jag skulle orka heltid och kvällspass, vara ständigt närvarande och effektiv.
Jag försökte bli Barbro. Stod i hennes kök, tvättade gurkor, rensade i växthuset, putsade fönster tills hela världen blev suddig. När Tyra började i första klass satt jag med henne bland duniga mattetal och högar av stavningsläxor. Men oron växte som frost över hjärtat jobbet ville ha mig jämt, lönen i kronor var knapp, det blev övertid och trötta suckar. Jag uthärdade, som om jag gick omkring utan egen skugga. Allt för att slippa vara ensamstående mamma och beröva min dotter en pappa.
Alla på tunnelbanan vet: ju mer man tillåter, desto mer trampar de på en. Jag förklarade för Magnus att min trötthet höll på att sluka mig, bad att slippa ge mig ut på nästa pass. Han svarade med drömsk logik: Då kommer jag lägga undan lika mycket pengar som du varje månad, resten sparar jag åt mig själv. Han ansåg det var rättvist, som om pengar var små, snöiga stenar att fördela mellan oss.
Våra band brast där, mitt i T-Centralens vimmel. Han hänvisade ständigt till sin mamma, predikade småmoraliska visdomsord som droppade från taken en grå vårdag. När han till sist sa, Om du inte får ett riktigt jobb lämnar jag dig och flyttar hem till mamma! grep jag tag i den tanken. Men min dröm var trögflytande det tog tre långa år innan jag blåste bort honom och skickade honom tillbaka till Barbro.
Genom en vän fick jag ett nytt, välbetalt jobb som att vandra in i ett växthus fullt av guldskimrande tomater. När skilsmässan kom var allt surrealistiskt: vi bytte lägenheter, räknade tapeter, bråkade om soffor. Men till slut stod jag där: i ett nytt hem, med Tyra dansandes omkring mig, och underligt nog lugn.
Nu bor jag i min egen lilla tvårummare med blå dörr, har arbete jag älskar. Det är ingen stormande saga, men det räcker lagom svenskt, lagom tryggt. Min familj surrar kring mig som måsar vid Saltsjöbaden, försöker fixa ihop mig med nya män. De tror att en kvinna är ensam om hon är frånskild. Att bara en ny man kan ge riktig lycka. Men varför? Jag har redan haft en man… ibland känner jag för att sätta en skylt i pannan: Ung, lycklig, ointresserad av dejting nöjd med min dotters skratt och min egen ro.
Magnus mår bra nu, där hemma hos Barbro, i en evig söndagsmiddag av köttbullar och doftande gräddsås. Och drömmen rullar vidare, med mig och Tyra, hand i hand, genom ett blågrått Stockholm där allting faktiskt är möjligt.
