My Mother-in-Law Believed I Was Cheating on Her Daughter Because of Something My Son Said

My mother-in-law doesnt live with us, but she pops round every now and then to look after our son when my wife and I are at work. Ive suspected for a while now that she grills him about whats going on in the family, how my wife and I are doing, that sort of thing. Well, it turns out those little interrogations brought an unexpected resultour son told his granny that in the evenings, he and his mum sit on the sofa watching telly, while Im off going on dates.

Naturally, this topic made its grand entrance at the birthday dinner for our son.

My grandsons told me everything about Roberts adventures. He told me all about his evening dates! she announced with a flourish.

Mum, what dates are we talking about? My wife looked thoroughly confused.

The ones Robert goes on, while you sit with your son.

My wife realised what was happening much quicker than I did and burst out laughing.

Mum, Robert isnt running around with other women! The little one calls it that because we jokingly refer to Robert nipping out for a cigarette as a quick date. Its not exactly ideal to tell a five-year-old that his dad is forever popping outside for a smoke, so Robert just says, Off for a quick date now!

My mother-in-law looked utterly bamboozled and spent the rest of the evening apologising to me. She admitted shed flown off the handle because her ex-husband was a notorious cheater, and the thought that I might be the same pushed her over the edge.

I suppose Ill have to be extra careful about what I say around my five-year-old now, lest he manages to accidentally dob either one of us in again with stories fit for the tabloids.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Mother-in-Law Believed I Was Cheating on Her Daughter Because of Something My Son Said
Jag är 30 år och avslutade för några månader sedan en relation som varade i åtta år. Ingen var otrogen, inga skrik eller bråk, inga dramatiska uppbrottsscener. En dag satte jag mig mitt emot honom och insåg något smärtsamt: i hans liv var jag ”kvinnan under bearbetning”. Och det värsta var att han troligtvis inte ens förstod det. Vi var tillsammans under hela tiden men flyttade aldrig ihop. Jag bodde hos mina föräldrar, han hos sina. Jag har en yrkeskarriär i ett företag, han driver sin egen restaurang. Vi var båda självständiga, med våra egna ansvar, scheman och pengar. Ekonomiskt fanns det ingen anledning att inte ta nästa steg – ändå var det ett beslut som ständigt sköts upp. I flera år föreslog jag att vi skulle flytta ihop. Jag pratade aldrig om stort bröllop eller komplexa planer, poängterade till och med att äktenskap inte är ett måste för mig – att ett papper inte definierar kärleken vi har. Jag sa att vi har en stabil relation och att det var dags att dela vardag på riktigt. Men han hade alltid ursäkter: att vi får ta det senare, att restaurangen kräver hans tid, att det är bättre att vänta lite till. Under tiden förvandlades vårt förhållande till en perfekt inövad rutin. Vi sågs vissa dagar, pratade vid bestämda tider, gick till samma platser. Jag kände hans hem, familj och problem, och han kände mina. Men allt skedde inom ett tryggt, bekvämt ramverk – utan risker, utan verklig förändring. Vi var ett stabilt men stagnerat par. En dag insåg jag något som verkligen gjorde ont: Jag utvecklades, men vår relation gjorde det inte. Tanken slog mig att om vi fortsätter så här, kanske jag är 40 och fortfarande ”ständiga fästmön” – utan gemensamt hem, utan riktiga framtidsplaner, utan projekt utöver att ses ibland och hålla varandra sällskap. Inte för att han var en dålig människa, utan för att han helt enkelt inte ville samma sak som jag. Det var inget impulshandlat beslut att lämna. Jag funderade i månader. När jag berättade det för honom blev det inget bråk – bara tystnad. Han förstod inte alls. Han sa att allt var bra som det var, inget saknades. Och där, i den stunden, blev allt bekräftat: för honom var det tillräckligt. Det var det inte längre för mig. Sen kom sorgen. För även om det var jag som lämnade så fanns vanorna kvar – sms, samtal, ”delad tid”. Jag insåg att jag saknade saker som inte var kärlek, utan vana. Tryggheten i det välbekanta. Det jag inte räknat med var andras reaktioner. Jag trodde de skulle kritisera, säga att jag överdriver, att man inte bara lämnar åtta år ”bara så där”. Men tvärtom: många sa att det var dags, att en kvinna som jag inte ska stå kvar på samma plats, att jag hade väntat länge nog. Än idag går jag igenom den processen. Jag letar inte efter någon ny. Jag har inte bråttom.