Det här hände mig för femton år sedan. Jag minns det så tydligt, som om det var igår. En flicka från barnhemmet satt och tittade på mig med sina stora, gröna ögon i flera minuter innan hon plötsligt frågade: Har du en dotter? Nej, svarade jag förvånat.
Hon suckade och såg lite sorgsen ut innan hon fortsatte; Skulle du vilja ha det? Medan jag försökte ta in det hon sa, fortsatte hon: Jag kan vara din dotter. Om du vill, förstås…
Mina tankar for iväg. Jag har ju redan en son, han är tjugo nu. Jag har aldrig tänkt att jag behöver ett till barn. Men hennes ord En dotter skulle aldrig vara för mycket och de där stora, levande ögonen berörde mig verkligen.
Jag har ju alltid drömt om en dotter. Jag har tänkt på hur mysigt det skulle vara med en liten prinsessa man får köpa klänningar, hårspännen och dockor till; måla naglarna tillsammans och göra allt det där som är så typiskt tjejigt. Men det var bara en dröm jag hade redan en pojke och vågade aldrig önska mig fler barn. Nu var jag vuxen, alldeles för mogen kanske, för att uppfostra en liten flicka? Samtidigt pirrade den där gamla drömmen till igen inom mig. Självklart vill jag det! svarade jag utan att tänka, och hon kastade sig om halsen på mig som om vi alltid hade hört ihop.
Med den kramen gav hon mig all den kärlek hon hade samlat på sig under sina år på barnhemmet. Flickan, som hette Svea, var fem år gammal då. Hon hade kommit till barnhemmet redan som ett och ett halvt år efter att hennes föräldrar gått bort i en bilolycka där sju människor omkom. Sedan dess hade Svea drömt om en familj, men som det ofta är blev hennes väntan längre än hon hoppats.
Det går inte att beskriva hur lycklig Svea var över att få nya släktingar. Hon lärde sig namnen på varenda en i vår släkt och hjärtat svämmade över när jag såg henne bli så varm och älskad. Alla tyckte genast om henne hon var så kärleksfull. Min man var skeptisk i början, men redan första dagen föll han för Sveas charm. Hon började genast kalla oss mamma och pappa, och min man funderade aldrig mer på om detta var rätt eller fel.
Svea anpassade sig direkt, hade lätt för att få vänner och följde utan problem med i skolan. Redan första året i lågstadiet fick hon lärarna att häpna över sin klokhet och skarpa logiska tänkande. På sistone har hon börjat skriva dikter det är hennes nya passion. Idag är hon stjärnan i vårt hem och jag är så tacksam för att ödet förde mig till barnhemmet den dagen. Jag kan knappt tänka på vem jag vore utan henne.
