Jag träffade nyligen en tjej som vid första ögonkastet verkade obeskrivligt vacker. Vi brukade promenera ofta tillsammans, tog bilen utanför Stockholm och spenderade tid på mysiga kaféer eller gick på bio. Men det räckte inte för mig. Jag ville vara med min flickvän hela tiden, inte bara på dejter. Utan att tveka friade jag till henne. Varför vänta när vi älskar varandra och har det fint? Vi flyttade ihop för att lära känna varandra ännu bättre, och sedan gifte vi oss.
Min mamma tog genast avstånd från Ingrid. Hon sa det rakt ut till henne. Ingrid vägrade bo tillsammans med min mamma, även om jag ville att vi alla skulle bo ihop. Vi hade en tvåa i Sundbyberg: ett rum för oss, ett för mamma. Men Ingrid ville absolut inte. Hon stod på sig och ville att vi skulle bo i hennes studentkorridor. Så efter bröllopet flyttade vi dit precis som hon ville.
Jag hade aldrig föreställt mig att bo i en korridor, särskilt med sådana förhållanden. De gemensamma badrummen och toaletterna gjorde mig obekväm, särskilt i början då allt kändes pinsamt och ovant. Och silverfiskarna? De kröp överallt. Hur kunde man leva så, tänkte jag? Ingrid brydde sig inte. Hon sa att ingen blivit dödad av dem, och jag gjorde en höna av en fjäder. Smutsen och stökigheten kan man ändå inte undvika. I rummet bredvid bodde ett par som bråkade ständigt.
Åt andra hållet bodde en familj med en liten flicka som skrek och grät oavbrutet. Hon höll inte bara sina föräldrar vakna, utan också oss. Nyligen hamnade jag i konflikt med en granne som drack för mycket och blev våldsam på natten. Jag försökte lugna ner honom, men efter det har han försökt förstöra för mig på alla sätt och skapa konflikter. Jag vill verkligen inte bo där längre. Jag har redan föreslagit för Ingrid att vi ska hyra en lägenhet.
Men hon vägrar. Hon säger att hon är van vid att bo så här och känner sig lycklig. Visst, det hade varit okej om vi hade vår egen lägenhet men hyran i Stockholm är dyr. Det skulle ta hela min lön i kronor bara för hyran. Mamma har föreslagit att vi ska flytta hem till henne igen och lovat att inte bry sig om vårt förhållande. Men Ingrid vill inte ens höra talas om det.
Nu har Ingrid börjat prata om att skaffa barn. Hon tror att ett barn skulle göra vår familj starkare. Jag vill förstås också bli pappa, och drömmer om det. Men när jag tänker på hur vårt barn skulle växa upp, tappar jag lusten. Ständiga grannbråk, skrikande barn ibland tänker jag till och med på skilsmässa. Inte för att jag inte älskar min fru, utan för att jag inte tycker att boendet är värdigt att leva i.
Jag vill verkligen att vårt framtida barn ska få växa upp under ordnade förhållanden. Jag vet inte hur länge jag orkar. Mina nerver är redan slut. Ingrid vill inte kompromissa överhuvudtaget.
Ibland måste man våga ta svåra samtal och möta motstånd för att hitta en gemensam väg. Livet lär oss att kärlek är mer än att bara ha det bra tillsammans det handlar också om att skapa trygghet och förståelse för varandras behov.
