Svärmor min är så beskyddande mot sin son att verkligheten ibland verkar upplösas i drömlik dimma. Varje dag, under semestern, vandrar min make ner till sin mamma för att äta lunch. Hans mobil vibrerar ständigt av hennes sms. När något känns knepigt i livet rusar han till henne för lösningar. Behöver han pengaroch ibland känns det som om han gör det bara för att se om hon fortfarande håller fast i honomär det mamma han vänder sig till. Alltid mamma.
I eftermiddags kommer jag hem från jobbet och finner min svärmor redan där, stående på hallmattan med en resväska fylld av gamla kokböcker och rödvitrutiga dukarsom i en saga från Småland.
God kväll, mamma! säger jag, och orden ekar konstigt, som om rösterna bär på fjärilar. Vad har du för dig med den där väskan?
Jag har bestämt mig för att stanna hos er en vecka, för att hjälpa till med hushåll, barn och din man, svarar hon med den där självsäkra tonen som alla ärvda svenska tanter verkar bära med sig. Du måste ju göda din man, och du har ju inte alltid tid för allt när du sliter på jobbet, eller hur?
Svärmor är sträng och bestämd, en domare i sitt eget drömrike. Jag orkar varken protestera eller förklara, utan drar mig undan för att tala med min man. Hans svar är som att ramla rakt ner i en snödriva!
Älskling, förstår du? Din mamma bestämde sig för att bo här utan att fråga oss, och hon tycker att jag inte klarar av att sköta hemmet!
Jag har inget emot det. Hon får stanna. Varför kan din mamma komma en vecka men inte min? Är min mamma sämre? När din mamma bodde här en vecka, sa jag något emot det? frågar han.
Vänta nu… Min mamma bor i en annan stad, kommer kanske en eller två gånger om året! Jag vill inte skicka henne till Scandic. Din mamma bor fem hus bort, och kliver in här så ofta att kaffet knappt hinner kallna! svarar jag.
Jag får en malande känsla av att svärmor, när jag inte är hemma, rotar runt bland våra saker, plockar, öppnar garderober, letar efter tvätt som om hon vore en katt. Hela huset känns plötsligt underligt litet.
Min man har vuxit upp under den här hypervakenheten. Han har grå strån nu, men hans mamma svävar fortfarande runt, fixar soppa, putsar näsan, rullar strumpor. Vi har ständigt långdragna diskussioner om detta. Det stör mig att han aldrig riktigt klippt navelsträngen. Svärmor blir bekymrad om jag inte tar hand om hennes pojke! Hon har alltid nya råd om hur jag bör leva, vad jag borde göra, hur jag ska sköta hennes son.
När vi gifte oss dök svärmor upp här varje dag, tvättade hans strumpor, väntade på att han skulle komma hem till dukat bord. Till slut tröttnade jag. Jag pratade med min man, som tog ett samtal med henne. Då blev besöken färre: två, kanske tre gånger i veckan. Men när vårt barn föddes vaknade hennes drift igen, och hon började komma oftare.
Nu har jag bestämt mig. Om svärmor ska styra vårt hem, hyr jag egen lägenhet. Jag berättade det för min man; jag flyttar om hans mamma bor här.
Min mamma vill bara hjälpa! sa han, besviken.
Behöver jag hennes hjälp då? ribbade jag tillbaka, och någonstans, mitt bland glöggångorna och drömgenomskinliga gardiner, svävade svaret bort som en vimpel över Nolaskogens dimmor.
