Rebecca hade ännu en gång kommit för sent till jobbet, men David brydde sig inte alls, för han betedde sig alltid som att världen kretsade kring honom. Han var fullständigt övertygad om att han visste bäst i varenda fråga och delade gärna med sig av sina ovärderliga råd. Enligt honom gjorde Rebecca alltid allt fel och var allmänt okunnig. Trots hennes universitetsexamen förminskade David ständigt hennes prestationer. Rebecca tog emot kommentarerna tyst, men de där rosaskimrande glasögonen som hon en gång betraktat sitt äktenskap genom, började mattas av, och plötsligt såg hon klart livet tillsammans var inte särskilt färgglatt.
Varje dag blev Rebecca lite mer frustrerad och smått irriterad över Davids fjanteri. Hon hade lärt sig att ignorera hans pikar och spela med för att slippa hans ändlösa föreläsningar. Men den här dagen brast det. Hon gjorde det hon borde gjort för länge sedan hon stod upp för sig själv.
När David kom hem sent, klampade han rakt in i köket där Rebecca och deras dotter satt och åt middag. Med leriga skor trampade han över det nyskurade golvet utan en tanke på Rebeccas slit. Rebecca bad honom med lugn men bestämd ton att ta av sig skorna, men David låtsades som om han inte hörde. Den här gången upprepade hon det, med extra eftertryck och nu fick David plötsligt något vilt i blicken och blev fly förbannad.
Rebecca stod på sig, hävdade sin rätt och ifrågasatte vem som egentligen bestämde i huset. Bråket trappades snabbt upp, flera års irritation bubblade upp som en gejser i Jämtland. Hon sa rakt ut vad hon tänkte: kommenterade Davids brist på hyfs och påminde honom om hennes egna välförtjänta meriter. Hon meddelade att om han ville ha något särskilt fick han vara så vänlig att säga till i förväg, för hans sista-minuten-önskemål tänkte hon minsann inte springa benen av sig för längre.
Nu hade Rebecca dragit ut proppen hon tänkte inte längre dansa efter Davids pipa eller skramla ihop en hastig middag när han blev sugen på något italienskt. Hon betonade sin rätt att fatta egna beslut. För första gången på flera år kände hon sig lätt som en fjäder, nästan som om hon precis fått en extra semesterdag utan att behöva boka Ledighet i TimeCare.
Rebecca tog en påse med den överblivna pastan och prinskorvarna hennes specialitet för stressiga tisdagar och gick bestämt ut med soporna, trots Davids upprörda tjat. Två timmar senare kom hon hem, genomblöt och huttrandes efter ett typiskt svenskt ösregn. Till hennes förvåning visade David sig från en smått omtänksam sida, hjälpte henne av med jackan, hämtade torra kläder och fixade en kopp het Earl Grey.
Han försökte närma sig henne försiktigt, men Rebecca markerade tydligt att hon fått nog och krävde att han skulle ändra sig eller packa sina grejer och flytta tillbaka till sin mammas radhus i Sundbyberg. För första gången förstod David att han behövde skärpa sig, inte bara för familjens skull, utan för att han faktiskt brydde sig. Rebecca insisterade på att han verkligen skulle försöka, från hjärtat, annars var det tack och adjö.
Med nyvunnen insikt svepte David ihop en carbonara till Rebecca, som ett slags, tja, svensk-försök att visa god vilja (och för att han ändå hade en bit bacon och en öppnad gräddförpackning hemma). Denna handling blev starten på deras relations-renovering, och för första gången samarbetade de mot en mer harmonisk och betydligt roligare vardag tillsammans under den svenska gråa himlen.
