– Allt går inte riktigt som jag vill,” svarade Helena. ”Min styvpappa skäller på mig hela tiden.”

Vad heter du, lilla vän? frågade mannen, som satte sig bredvid flickan. Jag heter Ylva! svarade hon. Och du? Jag är Karl, jag och din mamma ska bo tillsammans. Från och med nu är vi du, jag och din mamma en enda familj!

Snart flyttade mamma och Ylva in hos Karl. Styvpappan hade en stor tre-rumslägenhet där Ylva fick sitt eget rum. Karl var vänlig, köpte ofta godis och leksaker till Ylva, medan hennes riktiga pappa bara ringde när han ville bråka med mamman.

Sedan berättade mamman för Ylva att hennes pappa hade fått en ny familj och flyttat därifrån. Flickan kände sig sårad, för hon älskade honom. Mamma kunde visserligen skrika åt henne och ge henne stryk, men pappa gjorde aldrig något sådant. Ylva mindes mycket väl när hennes föräldrar skilde sig; mamma hade skrikit åt pappa och till och med försökt slå honom. Det som dröjde sig kvar i hennes minne var vad mamma sa till pappa innan de gick skilda vägar:

Tro inte att du var först att ge mig horn, dem har du burit länge, precis som en älg!

Sedan packade mamman sina saker och de flyttade till mormor. Ylva förstod inte alls hur hennes pappa skulle ha horn, han var ju skallig och hade inte ens hår på huvudet. Mamma och pappa skildes åt för gott.

Allt gick bra med Karl tills Ylva började första klass. Flickan tyckte inte om skolan, var stökig på rasterna, så föräldrarna kallades ofta till skolan ibland fick Karl gå dit i mammas ställe. Styvpappan tog skolgången på stort allvar och satte ofta sig ner för att hjälpa Ylva med läxorna.

Du är ingen för mig, så du har inte rätt att bestämma! brukade Ylva ibland säga, med en fras hon hört från mormor. Men jag är din pappa, för det är jag som matar och klär dig. brukade Karl svara.

När Ylva fyllde tio år kom hennes pappa tillbaka till staden. Vid det laget visste Ylva mycket väl vad uttrycket “att ge någon horn” betydde. “Antagligen kryddade även hans andra fru förhållandet så han blev lämnad igen”, sa mamman då. När pappa kom tillbaka frågade han om han fick träffa sin dotter. Mamman gick med på det. Ylva och pappa var glada över att ses.

Hur har du det? frågade pappa. Inte så bra svarade Ylva. Min styvpappa skäller mycket på mig. Han är ju ingen för dig, varför har han någon rätt att skrika? sade pappan upprört. Till och med mormor säger det, men Karl bryr sig inte. Ylva överdrev, för Karl hade aldrig höjt rösten mot henne. Hon ville bara att pappa skulle oro sig. Okej, jag ska ta tag i det, sade pappa.

De gick tillsammans i Humlegården och fick veta att av alla klätterställningar fick barnen klättra fritt på bara åtta, resten krävde vuxens sällskap men pappa vägrade åka karusell. Sedan berättade Ylva att hennes födelsedag var snart och att hon drömde om en ny mobiltelefon. När mamman kom för att hämta dottern, förklarade hon att Karl aldrig skriker på henne, men pappan ville inte lyssna.

Pappa är så snål! sa Ylva till Karl. Han köpte inget åt mig i parken, bara glass, det var allt. Vi promenerade, inget mer. Karl, du är bättre än min pappa. Nu rättar vi till din pappas misstag och firar helgen på barnens nöjescenter.

Men den planerade utflykten blev aldrig av för Karl fick plötsligt en kris på jobbet. Han ignorerade också alla antydningar om en ny mobil.

Pappa, Karl lurar mig! grät Ylva till sin pappa. Han sa att vi skulle gå till nöjescentret i helgen, sen sa han att jag inte förtjänade det, varken utflykten eller en ny telefon.

Även om det inte var sant, hade det stor inverkan på pappan, och han köpte en mobil till sin dotter. Förra gången brydde han sig inte om Ylvas önskningar, men nu behövde flickans dröm bli verklighet. Tyvärr fick Ylva bara en enklare modell pengar fanns inte till en exklusiv mobil.

Kunde du inte vänta till din födelsedag? frågade Karl. Jag önskar mig en hund! svarade Ylva. Nej, då måste du ut och gå med hunden och det vill du säkert inte, som vanligt! svarade styvpappan.

Efter hans ord blev Ylva riktigt upprörd och ringde genast till sin pappa och klagade: Pappa, kan du ta mig härifrån! Karl gnäller på mig och ger mig predikningar! skrek hon.

Sedan började de vuxna bråka och försöka reda ut saker och ting. Under tiden skickades Ylva hem till mormor, och snart kom även mamma dit med sina saker och sa att hon skulle skilja sig från Karl. Pappan återvände till sin fru, för det visade sig att hon var gravid. Nu skulle Ylva varken få någon ny mobil eller någon hund, och hos mormor blev det knappast tal om ens en katt!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

– Allt går inte riktigt som jag vill,” svarade Helena. ”Min styvpappa skäller på mig hela tiden.”
Jag har haft tre långa förhållanden i mitt liv. I alla tre trodde jag att jag skulle bli pappa. Och i alla tre lämnade jag när saker blev allvarliga kring barnfrågan. Den första kvinnan jag var med hade redan ett litet barn. Jag var 27. Till en början brydde jag mig knappt. Jag vande mig vid hennes rutiner, barnets schema, ansvaret. Men när vi började prata om att själva skaffa barn gick månaderna utan att något hände. Hon gick först till läkaren. Allt var bra med henne. Hon började fråga om jag själv hade testat mig. Jag sa att det behövdes inte, att det nog bara skulle hända. Men sakta började jag känna mig obekväm… irriterad… spänd. Vi började bråka ofta. Och en dag gick jag bara. Det andra förhållandet var annorlunda. Hon hade inga barn. Från början visste vi att vi ville ha familj. Åren gick, vi försökte många gånger. Varje negativt test fick mig att sluta mig. Hon började gråta oftare. Jag undvek ämnet. När hon föreslog att vi skulle söka hjälp tillsammans sa jag att hon överdrev. Jag började komma hem sent, tappade intresset, kände mig instängd. Efter fyra år gjorde vi slut. Den tredje kvinnan hade redan två tonårssöner. Hon sa direkt att hon var okej med att inte skaffa fler barn. Men ändå kom ämnet upp – det var jag som tog upp det. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde. Och igen… ingenting hände. Jag började känna mig malplacerad, som om jag tog plats som inte var min. Samma sak hände i alla tre förhållanden. Det var inte bara besvikelse. Det var rädsla. Rädsla för att gå till läkaren och få höra att det var mig det var fel på. Jag testade mig aldrig. Jag fick aldrig något svar. Jag valde alltid hellre att gå än att riskera en sanning jag kanske inte skulle klara av. Idag är jag över fyrtio. Jag ser mina ex med deras familjer och barn som inte är mina. Och ibland undrar jag om jag verkligen lämnade för att jag tröttnat… eller för att jag inte vågade stanna kvar och möta det som kanske pågick inom mig.