Jag drömde att min bror, Oskar, nog inte hade gift sig så klokt ändå. Från början försökte jag hålla god stämning med min svägerska, men allting kändes suddigt och konstigt, som om vi bodde i en såpastadig, nattlig version av Uppsala. Under en tid delade Oskar och hans hustru, Majbritt, lägenhet med mamma och mig. Möbelrummen bytte plats varje natt: jag hamnade tillslut i ett rum som knappt räckte åt min kudde, mamma i vardagsrummet, och Oskar och Majbritt fick det största sovrummet, där väggarna ibland pulserade av hemliga viskningar.
Redan första veckan svepte Majbritt in med ett ansiktsuttryck som klippte av luften hon kom från en fin lärarfamilj, påstod hon, och hon behandlade oss som vi vore mattor under hennes fötter. Hon varken lagade mat eller städade med förklaringen att hon minsann inte var någon piga. När Majbritt blev gravid deklarerade hon: Jag kräver harmoni omkring mig! och vi fick tassa omkring på tå, som om golvet var av glas. Mamma, som alltid flyter med i strömmen för att undvika bråk, sa inget. Själv kunde jag knappt bjuda in vänner; de var som bortblåsta fiskstim när Majbritt trängde sig på.
Majbritt bad om delikatesser och total tystnad. Plötsligt lagade mamma separata svenska middagar, en för oss, en för Majbritt, som om vi bodde på två olika planeter. Jag försökte prata förstånd med mamma: Sluta göda detta! Majbritt blir bara värre. Men det hjälpte inte.
Ju närmare förlossningen kom, desto märkligare blev det: Majbritt insisterade på egen barnkammare till sitt ofödda barn och försökte fösa in mig i vardagsrummet bland mammans garnnystan. När jag stod emot, grät hon och skrek, rösten virvlade genom rummen som sirener: Ni vill få mitt barn att födas för tidigt! Oskar ställde sig på hennes sida och kallade mig snorunge, medan möblerna plötsligt snurrade runt oss i cirklar.
Till slut knackade mamma i golvet och sa att nu fick min bror välja för oss alla: flytta eller explodera. Efter många drömlika turer försvann de med sitt bohag. Jag visste inte ens när pojken föddes, eller vad dopet blev av det kom bara ett konstigt brev från Majbritt: Ingen present! Sätt in 5 000 kronor till lille Daniel på kontot, tack. Det var som om hon försökte göra oss skyldiga för något vi inte minns.
Mamma sade att sådana pengar har vi inte. Då försvann barnet ur våra liv. Först var mamma ledsen, men några månader senare ramlade Majbritt ibland förbi och lämnade sonen till oss som ett borttappat paket, när hon hade bråttom till fika eller nagelbesök med vännerna. Men hon hämtade alltid pojken med fällande kritik: Ni har tagit på honom för lite ytterkläder, ni har gett honom fel sorts köttbullar…
När barnet var ett år dök Oskar och Majbritt plötsligt upp en frostig lördagsmorgon. De snurrade omkring och sade att boendesituationen måste lösas. Eftersom de inte fick något bolån, tänkte Majbritt börja jobba och lämna pojken hos mig under tiden.
Men du pluggar ju ändå till lärare på universitetet, så du får lite praktisk övning. Olofs lön räcker inte. Tyvärr har vi inga pengar att betala dig. Ska du inte börja plugga deltid i stället, för att hjälpa oss? sade hon och log som en persiljerot.
Jag sa nej, drömmen blev suddigare. Jag kunde inte förklara för Oskar varför deras problem med boende inte var mina. Varför skulle jag offra min utbildning för någon annans bekvämlighet? Och ändå fick jag Majbritts klagomål som surrande myggor: att jag inte tog hand om hennes barn.
Efter det kallade hon oss själviska och sade att de aldrig mer skulle komma hem till oss. Ingen kom på ett halvår. En dag steg Oskar in i mitt rum han såg äldre ut, fejsen igensuddat av dröm. Majbritt hade träffat en annan man på sitt nya jobb, flyttat till någon aningslös karl med fru kvar, och begärt skilsmässa samt underhåll. Nu hotar hon Oskar med barnet: om han betalar, får han träffa sonen, annars aldrig. Men den nya mannen visade sig vara upptagen på riktigt, och Majbritt blev kvar i en hyrd lägenhet i Sollentuna, hyran betalades fortfarande av min bror.
Oskar bad om ursäkt, sa att nästa gång skulle han välja bättre. Drömmen började rinna undan som snövatten i april, allt gled isär: staden, rösterna, rummen… och jag vaknade, förvirrad, med ett svagt eko av köttbullar och gnisslande barnvagnar kvar i hörnet av rummet.
