Onsdagar har alltid haft något stillsamt över sig när man reser med tåget genom Sverige. Vagnen var nästan tom, bara några få människor på väg mot sina kolonilotter, precis som jag, och en äldre kvinna som satte sig bredvid mig. Hon hade en korg i knät, på väg ut mot sin egen köksträdgård, det syntes lång väg. Tankarna på min avlidna fru, Ingrid, kom över mig som ett tungt moln. Vi brukade åka tillsammans till vår lott, men efter hennes sjukdom hade jag dragit mig undan, plågad av ensamhet och saknad.
När tåget rullade in på stationen i Enköping, vände den äldre kvinnan som hette Dagmar sig mot mig och sa något som fick mig att rysa: “Idag blir det en vacker, solig dag. Vi har gott om tid att göra något.” Det var precis vad Ingrid brukade säga till mig, som om livet gick i cirklar och orden levde kvar. Jag nickade tyst och vi började prata om årets dåliga skörd, den tunga vintern och våra förhoppningar inför nästa säsong.
Vid busstationen slogs det mig att jag aldrig hade mött Dagmar tidigare, trots att vi verkade dela samma vana. Vi promenerade tillsammans en bit, sedan gick vi åt olika håll. När jag kom fram till min lott i Uppsala såg jag att ogräset tagit över under min långa frånvaro, nästan som om platsen försökte säga att tiden gått. Men samtalet med Dagmar hade väckt något i mig inspirationen att utforska det gamla landet igen.
Med oväntad energi började jag rensa bäddarna, dra upp rötter och förbereda jorden. Det var en viss sorts tillfredsställelse i att känna det svenska myllan mellan fingrarna, och plötsligt kändes det dumt att fundera på försäljning. Jag tog paus på en träbänk, åt min ost och skinka-macka och drack starkt svenskt svart te. De blåklint och smörblommor som vajade i vinden, och de glänsande röda äpplena under mitt nya äppelträd påminde mig om Ingrid. Det var angenäma minnen, och de gjorde dagen ljusare.
Mitt humör var mycket bättre nu och jag bestämde mig för att återvända oftare. När jag plockade svamp i skogen, kände jag hur en tyngd lyftes från mina axlar. Att fortsätta arbeta här på kolonilotten gav mitt liv både glädje och mening.
På hemvägen stötte jag på Dagmar igen. Vi delade äpplen och skrattade åt våra försök att driva bort rådjur från våra bärbuskar. Hon sa med ett varmt leende att jag fortfarande hade mycket liv kvar och att arbetet på lotten kunde fylla tillvaron med både glädje och syfte. När jag steg av vid min station, såg jag ut över Mälardalens solnedgång och kände mig nöjd. Sorgen var inte längre en börda, och jag lärde mig att små möten och naturen omkring oss kan hjälpa oss att hitta tillbaka till oss själva.
