Snön brände inte längre under de bara fötterna Disa kände dem inte längre. Bara vinden piskade över ansiktet, armarna och halsen som en kall rem, och gick rakt igenom hennes bröst, som bara skyddades av ett tunt nattlinne. Det grå håret, fullt av snö, hade blivit tungt, som om det var istappar. Stormen dånade och ven, och Disa hade redan tappat bort sig på den lilla gårdsplanen. Hon lutade ryggen mot det iskalla staketet, kramade armarna hårt om kroppen och började mumla:
Om jag ändå bara kunde dö nån gång… Ta mig härifrån, Gud… Vill bara dö…
Hon hade dött den där natten, frusit ihjäl mitt i den eviga snöyran, om inte grannen Gunilla gått ut för att se till kon. Skulle hon kalva tro? Gunilla såg att Disa lämnat dörren öppen och att det lyste genom glipan.
Disa! Står du där och joxar ute i mörkret igen?
Disa svarade inte, stod bara i hörnet på gården, dold bakom träden och virveln av snö, med ögonen hårt slutna och upprepade som på autopilot: vill dö, vill dö…
Gunilla rusade över gårdsplanen, sparkade upp grinden till Disas tomt.
Disa, var är du? Disa, din gamla tok! Disa!
Men även om hon hade velat hade inte Disa kunnat svara. Med ett stön hasade hon ned mot marken vid staketet, lutade det rufsiga, grå huvudet mot knäna och snyftade tyst. Tårarna rann ner för de grå, insjunkna kinderna. Någon försökte lyfta henne och släpa henne in, men kroppen var så stel och tung att det knappt gick.
Å, din gamla toka! Vänta bara… hörde hon Gunillas röst, och Gunilla försvann snabbt över gårdsplanen för att hämta sin man till hjälp. Tillsammans släpade de sedan in Disa i stugan.
Efter det blev Disa sängliggande. Nästa dag kom den unga distriktsköterskan Sofia från vårdcentralen och förvånades över att Disa, hela 91 år gammal, klarat sig utan att bli rejält sjuk bara fötterna var ordentligt frostskadade. Böjd över Disas ansikte sa Sofia:
Vi borde lägga in dig på sjukhus. Ska vi ringa efter ambulans?
Disa tittade länge på flickans mörka hår och frostrosiga kinder, och skakade envist på huvudet.
Nej. Jag stannar här. Slösa inte din tid på mig, lilla vän. Allt jag behöver är att bli lämnad i fred.
Två veckor låg hon där. Varför hon överhuvudtaget gått ut den där natten, barfota och i bara nattlinnet, kunde ingen förstå alla trodde det var gammal dårskap. Men Disa själv såg det som något mer, nästan ödesbestämt. Kvällen före hade hon suttit på sängen och repat upp en gammal stickad raggsocka i det gulbleka ljuset från taklampan. Hennes händer visste arbetet utantill, men tankarna fanns långt bort, blicken stirrade glasartat mot väggen. Hon log märkligt, som om munnen mindes något som ögonen glömt gamla minnen.
I Disas liv hade inget gott hänt, varken som barn eller vuxen. Bara slit, ständig brist, små ögonblick av ljus men bara en enda verklig strimma av kärlek.
Han hette Gösta.
Gösta… Göstis… mumlade den gamla kvinnan med halvslutna läppar och log ännu mera, märkligare.
Var det dröm, var det dagdröm det visste hon inte. Där, på andra sidan hagen som låg bakom gården där hon varit piga, brukade hon stå blickstilla och vänta, handen skuggade ögonen mot solen. Hon stod och väntade på sin Gösta han hade lovat komma. Oron kröp och sög, samtidigt som hoppet värmde. I vågorna över rågåkern skymtade hon en mansfigur. Lyckligare än någonsin ropade hon, sprang Gösta! Gösta!
Till de här drömmarna somnade hon om kvällarna. Men den där natten vaknade hon mitt i det, orolig, blicken flög till fönstret: stormen ven, rutorna skallrade. Disa slängde av sig täcket, trevade i mörkret mot dörren.
Jag ska bara… jag kommer snart…
Hon klev ut barfota, minns knappt ens varför, och stack handen mot vindens snödrev, som om hon bad:
Gösta!..
Kylan högg i hela kroppen, tarmarna vred sig. Iskalla trappsteg under fotsulorna, hon trevade längs gången mot staketet, ropade i vinden:
Gösta! Jag är här! Göstis!
Där förlorade hon sig, kunde inte hitta tillbaka, fötterna domnade, och snart låg hon hopkrupen vid staketet när grannarna kom.
Gunilla kom under de följande dagarna med mat, pratade, tände i kaminen. Sofia från sjukstugan gjorde omplåstringar av de svarta fötterna, gnällde om febermätning och medicin. Disa gjorde allt som krävdes, men när hon var ensam stirrade hon i taket med tom blick, lyssnade efter ljud ute: hundskall, barns skratt från skolan, knack i dörren.
Allt oftare slumrade hon bort, öppnade ögonen och märkte: nu var det morgon, nu natt. Vedträn sprakade i kaminen, smältvatten droppade sakta från taket. Snälla Gud, när får jag dö… malde tankarna.
Sedan barndomen hade hon förstått en sak: hennes öde var som en brant, hal lerbacke täckt av törne och sly. Från den gick det bara neråt, med blåmärken mot rötter och stenar. Ingen hand sträcktes ut. Allas liv omkring var så hemma, hos grannarna, på gården. Hon väntade aldrig något annat. Livet var ett utdraget fall vars enda tröst var att bita ihop och stå ut, utan att skrika.
Det året kom våren sent och bistert. Istället för sol kastade vinden in kalla, regniga veckor och vägarna blev bara gyttja. Snön smälte inte förrän i maj och avslöjade bar, missfärgad mark. Björkarna slog inte ut, äppellunden var mörk och kal, som bränd. Disa gick längs landsvägen från brunnen, vattenhinkarna skvalpade, vattnet stänkte över hennes spruckna, bara fötter. På andra sidan grusvägen stod gubbar och rökte under duggregnet, sneglandes mot henne, men hon gick förbi utan att möta blicken. Sedan länge hade hon vant sig vid att vara osynlig, en del av det grå landskapet.
Disa! ropade Agneta, den gamla trogna kokerskan, skarp som alltid. Spring till handlarn! Fråga Stig om han har något fint bomullstyg med blommor! Och plocka blommor med dig! Borgarfolk från Stockholm kommer till kvällen, det blir fest.
Disa ställde hinkarna och torkade händerna på förklädet utan ett ord. Trots att hon bara var tjugotvå kände hon sig redan förbi, som om livet smitit förbi henne. Efter föräldrarnas död, när änkefrun på gården tog in henne mot mat och tak, var hon bara en rädd, mager flicka, van vid tillrättavisningar. Hon växte till en lång, stark, tyst kvinna med hårda händer och sänkta ögon ingen glädje, ingen dröm.
Det var bara slit, dagarna långa. Disa bar ved i regnet, mjölkade getter, murade jordgolvet, tvättade i vakens issörja tills fingrarna domnade. Hon rensade ogräs i solen mellan smultron och hallon, men vågade inte smaka. Husmor räknade varje bär och förlorad, sved hon med nässlor. Inget är för dig, dagdrivare! Disa vande sig att blundande slita vidare. Hon kämpade för att vara till lags, men mest önskade hon bara bli ifred.
Varje lördag eldade hon bastun, kånkade vattentunnor från sjön, värmde stenen, stensåpan ångade. I virvlande dimman skrubbade hon änkefruns breda, slaka rygg med rotborste tills hon närapå svimmade av syrebrist. Vaknade, bytte, torkade, klädde husmor och släpade henne tillbaka och nöjde sig med att höra sig kallas arbetshäst. Hon brydde sig inte längre livet var bara en vägg av trötthet, tomhet och ihjälbiten längtan. Hon liksom vilade i likgiltighet: kläder, frierier, flickors prat intresserade henne inte ens längre och husmor kunde snart inte klara sig utan henne.
En dag, när hon stod på pall och torkade spegeln med stark, böjd rygg, frågade änkefrun plötsligt:
Disa, ska man inte gifta bort dig? Skulle du vilja det?
Disa klev ner, vred ur trasan och svarade utan att bry sig:
Som du vill.
Eller tänker du bli gammeljungfru?
Det spelar ingen roll.
Just det, bättre så! Hellre det än en massa ungar, oj oj, tänk vilket slit! Med din bak hade du fått fullt med barn! Frun såg för en stund belåten ut, men sen kallade hennes dotter.
Men om Disa väckte inte samtalet ens ett litet eko själen låg tyst, trög och slumrande. Allt inom henne var långt ifrån jordnära och levande. Det var som om det fanns en osynlig vägg mellan henne och alla andra. Där bakom trivdes hon, och så glömde folk snabbt hennes femininet, och ingen man fantiserade längre om henne. Stallkarlen Evert konstaterade: Disas skönhet hör bara Gud till, ingen annan! Och så blev det, tills en dag då ödet ändå öppnade dörren om så bara på glänt.
Det var i början på juni, luften mjuk och grönskan överallt. Hela gården väntade fint folks besök. Gårdens sjuka dotter väntade sin unge friar från stan, ryktet gick om bröllop. Disa skickades ut på ängen för att plocka prästkragar till salongen. Barfota gick hon nedför slänten mot ån, när någon plötsligt stod där mitt på stigen. En främmande ung man i väst över broderad skjorta, blanka stövlar och hår noggrant kammat med pomada.
Det var Gösta, stalldräng hos grannen som kommit med friaren. Han spärrade ut benen och såg på Disa, som på auktionsvis.
God dag, sköna du, sa han med sned leende, blicken dröjde extra länge på hennes starka armar och fylliga bröst under den slitna tröjan.
Disa vek undan utan att svara och försökte gå förbi, då flyttade han sig, spärrade ännu en gång.
Och vad heter du då? frågade han.
De som behöver veta vet, muttrade Disa, och gick vidare, som om han vore ett gammalt staket.
Gösta blev kvar, men började sedan komma varje vecka. Disa hörde hans höga, självsäkra röst på gården och kände den där klibbiga blicken från honom när hon kokade, städade, snickrade. Han dök upp överallt vid brunnen, ladan, trappan. Han retades, försökte nypa, men hon drog sig undan som om han var luft. En dag i ladan, när hon hämtade mjöl, kastade han sig plötsligt över henne, pressade henne mot säckarna. Disa sa inget, något djuriskt spärrade ut i henne, hon knuffade undan honom så hårt att han slog huvudet i väggen. Hon såg på honom med en kall, tyst undran:
Vad trodde du egentligen…
Sen ordnade hon sin sjal och gick, lämnade honom där på höet. Gösta blev sittande och gnuggade nacken länge, i ögonen tändes en ny sorts nyfikenhet. Han var van vid gapiga pigor, men den här tysta och starka kvinnan, hon var för mycket för honom.
Och Disa då? Hon var varken intresserad eller helt oberörd det var något nytt och okänt. Han blev en knuff till pånyttfödelse snarare än verklig längtan.
Så småningom började Disa le oftare. Hon började vilja känna den där pirrande känslan i bröstet som han väckt. Hon steg upp extra tidigt för att se dimman över ängen i gryningen, gav sig ut till korna, och stod länge förlorad i hur morgonljuset trevade över världen. Hon ville bara leva inget mer. Men så fort hon märkte att hon drömde sig bort, rusade hon till nästa syssla igen. Så flöt veckorna.
Göstas framstötar ledde ingenstans om man inte räknar kyssen han snodde i källaren och den örfil han fick för besväret. Men en morgon log Disa ett litet snett leende när han hjälpte henne bära vatten. En annan gång satt hon länge och såg på honom genom fönstret. Det betydde kanske inget, men Gösta höll hoppet uppe. Deras historia blev ändå väldigt kort.
En dag försvarade Gösta en pojke som blivit tagen på bar gärning i herrgårdens åker. Husmor ville att stallkarlen skulle piska pojken. När Disa såg det började hela hennes ansikte darra. Hon sprang fram, försökte lägga sina händer över pojkens men blev bortmotad. Då tog hon upp en stör och svingade mot stallkarlen. Folket stannade, och innan något hände hann Gösta fram och slet pisksnärten ur näven på stallgubben.
Dra härifrån! Jag berättar allt för husmor! Försvinn!
Kvinnorna tröstade pojken, frågade vad han hette. Han svarade mellan snyftningar:
Min mamma dog igår… Hon dog…
Orden slog till i Disa som en slägga. Hon såg sig själv i honom, slet av sig halsbandet och flydde in på sitt kyffe, kastade sig på sängen och grät hejdlöst, krampaktig av sorg som hon inte visste hon hade.
Gösta fann henne, smög in, satte sig bredvid. Han sa inget, bara kramade hennes skakande skuldra, och för första gången i livet drog Disa sig inte undan. Hon lutade sig emot honom, andades in hans värme, släppte taget. Tårarna rann men hjärtats smärta tystnade. Hon satt där, lyssnade, och viskade plötsligt:
Vad finns egentligen bortanför skogen? Vad händer längre bort?
Staden, svarade han förvånat. Storstad, hus, affärer, kyrkor.
Och sen?
Ännu en stad. Tåg går dit. Sen havet, sägs det. Nånstans långt bort.
Hon tystnade. Disa hade aldrig sett havet, knappt simmat i ån. I denna stund ville hon plötsligt rymma, bort härifrån, där livet alltid bara varit slag, slitig rygg och att kallas dragdjur. Hon ville bli någon. Vände sig om mot Gösta, tog hans ansikte i sina spruckna händer, såg honom rakt i ögonen och frågade:
Skulle du ta mig härifrån? Gifte du dig med mig?
Gösta blev tyst, drog på det. Han sa att det inte var så lätt, att han behövde tjäna pengar, det var mycket som måste till. Men Disa brydde sig inte, nu rann allt över. Hennes blyghet blev mod, orden bröt ur henne, hon kysste honom, sa att hon brydde sig bara om att få komma därifrån, att hon var beredd att följa honom var som helst. Den natten tappade hon halsbandet med korset från barndomen det försvann i mörkret någonstans. Hon letade inte. Så får det vara, sa hon bara.
Gösta kom tillbaka två gånger till. De möttes i hemlighet, i höbärgningen, i källaren, i de tätaste snåren. Disa blommade upp, började gå med huvudet högt, leendet återvände. Hon lärde sig till och med att le ovant men glatt.
Sen blev det stopp. Finfröknens bröllop blev högljutt, med dragspel och fulla gäster, och sedan försvann Gösta med herrskapet till staden. Disa fick veta det av kokerskan, som beklagade: Han drog, Disa. Med herrn. Låt honom vara.
Hon väntade. Gick kväll efter kväll ut till landsvägen, spanade långt bort mot skogen, med armarna i kors över bröstet, tills det mörknade och stjärnorna tändes. Hon åt sällan, sov mindre, ansiktet blev insjunket, ögonen smalare men brann intensivt. Agneta skällde och slängde saker efter henne, men Disa bara log med ett tomt men lyckligt uttryck. Hon var säker: han skulle komma tillbaka. Hon kände det i märg och ben.
Det blev sommar, hett med åskskurar, sen höst, grå och regnig, med ständiga dimmor. På lediga stunder satt Disa på trappan och tittade dystert ut mot horisonten, mot skogen där hon tänkte sig att havet låg bakom. Om någon frågade henne vem hon väntade på log hon och sa:
Mitt lyckliga öde. Det ska komma där borta. Gösta lovade att komma idag.
Stackars tokiga, muttrade folk, och gick vidare.
Hon slutade gråta, slutade vänta som förut. Bara arbetade, tyst och hårt, försökte kväva smärtan. Ibland, mitt på sommaren när doften av pion och lind låg tung över hagen, klädde hon sig fint, kammade sitt långa hår, och gick ut på ängen och stod länge blickstilla mot den blå randen av skog. Står där orörlig, ännu rak i ryggen men redan märkt av livet, väntar inte i år utan i evighet. Om någon frågade, svarade hon med samma sorgsna, vackra leende:
Jag väntar på lyckan. Den finns där bortom. Gösta lovade att han skulle komma idag.
Och vinden viner i trädkronorna, ån flyter sakta, och någonstans, långt, långt bort, bortom städer och skogar, brusar havet det hav Disa aldrig fick se annat än i sina längtansfulla drömmar.
Sist knarrar dörren till stugan när Gunilla kommer för att elda i vedkaminen. Disa vänder sina urblekta, livlösa ögon mot henne.
Nå? Hur är det med fötterna? frågar Gunilla.
Den gamla kvinnan mumlar ohörbart. Gunilla böjer sig närmare.
Vad sa du?
…vill bara dö nu… Han kommer aldrig mer… Det är bara döden kvar…
