Graviditeten är fem, kanske sex veckor, sa läkaren och lade ner instrumentet i brickan innan hon drog av sig de gummihandskar som prasslade och luktade rent av tvål.
Kommer du att behålla barnet?
Inga svarade inte.
Fyrtiotvå år, ett fjärde barn hon egentligen inte längtat efter. Pengarna räckte knappt till de levde från lön till lön där i utkanten av Västerås.
De äldsta barnen var fortfarande i gymnasiet, och den yngsta skulle just börja första klass och behövde både klänning, blus och ny ryggsäck, och det var ju utöver alla böcker och häften Och så ett litet liv till på det!
Jag får prata med Björn, tänkte hon, se vad han säger.
Jag har varit hos läkaren, sa Inga under kvällsmaten, där de åt sill och potatis i köket som så ofta förr.
Jo, jag är gravid. Sex veckor.
Björn slutade tugga, lade ifrån sig gaffeln och såg på henne.
Vad ska vi göra, vi kör på. Det blir bra: två pojkar och två flickor. Perfekt balans, Inga lilla.
Balans! Hur ska vi försörja oss då?
Hon började räkna upp allt de behövde till de stora barnen, och allt som väntade för lillan, som knappt ens förstått att skolan fanns. Allt eftersom Inga pratade, stärktes hennes tvivel om att det verkligen var klokt i den åldern, med det jobbet, under de omständigheterna.
Jag får nog boka tid för abortutredning.
Alla prover lämnades och tiden gick.
Inga förlorade modet. Var det ändå inte synd om det lilla, som kanske redan var en flicka? Ljushårig och busig, såg hon för sig, precis som hon själv en gång.
När Inga var på väg till mödravården en av gångerna, stod hon som packad sill på spårvagnen in till centrum. När det blev dags att kliva av, snubblade hon snarare ut än gick. Plötsligt gled en rem av axeln hon förstod först inte, men kände genast efter: väskremmen var avskuren.
Tjuvar hade alltså snott hennes handväska med alla sedlar och provresultat i.
Det var bara att vända hem. Hon fick ta om några tester och lyckades hämta ut vissa papper igen.
Andra gången hon gav sig iväg, snubblade hon ut ur bussen vid Stora Torget och slog knät rejält.
En tredje gång så bryter jag väl nacken, tänkte hon halvt i skämt, halvt i vidskepelse. Då kom tanken till henne låt barnet komma. Och på något sätt stillade sig oron i bröstet.
Graviditeten gick bra och vid rutinultraljudet berättade barnmorskan att det verkligen var en liten flicka där inne. Men så andra ultraljudet då blev det oro igen. Läkaren såg något som tydde på Downs syndrom.
Du får ta fostervattensprov amniocentes, sa hon, och skrev en remiss. Jag måste informera: det finns en risk för missfall, och för infektion.
Inga tänkte efter och gick ändå med på provet.
På dagen de skulle dit följde Björn med, och hon gick in till undersökningsrummet med darriga ben medan han satt kvar utanför. Barnmorskan lyssnade på fostrets hjärta; det slog oroväckande snabbt.
Vi väntar lite, förkunnade hon. Nu sätter vi lite magnesium.
Efter den behandlingen fick Inga sitta i korridoren och vila innan hon blev inkallad igen. Den lilla hade vänt ryggen till i det läget gick det inte att ta provet.
Vi väntar, sa läkaren igen. Kanske vänder hon sig rätt.
Tredje försöket, möjligtvis en timme senare, hade allt ordnat upp sig. Flickan vände ansiktet fram, hjärtat slog lugnt.
De rengjorde Ingas mage. Det var högsommar och fönstret stod på vid gavel för att få in lite frisk luft. Just när sjuksköterskan höjde brickan kom en stadsduva flaxande in, slog i väggen, susade runt bland människor och så föll ljudligt brickan i golvet instrumenten spreds ut över klinkersen.
Inga skickades ut igen med en suck de behövde jaga ut duvan och ordna ny steril utrustning.
Vad i hela friden pågår? undrade Björn, som hade stått och tittat förbryllat ut mot Mälaren.
En duva har letat sig in, det blev kalabalik.
Inga, det där är nog ett tecken. Ska vi inte åka hem?
Och så lämnade de sjukhuset den dagen.
Vid utsatt tid föddes en flicka.
Nu är hon tio år.
Ljushårig, vacker och alltid lite busig.
Gravid i fem–sex veckor, sa läkaren, lade ifrån sig instrumentet i brickan och drog av sig de blå engångshandskarna… ⚘
