Paulina, har du packat? Jag kommer för sent till skolan! Viktoria hängde upp lillebror Karls sista skjorta på torklinan på balkongen. Balkongen var inglasad men med färgen på väggarna som lossnat av tidens tand, ändå blev det hennes favoritplats i lägenheten.
Viktoria gick fram till räcket och stannade till, som så många gånger förr. Från sjunde våningen öppnade sig Umeås stadsbild och Umeälven i soluppgång. Vårsolen flödade över hustaken och vattnet. Viktoria kisade, knöt fingrarna kring det kalla järnräcket och kände det där spraket av liv i kroppen. Det är nu allt händer! Allt är möjligt, bara man är målmedveten nog! Men om hon hann med alla måsten skulle hon säkert lyckas.
Så drog ett moln in och slukade solen. Plötsligt kändes allting vardagligt och krispigt verkligt. Så där brukade det ju bli: först dröm, sen pang verkligheten. Fast Som Svante sade verkligheten är det vi skapar själva, och bara vi bestämmer hur den ska se ut. Kanske hade han rätt. Han var ju klok, universitetsexamen och allt. Han trodde inte att hon saknade chanser att börja plugga. Frågan var om hon ville. Viktoria suckade att vilja räckte inte. Hon måste räkna, väga för och emot. Som det såg ut nu hade pappa svårt att klara sig ensam. De små syskonen var för unga, och pengar var en ständig bristvara. Det innebar val: universitet eller jobb. För tillfället kunde hon bara hjälpa till hemma.
Hon sneglade på det lilla armbandsuret hon fått av pappa i tvåan, och flämtade till. De skulle bli sena! Med tvättbaljan under armen svängde hon in på balkongen.
Paulina låg och sov så sött med handen under kinden att Viktoria blev stående och beundrade sin lillasyster. Så vackert! Långa fransar som vilade mot kinden och ljust, rufsigt hår över kudden. Det var ett ständigt pyssel med lockarna, men Viktoria vägrade klippa. Vackra saker ska bevaras. Mamma hade likadant hår… Ett vemod drog genom henne minnena av mamman ville Viktoria helst slippa. Mycket kan förlåtas, men svek är svårare. Mamman hade lämnat dem. Paulina var så liten att hon inte ens mindes sin mamma. Hon kallade ibland Viktoria för mamma, vilket gav sneda blickar bland andra föräldrar på lekplatsen. Viktoria log åt minnet första gången blev det rena rama kalabaliken bland tanterna.
De flyttade in här när farmor dog och pappa ärvde hennes lägenhet. Det var gott om plats i fyrarummaren, jämfört med trångboddheten i deras tidigare tvåa.
Farmor hade varit en respektingivande professor i Umeå, men inte särskilt social. Grannarna såg hon som trångsynta. Som barn fattade Viktoria inte mycket av farmors sätt, men när hon blev äldre höll hon sig helst borta. Farmors syrliga kommentarer sårades, men Viktoria svarade sällan.
Du är som din mor. Inget gott väntar dig, om du inte får ordning på ditt huvud. Kunskap det är din räddning! Annars går du samma väg som din mamma.
Det var bara att tiga. Farmor tålde inga invändningar. Pappa skällde aldrig när farmor klagade. Han blev bara tyst och mulen, och det bet mer än någon utskällning. Viktoria lärde sig att härda ut, städa klart i tystnad och sen ila därifrån. Bara en enda gång röt hon ifrån:
Paul och Karl är också pappas barn! De är mina syskon, oavsett vad du säger!
Farmor stirrade chockerat.
Vad sa du?
Jag kommer aldrig hit igen!
Käbblet kring farmors gamla porslinsfiguriner brukade göra henne extra ilsken, särskilt eftersom farmor förbjudit småsyskonen att komma på grund av sin samling. Hemlighetsmakeriet och kyla var hårt att fördra.
Det ska vara slut på besöken! Viktoria rusade gråtande hem, grep lilla Paulina från barnrummet och höll henne tätt intill.
Du är min, och Karl är min. Vi hör ihop, vi räcker för varandra!
Pappa dök upp i dörren med barnkläder från tvättmaskinen, såg förvånat på sina döttrar Viktoria storbölande och Paulina med förvånade fingerpet på systerns kinder, som om hon ville förstå varför de var blöta. Snart gnydde också Karl från köket och kastade sig in i kramen.
Vad är det frågan om?
Ingen aning!
Typiskt tjejer, Karl skakade på huvudet. Gråter och skrattar om vartannat! Kom och ät, vi har gjort pasta med pappa.
Farmors samtal kom en timme senare. Viktoria satte halvdiskad tallrik i diskhon, stängde av vattnet och lyssnade när pappa svarade, såg hur hans röst först var förvånad, sen dämpat arg. Hon sjönk ihop på stolen väntade sig ett gräl, men ingenting hände. Istället kramade pappa henne, kysste hennes tinning och sade:
Gå inte mer till farmor. Ingen har rätt att förolämpa dig och dina nära, oavsett släktskap.
Viktoria kände en lättnad det skulle gå att andas.
Farmor gick bort ett och ett halvt år senare. Mot slutet umgicks de trots allt lite mer Viktoria var med på sjukhuset, såg en tunn, försvunnen äldre kvinna i sängen, inte alls den farmor hon en gång känt. Men hennes stränghet mot vårdpersonalen levde kvar, och Viktoria blev en sorts medlare. Sköterskorna andades ut när hon dök upp.
Du är en ovanlig flicka, menade en av sköterskorna. Håll inte agg mot henne. Den som bär hårt i hjärtat får aldrig ro. Allt ont försvinner, allt gott minns någon.
Sista dagen de sågs bad farmor lågmält om förlåtelse.
Ta hand om pappa.
Viktoria gick, stannade vid dörren och gick tillbaka, gav farmor en öm kyss på kinden.
Vila nu! Jag kommer ikväll.
Men farmor gick bort samma dag. Viktoria stängde in sig med syskonen, och funderade länge på pappas tårar, hur han skulle sitta tyst och tvungen laga mat ändå.
Flytten blev rörig. Paulina blev sjuk, Karl trilskades, pappa fick slita på jobbet och Viktoria packade flyttlådor, bad om bättre tider i farmors gamla fyrarummare.
Alla fick genast sitt eget krypin där hemma, men sakta gled de tillbaka till varandra. Paulinas säng hamnade hos Viktoria på nätterna, Karl flyttade in i köket där de pluggade tillsammans, och Viktoria var mest där.
Salta potatisen! Viktoria försökte lösa fysiktal.
Soppan kokar, vad ska jag göra?
Vänta, jag kommer!
Paulina satt och ritade bredvid, ambitiöst gjorde som de stora.
Det var tufft att ta ansvar för syskonen, särskilt när Paulina ofta blev sjuk och Viktoria själv missade skolan. Då träffade hon Sofie, granntjejen.
De sågs första gången på den gemensamma gårdslekplatsen. Paulina ville gunga men det var kö. En av de äldre damernas stirrande följdes av ett snäsigt utrop:
Mamma! Paulinas röst hördes över hela gården.
Alla kvinnor spände blicken i Viktoria. Kunde hon verkligen vara mamma? Skandal, tisslade rösterna.
Några av tanterna började anklaga så att hela gården lyssnade.
Vad händer? rösten från Sofie skar genom sorlet. Hon tog sitt barn på armen och gick fram.
Vad för slags cirkus är det här?
En äldre dam ställde sig bredbent och skällde högt om unga mammor.
Tar vi hand om våra barnbarn eller inte? Hon är bara ett barn själv! Någon borde anmäla det här. Barnet borde tas om hand av vuxna inte ett barn
Är det klart nu? Sofie spärrade ögonen i henne Hon är hennes syster, finns det fler frågor?
Ingen svarade. Sofie presenterade sig.
Jag heter Sofie, kalla mig det, sa hon till Viktoria.
Viktoria fattade inte hur vänskapen växte, men de blev snabbt nära. Någon kanske tyckte att en gymnasietjej och en drygt trettioårig familjejurist inte kan vara vänner, men för Viktoria blev Sofie en livlina.
Snart förstod hon varför Sofie var respekterad. Hon höll på tystnadsplikten, tog hand om andras tvister kring vårdnad, arv och så vidare.
Tänk vad jag vet om folk, skrattade Sofie en dag när de tvättade gardiner. Ofta handlar allting om yta och respektabilitet. Men så fort jag vet för mycket, blir folk rädda.
Viktoria förstod; så var det ju i deras egen familj också.
För Sofie vågade Viktoria, för första gången, berätta om sin mamma och alla frågor och tankar hon bar på. En eftermiddag bad Sofie henne mata katten.
Kan du hjälpa mig med det? Jag ska på förhandling, kanske blir sen, sen läkaren. Han blir sur om han måste vänta för länge!
Det är väl bara en katt!
Sofie gapskrattade.
Nej du! Katten styr kvällarna om han blir ignorerad. Han bankar på dörren tills jag inte orkar mer.
När Viktoria äntligen kom hem till Sofie den kvällen var katten rutinerat missnöjd, men maten serverades. Just då kom Sofie in, trött efter dagen, och brast plötsligt i gråt.
Allt känns så tungt ibland. Saknar någon att prata med. Min mamma är inte heller kvar.
Viktoria satte sig tyst bredvid, höll om henne.
Men du har mig.
Ja, log Sofie genom tårar. Du och dina lockar. Ville alltid ha lockigt hår och barn.
Det blev tyst.
Håret kan man fixa. Men barn?
Jag kan inte ha barn. Det var mitt eget fel, säger läkarna. Ibland blir misstag dyrbara.
Sofie berättade sin historia. Efter många år av väntan och planer var hon och hennes dåvarande man lyckliga när hon blev gravid. Men under en resa var olyckan framme ett mopedbud körde omkull dem och Sofie förlorade barnet, och blev aldrig gravid igen. Skulden, sorgen och avståndet gjorde att de skildes. Med tiden återvände vänskapen med exmaken och de försonades, men den gamla sorgen fanns kvar.
Nu undrar jag har jag rätt att hålla kvar Viktor, när han så gärna vill ha egna barn? Min tid gick, och det får jag leva med.
Viktoria svarade eftertänksamt:
Men vad vet du om framtiden? Ingen vet allt. Kanske finns det hopp, fråga alltid läkare mer än en gång. Och vad gäller Viktor fråga honom också. Lev först, gråt sen om det behövs.
Du är så klok för din ålder, sa Sofie och drog handen genom Viktorias lockar.
Det är livet, och de lärdomar jag fått hittills, svarade Viktoria enkelt.
De kokade te och samtalade länge om livet, föräldrar, att förlora och älska ändå.
Ibland går livet inte som vi vill. Familjen kan vara trasig, sorgen och besvikelser biter sig fast. Men när vi vågar söka stöd, dela oro och hopp med andra, kan vi upptäcka nya vägar. Smärta försvinner inte av sig själv, men vänlighet, tålamod och öppenhet kan läka djupa sår. Det är aldrig för sent att försöka försonas, börja om eller hitta ett nytt hem så länge vi tror på möjligheten. Och lär oss att i hjärtat rymma både svår sorg och varm kärlek på samma gång.
