Fifa – Fotbollsfesten som samlar Sverige

Fia

Se bara på henne, så där uppsnofsad! Vanligt folk går ju till jobbet på mornarna, men hon? Vem går omkring i vita byxor i det här slasket?

Men hon promenerar ju aldrig! Alltid den där bilen, va? Hela grannskapet kunde åka med!

Du ska vara glad att hon ens har på sig kläder! Har du sett vad hon har på halsen?

Nej, vadå?

En tatuering! Ser ut precis som om hon suttit inne, jag svär! Ung än, men redan så märkt! Tänk om hennes mor levt och sett detta! Ingen ordning på henne förlorad själ

Bänken utanför porten surrade av kommentarer och följde Fias ryggtavla med blicken.

Och vad skulle de göra? Kassarna med mat stod redan vid fötterna, och hemma väntade bara samma gamla vardag matlagning, städning, ungar. Och så lite glädje, förutom på högtiderna, för var hittar man den där riktiga glädjen egentligen? Vanligt folk har inte mycket av den varan. Man oroar sig som mest, tänker på hur barnen ska ha det och om man kan hjälpa till om nöden kräver det. Glädjen finns bara i barnbarnens varma små huvuden under ens kyssar om ens det. Se bara på Märta, hennes barn har sagt att hon inte ska vänta några barnbarn det är tydligen modernt nu att resa till Mallis och tänka på sig själv. Hur lyckas de med det sådana som Fia, Elins dotter?

Hon var en alldeles normal flicka förr, duktig i skolan och hälsade artigt. Nu? Sen hennes mamma gick bort släppte hon tyglarna helt. Driver runt på stan, ingen aning om vad hon egentligen sysslar med. Jobbar verkar hon inte göra hon har visst börjat tatuera, startat egen salong! Hur är det egentligen möjligt?

När Fias pappa dök upp för några år sedan, trodde alla att hon skulle rätta in sig i ledet. Att han skulle uppfostra henne ordentligt. Men vad hände? Jo, han köpte den där fula bilen till henne, som tar upp halva gården, sen drog han och lämnade henne själv. Hon är ju så ung, bara tjugo. Hur kan man lämna henne så där? Vem vet vilka hon släpar hem? Då ryker väl både lägenheten och bilen.

Titta, nu åker hon igen! Vart ska hon? Och varför? Ja, det är det ingen som vet. Inte ens en blick bakåt! Jäkla snobb! I vita byxor

Fia hade inte tid att bry sig om vad grannarna tyckte och tänkte. Hon hade nog av sitt eget. Idag var det fulltecknat schema, så pass att hon önskade dygnet hade några extra timmar. Mamma brukade säga att hennes största problem var att hon inte kunde hantera tid, men att hon var tvungen att lära sig.

Fia, det är jätteviktigt! Vissa bara stressar runt och får inget gjort. De klagar, gnäller, avundas alla som verkar hinna med. Men det finns ett enkelt recept på lycka. Den som är vän med tiden, den lyckas.

Men hur umgås man med tiden, mamma?

Var varsam. Slösa inte. Bestäm vad som är viktigt för dig, och ge det så mycket tid du behöver. Spara lite för vila och nöje det är viktigt också. Du kan inte bara jobba ihjäl dig. Till slut mår du bara dåligt.

Varför?

För att du inte är av stål, min vän. Pressa dig och ingen mår bra av det, du minst av alla. Trött, sur, arg Och så vill du ju inte leva, eller hur? Om du inte vilar, mår du dåligt. Att bara jobba är en myt. När du är klar hittar du ändå bara nya saker att göra. Men att bara lata sig funkar inte heller då tappar du bort dig själv.

Fia försökte följa mammas råd, till och med köpte sig en kalender, men det hjälpte inte alltid. Alla hennes ärenden var viktiga och tvingade sig före varandra. Tre föreläsningar skulle hon hinna med idag men bara en var möjlig, för två kunder skulle komma till henne och hon lovat titta in hos Karin. Och där är ju alltid också Sara. Det blir aldrig en snabb visit. Sen måste hon hjälpa Elias att packa och så alla nya, dem måste hon också hinna prata lite med, ännu har hon inte ens lärt sig namnen på dem. Bara att hinna allt!

Köbildningen framför rödljuset lossade lite och Fia trampade på gasen. Bilen svarade mjukt och bestämt, som för att lugna henne Vi hinner!

Fia log och smekte ratten.

Tack, pappa.

Om någon hade sagt till henne för två år sen att hon skulle tacka sin pappa, skulle Fia bara skrattat dem rakt i ansiktet. Hela sin barndom närde hon ett djupt förakt för honom.

Nej, mamma sa aldrig ett ont ord om honom. Tvärtom, alltid: Han är så klok. Du har ditt efter honom.

Men Fia förstod aldrig hur en så klok människa kunde överge sitt eget barn i blöjor, försvinna för gott och inte höra av sig.

Hon bar på ilskan i åratal. På förskolans julfest satt hon ensam i ett hörn och såg alla de andra flickorna dansa vals med sina pappor. Hon hade ingen partner. Det gjorde så ont att hon knappt kunde gråta hon stirrade bara, vägrade se undan.

När någon var taskig mot henne i skolan, bet hon ihop och slog tillbaka, avundsjukt tittande på dem som alltid hotade med: Jag ska säga till min pappa!

Kort innan studenten bråkade hon sönder sin vänskap med Moa, som, när de pratade skolval, slängde ur sig: Pappa betalar vilket universitet som helst. Om jag inte klarar provet. Annars börjar jag jobba för pengarna och köper bil.

Fia var vän med Moa sedan de var tre. Just då fattade hon att den vänskapen var slut.

Det var ingen avundsjuka. Bara brännande sorg. Moa visste allt om Fia, och ändå stack hon in kniven.

Men annars avundades Fia ingen. Hon och mamma hade det bra till och med ett par utlandsresor, modemedvetna kläder, en fin telefon Fia fick i sextonårspresent.

Den presenten var ändå inte den viktigaste den dagen. Hon snurrade på den vackra asken när den hon så innerligt önskat se sin pappa stod i dörren.

Hon gjorde stor skandal, skrek, grät, puttade undan mamma, fräste:

Förrädare! Varför har du släpat hit honom? Jag vill aldrig se honom!

Hur kunde hon veta att mamma just fått ett ödesdigert sjukdomsbesked. Snart skulle allt som bar deras gemensamma historia rasa, och livet skulle dras med i lavinen. Inget skulle vara stabilt längre.

Mamma drog in henne till sig en kväll, tog hennes hand och sa:

Det är mitt fel, Fia. Att det blev slut mellan oss och att du inte fick träffa honom. Det var jag som hindrade det.

Men varför? Varför berövade du mig min pappa?!

Jag ville skydda dig. Släkten sa alltid att du inte var hans barn Till slut orkade jag inte mer. Jag tyckte det var bättre om han inte fanns där, än att någon skulle få såra dig. Jag ville att du skulle få växa upp utan hat. Så resonerade jag då. Nu ser jag att det var fel

Fia ställde sig vid fönstret och slog näven mot fönsterbrädan. Den stora kaktusen från Moa hoppade till och jord spreds ut. Alla de där orden, de låg nu som smutsiga små korn. Och ju mer hon städade, desto mer spår efter sig lämnade de. Men så småningom gick smutsen att få bort.

Fia satte sig vid mammans säng, som när hon var liten, och fordrade:

Berätta allt, mamma. Bara sanningen.

Så fick hon höra historien, om två unga vilsna föräldrar, och om släkter som pajade deras framtid med anklagelser. Fia var varken önskad eller älskad av någon släkt. Pappan tvingades sluta plugget, mamman tog aldrig igen sin utbildning. Konflikterna var ständiga. När Fias mor till slut for hem till sin moster, såg pappan aldrig ens när Fia försvann.

Han letade efter dig, ringde, skickade brev Men jag sa att du inte var hans dotter.

Fia grät inte. Hon blev tom.

Så småningom kände hon ändå tacksamhet över att mamma till slut öppnat sig. Det fanns så mycket som ingen annan sett än de två trötta nattvakter vid moderns säng, när pappa tyst höll mammans hand, när smärtan var för stark, och hans sparsmakade tårar när han trodde att Fia inte såg.

Hon frågade aldrig pappa om de där sista nattliga samtalen. Hon ville inte riva i allt.

Snart skulle de behöva lära känna varandra på nytt. Pappan ville inte lämna henne till mostern.

Jag åker när du vill. Bara du fyllt arton först. Tills dess finns jag här.

Så du syns då äntligen, efter alla år! Snälla, stanna, pappa

Mamman, Natalia, höll tappert ut längre än vad läkarna förutspått nästan två år. Det var de tyngsta men samtidigt lyckligaste åren i Fias liv. Tiden var så orättvis försvann precis när den skulle betyda allt.

Under den perioden började Fia rita.

Hon hade aldrig gjort det ordentligt förut, bara kladdat ibland. En dag såg pappan hennes bilder.

Du är ju bra!

Han tog av sig t-shirten över ryggen slingrade en fantastisk tatuering. Fias kladd verkade som barnteckningar.

En vän gjorde den. Vill du träffa honom? Kanske han kan lära dig.

Ja!

Ingen i huset märkte ens att Fia försvann. Hon levde ett år i Stockholm, lärde sig tatueringens konst, men till slut längtade hon hem.

Jag vill tillbaka, pappa.

Han förstod henne. Istället för att bromsa, bad han henne vänta ett par veckor. När han kom tillbaka hjälpte han henne packa, och när alla kartonger var avlastade, la han både bilnyckel och en mapp på köksbordet.

Bilen är nu din. Och det här är dina papper för salongen jag sålde min lägenhet och köpte en liten lokal åt dig i centrum. Utrustningen kommer nästa vecka. Jobba på! Men glöm inte utbildningen yrket är viktigt, men det är också kunskap.

Fia blev stum. Själva gjorde det i ordning salongen, ordnade annonser och när allt var klart samlade pappan ihop sina saker igen.

Vart ska du?

Hem till mina föräldrar. Nu behövs jag där. Men du vet jag är med dig alltid.

Pappan drog, och Fia slängde sig in i både studier och jobb. Kunder strömmade till, och hon fick snabbt hitta två assistenter.

Det var mitt i denna kaosartade vardag hon lärde känna Karin.

Karin kom sent en dag, när Fia redan önskade att alla bara skulle gå hem.

Ursäkta, kan jag få tala med tatueraren?

Det är jag, svarade Fia, sliten över dator och kompendier.

Flicka lilla, var inte löjlig be henne komma, någon vuxen.

Men Fia såg att kvinnan framför henne egentligen inte mådde vidare. Dyr jacka och bra frisör hängde inte ihop med tröttögt ansikte och avbitna naglar.

Varsågod, här är mina verk. Vad vill du göra?

Ett namn Här, på handleden, så jag ser det varje dag.

Sen tappade kvinnan modet, Fia låste dörren, och föste in henne i stolen.

Sätt dig. Det blir bra.

Gör det ont? Jag vet nog.

Namnet är?

Sara.

Fia frågade inget mer. Tre dagar senare träffades de återigen av en slump utanför lasarettet.

Du?

Ja. Tack.

Var så lite. Blev du nöjd?

Ja. Det blev vackert Sara gillar det också.

Hon?

Min dotter.

Kvinnan räckte fram handen: Karin.

Fia.

Vill du träffa Sara någon gång?

Gärna!

Lilla Sara med lapp för ögat tog Fias hjärta med storm. Direkt tog hon hennes hand och drog henne med:

Har du solrosfrön eller nötter? Ingen alls? Hur matar du ekorrarna då?

Vilka ekorrar?

De där med svans! Parken är full! Jag ger dem nötter varje dag, mamma säger att de snart spricker!

Nej du, de hoppar ju hela tiden, blir aldrig tjocka nog att ramla ner.

Så klok du är! Men du pluggar fortfarande?

Ja, inte stor klokhet här, haha.

Sara blev allvarlig och räckte fram handen.

Sara Olsson.

Fia Bergström.

Barnskratt klingade genom tallarna, och Fia såg Karins ansikte ljusna upp ett ögonblick.

Nästa gång Fia hälsade på, hade hon fickorna fulla av nötter.

Behandling för Sara gick långsamt. Karin började berätta deras förtroende växte försiktigt, steg för steg.

Går det ordna?

Ja. Det är inte kört inte längre. Den nya läkaren, Erik, vill försöka.

Men en dag kom Karin gråtande till salongen.

Igår opererades Sara. Hon ligger på IVA. De låter mig inte sitta hos henne hela tiden. Jag är rädd, Fia. Så jävla rädd. Och har ingen att prata med.

Du får aldrig ge upp, du hör mig?! Fia blev nästan arg. Titta på din handled, på namnet jag gjorde. Du är skyldig att kämpa! Annars blir det bara bokstäver kvar!

Länge satt de tysta med varsin kopp, Karin grät ut och Fia stängde dörren om dem båda.

Nästa morgon körde Fia Karin till sjukhuset.

Jag går med dig.

Har du tid?

Karin, du är knäpp. Här, borsta håret, annars skrämmer du ungarna!

Med tiden gick operationen vägen. Erik, som Fia var på väg att bli god vän med, hade rätt det fanns hopp.

När får jag se ekorrarna igen? undrade Sara.

Snart och när vi åker till Stockholm med Fia ska vi se ekorrarna i varje park!

Varför åka dit?

Där kan de hjälpa dina ögon ännu mer. Fias vän, Niklas, har redan ordnat plats för dig.

Momma, vad är rehabilitering? Nej, säg inget! Jag frågar Fia sen!

För Sara var det enda intressanta att hon skulle på äventyr. Hellre det än denna grå sjukhussal och de regntunga träden utan ekorrar.

Mamma!

Ja?

Ska Erik följa med?

Nej, han har mycket att göra, och du kan inte bara säga förnamnet, det är vuxna du talar om!

Men han gillar ju Fia! Sara fnittrade när Karin spärrade upp ögonen.

Barn förstår alltid mer än vuxna vill tro. Att Erik och Fia var dragna till varandra var ingen hemlighet bara för dem själva.

Efter Karins och Saras återvändo från Stockholm, krävde Sara att de skulle åka till sjukhuset.

Varför då, Sara?

Jag måste säga nåt till Erik!

Erik tog det på allvar.

Vad vill du säga, då?

Varför säger du inget till Fia?

Säger vad?

Att du gillar henne.

Men, det är inte så enkelt Jag har ju knappt nåt, ingen lägenhet eller pengar. Fia har allt.

Men räcker inte kärleken? Sara såg allvarligt på honom.

Ibland är den inte nog, Sara.

Sara drog honom i ärmen, viskade något, han skrattade.

Busunge!

Hon ryckte tag i Karin:

Kom, nu åker vi till Fia!

Hon jobbar ju!

Hon blir glad att se mig ändå!

När Fia stängde salongen den kvällen, kände hon styrkan från Saras uppriktighet. Dags att sluta slösa bort tiden.

När hon klev ut, stod Erik där i mörkret, och hans »hej« lät som musik.

Några månader senare surrade bänken igen utanför deras hus.

Har hon tagit hem en karln nu? Vem är han, då? Flyttade grejerna, men ingen vet vem han är! Hon är ju ensam Han lurar henne säkert!

Verkar rätt ordentlig, ändå.

Visst! Men sådant kan man aldrig veta! Måste nog ringa Fias pappa!

Han är ju redan här!

Nämen du skämtar?

Såg honom nyligen nu händer det grejer!

Och det gjorde det.

De såg Fia i vit klänning, där hela bänken nu kunde beundra hennes storslagna tatuering, till och med Rut var tvungen att sucka beundrande.

Erik förde sin brud till bilen, där Sara skrattade och vinkade, stolt över att hon “parat ihop dem”.

Karin grät av glädje och torkade väninnans slöja. De märkte aldrig vilka de där märkliga människorna med blommor egentligen var.

Innan Fia satte sig i bilen lyfte hon kjolen, slet av sig klackskorna och deklarerade att “i sneakers kör jag bäst”, och Erik knöt åt hennes skosnören som Karin såklart smugglat ner.

Det blir aldrig som för andra! mullrade bänken med ett leende.

Men vad gör det, när allting ändå blir rätt, till slut? Livet är ingen rätlinjig stig, och ibland hittar vi vägen först när vi vågar lyssna till hjärtat.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!: