Den blå strumpan
Ann-Kristin, kan du ta mitt pass imorgon, snälla? Min svärmor fyller år. Jag måste gratulera henne.
Men, skulle ni inte fira hennes namnsdag för bara en månad sedan? Ann-Kristin lyfte blicken från en låda med lånekort.
Ann-Kristin! Ska du hakar upp dig på sånt? Det var namnsdag, nu är det födelsedag! Och jag måste gå, förstår du? Vad gör det dig? Du har ju inga barn, ingenting som drar. Ensam som en uggla! Oj förlåt! Jag menade inte
Irma slog sig över munnen, men det var redan för sent. Ann-Kristin vände sig bort, nickade och lämnade läsesalen.
Det var inte fint suckade Irma och kastade en snabb blick mot sin kollega Linnea.
Med Linnea var det minsann ingen idé att försöka skoja bort. Hon gick inte på några knep. Och det trots att hon var bibliotekarie! Linnea tyckte att en bildad människa gott kunde stå upp för sig själv, och hennes åsikter skrämde ofta Ann-Kristin, medan Irma bara skrattade.
Titta, Ann-Kristin. Inte alla bibliotekarier är blåstrumpor, som du! Se på mig eller på Linnea. Sålunda ska livet levas. Men du? Små språng mellan biblioteket och hemmet. Halsdukar, katter Ja du är ju en riktig gammeljungfru! Förlåt min öppenhet, men vem ska annars leda dig rätt? Varför är du sån? Du är egentligen en ståtlig kvinna, Ann-Kristin! Frisk som en nötkärna! Men med tårar i ögonen Visst, Linnea?
Linnea brukade ofta säga ifrån när Irma höll på så.
Räcker nu! Tror du att du är ett bättre exempel? Romanser som andra har karamellpapper. Vad har du fått ut av det? Idag bor du med din Åke ibland slår han dig, ibland springer han ute om nätterna. Men visst, du är vacker! Och nu försöker du undervisa oss andra i livets konst!
Men, jag har ändå make och barn! Vad har Ann-Kristin? Fler svansar i huset? Snart driver katterna ut henne och hon får väl flytta in på biblioteket! Varför skaffar du åtminstone inte barn själv? Ditt arv är ju inte någon liten summa. Du hade föräldrar som sparade åt dig. Du klarar det!
Efter sådana diskussioner gick både Ann-Kristin och Irma skilda vägar Ann-Kristin för att dölja sina tårar, Irma till sina “viktiga” ärenden, medan Linnea muttrade för sig själv.
Ann-Kristin kunde inte förstå varför just hon skulle behöva försvara sig. Föräldrarna var sjuka, först pappa, sedan mamma. Femton år av dagliga sysslor, tvätthögar, trycksår och sorg. Hur skulle hon hinna något eget? Och skyltade hon kanske ens med sitt liv? Hon betraktade sig i spegeln ibland och såg bara en vanlig kvinna grå ögon, jämn näsa, den tjocka fläta hon klippte av efter mammas död och ersatte med en praktiskt page. Inget vackert, men heller inget fult. Som folk är mest.
Hon hade aldrig suktat efter något annat. Hon såg på Irma och hennes väninnors familjer vad fick de kämpa för? Irmas make var känd för sin andra familj, passionerade gräl och försoningar var samtalsämne för hela lilla staden. Lever man blott för att andra säger så? Trodde man på litteraturens ideal tappade man lätt fotfästet i verkligheten. Stolthet hjälper inte när man har två barn, lön som bibliotekarie och en sjuk mor. Nej, Ann-Kristin kunde inte döma Irma, och därför berörde hennes ord henne mindre med tiden.
Men Irma, när det verkligen gällde, hjälpte alltid till. Ann-Kristin hade svårt att hitta sjuksköterska till mamma, men Irma kom, gjorde vad som behövdes, la scheman för injektioner, allt helt utan att ta betalt.
Blir du stött eller? fnös Irma när Ann-Kristin försökte betala. Skärp till dig, Ann-Kristin! Vi bor ju dörr i dörr! Inte kan du köpa min hjälp.
Ann-Kristin skämdes över sin hjälplöshet och stickade istället vantar, mössor och halsdukar till Irmas barn. Irmas dotter bar Nadjas egensydda vantar med domherrar, men bara på helgen av rädsla för att tappa bort dem.
Irma började efter ett tag peppa Ann-Kristin att sälja sina skapelser på nätet.
Folk tar dem ur händerna på dig!
Först tvekade Ann-Kristin varje sak var unik, tiden skulle inte räcka. Men Irma hade svar på allt.
Involvera våra tanter! Sitter ju gäng under porten och stickar ändå.
Till allas förvåning fick det fart. Irma hade uppenbarligen affärssinne. Sidan startades och beställningar började droppa in. Ekonomin blev något lättare. Kusin-tanterna älskade sitt extrajobb. Nu sågs hela tantenätverket om kvällarna på bänkarna, stickade och diskuterade nya mönster.
Titta, det här såg jag på senaste modeveckan! Moster Birgitta stickade samma, just ett sådant mönster.
Ann-Kristin producerade plagg efter plagg. Irma bar dem stolt, nya bilder las ut i nätbutiken.
Storkovan blev det inte, men nog kände Ann-Kristin sig mindre värdelös. Något kunde hon ändå åstadkomma!
Linnea flinade ibland åt deras företag, men hjälpte då och då till, särskilt med sitt vackra knypplade spetsverk det dyraste varorna i Ann-Kristins lilla butik.
Linnea, hon blev ensam med två pojkar och en dotter. Hennes konstnärlige make försvann så fort han fått höra att de väntade tvillingar, lämnade Linnea med affischmålningar och förhoppningar som aldrig slog in. Dottern kallade honom “farbror Olof”.
Men barnen, de var fina och duktiga. Ann-Kristin kunde önska att hennes barn skulle blivit lika lyckade, men att föda “för egen skull” vågade hon inte. Om något hände henne vem tog hand om barnet? Bättre då halsdukar och katter än barnhemsliv.
Vad Ann-Kristin inte visste, var att Irma och tanterna länge letade efter en lämplig make åt henne. I en småstad som deras rådde ständig brist på män, men den rätta dök inte upp. Kvinnorådet teg och log, och Irma bet sig ibland i tungan efter snäsiga kommentarer.
Så, helt oväntat, infann sig ändå en kandidat. Det var efter att Ann-Kristin lovat hoppa in för Irma nästa dag. Hon stannade kvar på biblioteket för att göra det mesta av jobbet på kvällen, för att hinna med att fotografera Linneas vackra vita spetsklänning som skulle lägga ut på nätet tänkt som butikens visitkort.
Brudklänning, så otroligt fin! Du har guldhänder, Linnea!
Säg det till mina grabbar. Igår var de nära att klippa sönder den, men jag lyckades rädda den!
Hemvägen gick i tankar om klänningen och affärstexter tills Ann-Kristin hörde ett svagt rop i trapphuset.
Hjälp
Först trodde Ann-Kristin att hon hört fel, men snart insåg hon att någon verkligen ropade.
Hon visste direkt. I det gamla trapphuset bodde även gamla fröken Greta Pettersson pensionerad matematiklärare och vän till Ann-Kristins mamma. Greta klarade sig oftast själv. Ann-Kristin lämnade en gång en kattunge åt henne för sällskap; Greta döpte honom till Bertil och ordnade fiskåt honom från torget varje morgon.
Nu kom ropet från Gretas lägenhet. Ann-Kristin flög nedför trapporna till Margareta, ordföranden i bostadsrättsföreningen.
Margareta! Det har hänt något!
Margareta hade extranycklar till de flesta pensionärers dörrar, något man måste ha i ett sådant hus.
Dörren öppnades. Greta låg på badrumsgolvet, ena benet konstigt vridet. Hon hade legat där i timmar, oförmögen att röra sig. Hade Ann-Kristin inte hört hennes svaga rop hade det kunnat sluta illa.
Greta hamnade länge på sjukhus. Ann-Kristin hjälpte henne under hela återhämtningen, till slut tog hon hem Greta till sig. Irma muttrade om för mycket godhet, men ringde ändå Gretas läkare och hjälpte med behandling.
Greta klagade först på att “störa Ann-Kristins liv”, men insåg att allt skedde av omtanke.
Du är en ovanlig själ, Ann-Kristin, kanske rentav en ängel i förklädnad.
Sakta tillfrisknade Greta. Livet fick nytt innehåll, huset blev mindre tomt. Snart låg katterna i varsin stol, Bertil bestämde över hushållet, och Greta var chef över köket. Bråk, stoj och skratt fyllde lägenheten. Ann-Kristin fann plötsligt att ensamhetens epok var förbi.
Och då ringde det plötsligt på dörren en kväll.
Irma redan? Ann-Kristin stängde av filmen hon såg med Greta och gick mot hallen.
Utanför stod en man. Skäggig, lite bister, klädd i skinnväst och slitna jeans långt ifrån männen Ann-Kristin brukade se i staden.
Vem söker du?
Hej! Bor Greta Pettersson här nu?
Vad vill du henne?
Jag vill hälsa på.
En katt ilade ut ur rummet, Bertil, och mannen lyfte genast upp honom.
Nämen, Bertil! Hej på dig, gamle vän!
Ett brett leende mjuknade hans drag. Ann-Kristin släppte in honom.
Greta klappade i händerna.
Lars-Erik! Min kära vän! Vad för dig hit?
Jag ska vidare norrut med mitt MC-gäng, men ville hälsa på. Det var så länge sedan.
Hoppas du stannar på fika. Det här är Ann-Kristin, min skyddsängel och bästa vän.
Lars-Erik blev plötsligt blyg.
Trevligt att mötas…
Greta, slug som få, såg genast vad som pågick och bad Lars-Erik om hjälp med något så att de två fick chansen att prata längre.
Två dagar senare fortsatte Lars-Erik sin resa, men snart var han tillbaka. Inte långt därefter höll Ann-Kristin honom i handen och undrade förvirrat hur allt hade blivit så.
Lars-Erik, vi känner ju knappt varandra Är detta vettigt?
Spelar det någon roll vad andra tycker? Vi är vuxna, Ann-Kristin.
Irma och Linnea blev nästan stumma över nyheten.
Ann-Kristin alltså, älskar du honom? Nej, jag frågar inte. Vi är förstås inte några tonåringar, men tror du han är en god människa?
Är jag inte i rätt ålder för förälskelse kanske? skrattade Ann-Kristin. Irma såg på henne igår en grå mus, nu en drottning! Kärleken förändrar, det märks!
Jag tar tillbaka allt dumt jag sagt, Ann-Kristin! Lycka till! Linnea, vi får kanske ta bort brudklänningen från försäljningen?
Redan ordnat, log Linnea.
Vilket bröllop det blev! Stadens folk stirrade på motorcykelkortegen: Vem är det som gifter sig? Bibliotekarien, Ann-Kristin! Hon är minsann en bra kvinna!
Och tre år senare stödde Lars-Erik Greta när hon steg ur bilen:
Jag klarar mig själv! Gå och möt din son nu, Lars-Erik!
Ann-Kristin rättade till den nya klänningen, sydd av Linnea, och befallde fotografen:
Alla ska vara med på första bilden!
Och så blev det: Irma med make, Linnea med barn, hela tantgruppen med Margareta i spetsen för att när bra människor sluter upp, då är det gott om folk på kortet.
Så minns jag det idag, och så blev Ann-Kristins liv, ja, så svenskt det kan bli.
