Sockor
Åh, min lilla sötnos! Min fina pojke! Herregud, varför är små barn så helt ljuvliga? utbrast Birgitta Nilsson medan hon gullade med sitt barnbarn, stolt poserande framför kameran.
Halvårsdagen för lilla Ville firades med pompa och ståt. Hyrda trollkarlar, ballonger, en stor, vacker tårta. Mormor och morfar hade verkligen slagit på stort. Malin hade varit tveksam redan från början. Visst, hon uppskattade föräldrarnas önskan att glädja henne och pojken, men som alltid när hon var liten blev hon snart trött av det hela ståhejet. Ville visade sig vara likadan redan en halvtimme in i firandet började han gråta förtvivlat, och Malin tog med sig honom in i huset. Hon stängde fönstren, satte sig i fåtöljen med sin son och snart sov han.
Stackaren, du är alldeles slut, min lilla skatt. Sånt här är för tidigt för dig.
Birgitta kom upp till barnrummet med en present i handen.
Sover han?
Han var så trött. Mamma, jag sa ju att sådana här fester är lite väl tidigt för honom.
Äsch, han vänjer sig nog. Älskling, vi har råd att ordna det här för vårt efterlängtade barnbarn. Titta vad jag köpt åt honom! Är det inte alldeles underbart?
Presentpappret prasslade till och Ville rörde sig oroligt.
Kan vi ta det senare, mamma? Malin gick runt i rummet och vaggade Ville till ro.
Men snälla! Jag valde ju det här noga och du verkar inte ens intresserad! Birgitta ställde med en suck ner lådan på bordet.
Mamma, självklart är jag intresserad! Det är säkert en jättefin present! log Malin försonande. Kan du hämta lite vatten åt mig? Är så otroligt törstig.
Lägg ned barnet och kom ner själv.
Då vaknar han.
Och vad gör det? Då fortsätter vi festen!
Om han vaknar nu kommer han skrika riktigt länge. Det är inte bästa plan, håller du inte med?
Malin, barn måste uppfostras från första början! Välartade barn skriker inte!
Malin stannade upp ett ögonblick men började sen långsamt vagga runt i rummet igen. En tyst dans av mjuka rörelser, nästan som om hon alltid övat på just denna metod. Välartade barn säger aldrig emot. Och fina flickor ska vara perfekta på alla plan. Rak rygg, hakan upp, första positionen! Inga protester!
Jag går ner till gästerna. Du får komma när han somnat. Det är faktiskt ohyfsat att värdinnan saknas på festen.
Ta min plats, mamma, snälla.
Birgitta gick och återigen sjönk Malin ner i fåtöljen. Vägen till sitt lilla barn hade varit lång och krokig.
Malin var född i en “välbärgad” familj. Hennes morfar var professor och mormor chefskirurg på Sahlgrenskas barnklinik i Göteborg. Pappa följde familjetraditionen och blev också läkare. Malin förstod aldrig riktigt hur hennes kloka, självsäkra pappa så snabbt blev som mjuk lera i mammas händer. Birgitta låg långt från allt som rörde vetenskap. Hon tog sig knappt genom universitetet, gömde sitt examensbevis och började omedelbart leta efter en man eller snarare; Malins mormor letade en lämplig man åt sin dotter. Ingrid Karlsson, mormor alltså, lyckades förträffligt. Föräldrarna träffades på Ingrids 60-årsfest. Charmiga, utåtriktade Birgitta förtrollade genast Anders, och snart blev det pampig bröllopsfest. Efteråt flyttade paret in i en insatslägenhet i Vasastan köpt av föräldrarna förstås. Malin föddes två år senare och blev genast föremål för mormors totala kontroll. Ingrid höll koll på nannyn och valde alla aktiviteter: två språk, balettskola, och privat musiklärare.
Allt hos ett barn ska vara perfekt!
Helgerna tillbringade Malin på museum och teater i sällskap av sin strikta mormor. Föräldrarna såg hon sällan. Pappa jobbade mycket, mamma försvann till nästa cocktailmingel efter ett snabbstopp hemma för att pussa dottern.
Ingrids ansträngningar bar frukt; Malin fick först plats på Konstnärliga gymnasiet och senare på Göteborgsoperan. Karriären gick bra, tills Malin träffade sin framtida make. Simon gillades endast av pappan.
Men snälla! Vilken katastrof! Ingrid låg på soffan med händerna mot tinningarna. Tänkt igenom det här, lilla gumman! Vad ska du med denne grobian till? Han är ju varken bildad eller charmig!
Mormor, det är få som kan prata fritt bredvid dig utan att snubbla på orden, svarade Malin. Hon satt i fåtöljen med benen under sig, vilket skulle gett en utskällning i andra situationer. Men Ingrids tankar var på annat.
Vad vill du säga med det där?! Ingrid höjde sig förvånat över sin dotterdotter.
Bara att få på jorden skulle kunna matcha din intelligens, mormor.
Ingrid betraktade henne misstänksamt.
Och förresten, Simon är inte bara någon jag gillar. Jag älskar honom, mormor. Och du brukar ju säga att det är kärlek som inspirerar konsten, eller hur?
Strunt i konsten! Hur ska ni klara vardagen?
Länge. Och helst lyckligt.
Den gången stod Malin fast. Med många tårar och ständiga påtryckningar, men hon höll. När hon såg Simon i ögonen var det så självklart det här var rätt. För Simon blev Malin ett närmast heligt väsen blygsam och ömtålig men ändå stark. Han märkte genast kärnan i henne: styrka gömd i känslighet. Han ville bara skydda henne.
Har inte mycket att erbjuda än men jag ska göra allt för att du ska vara lycklig vad jag kan ge är kärlek, sa han.
Och det räckte och mer därtill. Malin kände plötsligt att hon kunde vara sig själv, ingen krävde längre att hon skulle leva upp till något ideal.
Vägen var inte lätt. Simon hade inga kontakter, inga välbärgade släktingar. Hans far var borta sedan länge och han uppfostrades ensam av sin mamma, Elisabeth, som undervisade lågstadiebarn i Mölndal. Både elever och Simon beundrade henne: alltid rättvisa, alltid stödjande. På grund av Elisabeth hamnade Simon på Chalmers och gjorde knallsuccé. När han flyttade hemifrån gav hon över mellanskillnaden från lägenhetsförsäljningen som startkapital till hans företag. Efter några år gav firman utdelning och efter tio var den en av de ledande inom sin bransch. Inte ens krävande Ingrid kunde klaga, särskilt inte efter att barnbarnsbarnet föddes.
Malin längtade så innerligt efter ett barn. Hon ville inte vara stor hon ville bara ha sitt lilla mirakel. Men naturen hade andra idéer. År av undersökningar, två operationer, inget resultat. Nätterna grät hon tyst, gömde tårarna för Simon och tänkte att han förtjänade att bli pappa. Hon bestämde sig och blev upprörd när Simon bara skrattade åt hennes idé om skilsmässa ifall han ville ha barn.
Förlåt! Förlåt, Malin! Simon höll henne hårt. Det var bara ett svar av rädsla. Hur fick du för dig att allt mellan oss hänger på om vi får barn? Det är DU som är mitt liv! Förstår du det?
Malin grät i hans famn både av lättnad och förtvivlan.
Hon försökte förlika sig med tanken på barnlöshet. Hon försökte, men lyckades inte. Mamma strödde salt i såren genom att jämföra sig med vännernas “lyckliga mormorsliv”. Kompisarna bjöd hem till barnkalas medan Malin valde presenter och höll masken. Med tiden dog de värsta känslostormarna ut. Hon slutade stirra avundsjukt på lekande barn i Slottsskogen och öppnade en liten balettskola.
Jag måste göra något annars blir jag galen!
Simon begrep inte riktigt, men nu klev Elisabeth in:
Simon, anar du hur tufft det är för henne? Hon älskar dig. För en kvinna är att få ge sitt barn till den man hon älskar det största man kan önska. Ge henne allt stöd du har, och låt henne göra det hon vill.
Han ordnade lokaler. Malin tjöt av glädje inför den rymliga danssalen.
Precis vad jag drömde om! Vad du är fantastisk!
Utrustning, elever, träning Malin förlorade sig i baletten. Första tecknen på förändring missade hon, hon trodde det bara var vanlig trötthet. Men Elisabeth anade oråd.
Malin? Jag måste fråga, fast du får vägra svara… Väntar du barn?
Malin stelnade till, arg över denna ömma punkt. Men Elisabeth bara log medan Malin satte sig vinglade, mådde illa. De satt på ett kafé nära skolan där Malin annars brukade njuta av kaffe och dessert, men i dag kunde hon knappt titta på maten. Huvudet snurrade.
Elisabeth vinkade till sig servitören och beställde vatten, och när hon kom tillbaka hade hon ett test i handen.
Vågar vi gissa längre?
Några minuter senare, efter en virvel av känslor, stod två kvinnor och gjorde en lyckodans mitt i kaféet, tårögda och skrattande. Något riktigt fint hade hänt, insåg även personalen och log med.
Ville föddes frisk, stark och bestämd orsakade lite nervdaller för personalen på Östra sjukhuset.
Dansös? läkaren sneglade på utmattade Malin.
Mmm.
Riktigt fin pojke.
Överraskad?
Lite. Oftast är det svårare, men detta… han är verkligen stark. Bra jobbat, mamma!
Nu vaknade Malin varje morgon med en uppfyllelse så total att hon blev rädd. Kunde man få vara så här lycklig?
Men du är inte ensam, älskling. Vi är två om det här sa Simon och såg på det lilla ansiktet som stack upp ur det spetsprydda täcket som Birgitta köpt till hemfärden.
Hemkomsten från BB blev för Malin en mardröm. Trots Simons protester ordnade Birgitta allt som hon ville. Fotografer rände runt Malin och Ville, släkten och vännerna trängdes vid porten och hemma var bordet dukat.
Malin, som knappt orkade stå, drömde bara om en varm dusch och ro.
Mamma, varför allt detta?
Men Malin! Det är så man gör! Det är en stor grej, förstår du! Att bli mormor är världens lyckligaste sak!
Det var lönlöst att argumentera. Energin räckte knappt för att ta sig upp för trappan, och väl hemma blev Malin nästan illamående över alla människor. Fler hade kommit än vad hon visste.
Älskling, det är de närmaste!
I dörren mötte hon Elisabeth, som skakade lätt på huvudet. Att stå blev allt jobbigare men gratulanterna fortsatte.
Ursäkta, får vi “stjäla” Ville och hans fantastiska mamma lite? Vi måste tala hemlisar! sade Elisabeth bestämt och tog Malin under armen upp mot sovrummet.
Lägg dig nu. Jag ordnar mat, dusch… Är du hungrig?
Malin nickade utmattat. Simon la ner Ville i spjälsängen och Malin försökte protestera.
Jag borde gå ner igen…
Vem säger det? Elisabeth rynkade pannan. De klarar sig utmärkt utan dig. Du har gett dem dina plikttio minuter redan, lilla vän.
Lättad slöt Malin ögonen. Tystnaden bredde ut sig och strax sov hon. Innan hon försvann såg hon Elisabeth lägga över en mjuk filt.
Sov, Malin. Jag vakar över Ville.
Om Ville… Malin hann inte avsluta innan sömnen tog henne.
När Birgitta kom upp blev hon upprörd över att dottern sov istället för att vara med gästerna.
Vad skulle mormor sagt?
Hon är nybliven mamma och behöver vila. Låt henne vara, annars tappar vi mjölken åt Ville.
Men jag matade dig knappt två dagar och du blev stor och frisk! Birgitta tänkte rusa in men Elisabeth stoppade henne.
Kan vi inte fira vår “nya” status tillsammans istället? Vi har väntat i evigheter, och det är värt en skål, inte sant? Borde han kalla oss mormor och farmor eller bara vid förnamn?
Simon stängde dörren om dem och tackade sin mamma i tanken. Birgitta och han gick inte ihop. Sin svärmor försökte Birgitta gärna ignorera, men sin svärfar, Anders, klickade han med på en gång särskilt när det gällde affärer. Om matriarkatet hemma sa dock Anders inget.
Att försöka ändra henne är lönlöst, och ingen vill ha ett vulkanutbrott i huset.
Malin sov länge. När Ville började vakna kände hon igen sig. Efter att ha ammat honom och badat, satte hon sig ner vid fönstret med en skål soppa som Elisabeth kokat och frågade om barnskötsel.
På BB visade de lite, men det känns ändå så overkligt. Jag är liksom rädd.
Ät vidare! Räds inte! Barn är tuffare än folk tror. Och DU, Malin, du är mamma nu. Följ magkänslan. När jag hade Simon fanns ingen där. Jag gjorde fel ibland, men det gick ju bra. Lita på att du vet vad han behöver. Det låter som en kliché, men det är sant. Prova bara.
Tiden visade att Elisabeth hade rätt. Malin kom snart in i det, och rädslan dämpades.
De första sex månaderna swishade förbi. Elisabeth kom någon gång i veckan, men gick ofta till köket och tog itu med städning eller mat.
Malin, den här tiden är så kort. Ta vara på varje andetag, varje blick, varje leende. Jag kan fortfarande ta hand om golvet och maten.
Birgitta dök sällan upp, men varje gång blev det en show.
Titta vilken barnvagn jag hittade, Malin! Helt magisk!
Mamma, vi HAR en jättefin vagn…
Nänä! Ingen jämförelse! Klä på Ville, vi ska ut och testköra!
Birgitta ville länge inte kalla Ville för något annat än “pojken”.
Varför döpte ni honom till Ville? Finns det inget bättre? Karl eller Erik, det är klassiskt!
Mamma, Ville är visst ett kungligt namn. Vad är problemet?
Barnen kommer reta honom i skolan!
Då går vi på en vanlig skola. Och till sist, det är föräldrarna som bestämmer namn, eller hur?
Nej då! Din mormor gav dig ditt namn. Jag skulle ha valt något annat.
Tur att mitt barns namn fick jag bestämma. Då slipper jag gräma mig över det.
Birgitta fräste, tog vagnen och försvann på promenad: snygg barnvagn och hon själv stolt, välklädd kvinna. När folk berömde lilla Ville njöt hon av att förväxlas med barnets mamma. Men snart i den lilla orten visste alla hur det låg till. Då blev promenaderna färre men i gengäld stannade hon till för kaffe, pussade Ville och sa att hon “skulle vidare”.
Jag blir farmor-festen! sa hon ofta och tryckte in ännu en blänkande plastleksak på hyllan.
Rollerna föll på plats.
Det var Birgittas påkostade sexmånadersfest som nästan ledde till skandal.
Malin log åt nyvakna Ville och öppnade lådan Birgitta lämnat. En silverskallra! Hon tappade nästan andan.
Ville, titta! Visst är den fin?
Pojken fingrade på den glimmande leksaken och log så två nyanlagda tänder syntes.
Vad fick du av farmor då, undrade Malin och öppnade Elisabeths paket.
Där låg en vit handstickad dräkt, så mjuk att Malin tryckte den mot kinden.
Och små sockor! Så fina! Din farmor är verkligen händig, Ville!
Birgitta kom in i rummet i det ögonblicket och utbrast:
Men! Vilken söt liten tröja! Är det från någon designer?
Nej, det är Elisabeth som stickat.
Birgitta vred och vände på tröjan.
Kunde man inte komma på något bättre? Det är ju Villes första stora dag! Man kan väl köpa något! Hur snålt är inte det här? Ofattbart.
Mamma!
Vad “mamma”? Har jag fel?
Malin visste inte vart hon skulle ta vägen under denna ordväxling, särskilt när hon såg att Elisabeth hört allt. Elisabeth ställde tyst ner ett glas saft till Malin och gick stilla ut. Malin blev kvar, tröstade sin gråtande son, och när hon kom ner hade farmor redan gått.
Simon! Så pinsamt! Jag skäms!
Det var ju inte du. Varför ta på sig skuld?
Jag sa inte ifrån! Det borde jag gjort!
Lugn, min mamma förstår.
Malin planerade att reda ut det, men livet ordnade det själv. Flera gånger försökte hon prata med Elisabeth, som avfärdade hennes oro.
Malin, strunt i det. Jag tog inte illa upp.
Men Malin kände ändå att något var brutet, och saknade möjligheten att förena familjen.
En dag blev hon plötsligt dålig hemma bara med Ville som sov. Med smärtan ringde hon Simon som inte svarade, försökte pappa han var på sjukhuset och opererade. Hon ringde Birgitta, som kvittrade:
Hej, Malin! Allt bra med lilleman? Vi har inte setts på evigheter festen blev ju toppen! Jag sa ju att vi skulle göra det! Allt var så lyckat!
Mamma…
Behöver inte tacka! Jag är mormor! Oj, nu måste jag ta ett samtal! Klick.
Malin försökte fler gånger upptaget.
Smärtan tilltog, till sist fick hon fram numret till 112 och därefter Elisabeth.
Malin?
Snälla… rummet snurrade och Malin insåg att hon höll på att svimma. Ville…
Elisabeth slängde på sig skorna, grep väskan, rusade ut direkt till vägen.
Är du galen?! taxiföraren tvärstannade när Elisabeth kastade sig ut.
Snälla, min svärdotter är dålig! Kör fort!
Sätt dig!
Hon höll krampaktigt om handväskan medan taxin rusade fram.
Var inte orolig, jag har kört i trettio år utan en enda olycka. Vi hinner!
Ambulansen rullade in utanför huset precis när taxin stannade.
Hit! Elisabeth rusade ut och ledde läkarna in.
Malin vaknade kort därefter.
Vi tar med dig nu.
Var… varför? Malin var förvirrad av smärta.
Malin, det är som det ska. Oroa dig inte. Jag tar hand om Ville. Simon är på väg.
Operationen gick bra och två veckor senare blev Malin utskriven. Hon ville genast hem, men pappa insisterade på vila på sjukhuset:
Det är inget skämt, Malin! Ville behöver dig stark och frisk!
Hemkommen kastade hon sig om sin son och ringde sin mamma.
Mamma!
Malin! Hur är det?
Sådär. Jag behöver din hjälp.
Vad kan jag hjälpa till med? Birgittas röst lät egendomlig.
Jag behöver att du bor hos oss ett tag. Jag får inte lyfta tungt, behöver hjälp med Ville.
Självklart! Men… Malin, jag hade ju bokat en resa åker om två dagar och den är inte avbokningsbar. Har längtat så länge…
Malin stängde tyst av telefonen och insåg att det bara var att klara sig själv. Hon ammade Ville och lade sig trött. När skulle den här smärtan försvinna? Doktorerna menade att den snart skulle ge med sig. Men ärret gjorde ont än.
Hon vaknade till ljudet av steg i rummet.
Oj! Ville inte väcka dig! Elisabeth log mot Malin, som såg att Ville redan var i hennes famn. Är du hungrig? Jag har kokat din favoritsoppa. Och nybakade bullar, och lite saft. Jag lägger Ville till Simon, sen fixar jag allt. Vila bara! Om du vill så stannar jag hos er några veckor tills du är på benen igen.
Malin såg på sin svärmor och började gråta.
Men lilla vän, säg inte så! Doktorn sa att du behöver glädje så låt oss fokusera på något positivt. Ska vi visa dig något?
Elisabeth satte ned Ville på golvet, höll i hans små händer och undersökte att han stod stadigt, men lät så släppa taget. Malins tårar torkades när hon såg sina son ta sina första, stapplande steg mot henne. Hon slöt honom i famnen, mötte svärmors blick.
Så! Det var väl positiva känslor? skrattade Elisabeth. Nu matar jag dig. Snart springer den lilla herrn, och då behövs dina krafter.
