10 mars
Jag tänker ofta tillbaka på olyckan. Det var på väg mot Sälenfjällen, bilen gled av den snöiga vägen, och sedan var allt svart Efter det förändrades hela mitt liv.
Allt gick så bra innan. Jag hade precis blivit erbjuden vd-posten på ett välkänt företag i Stockholm, lönen låg på 90 000 kronor i månaden, och framtiden var given. Helgerna spenderades med vänner vi satt länge på små kaféer på Söder, drack kaffe och pratade om livet. Lotta och jag hade bokat stuga i Idre, äntligen skulle vi åka skidor tillsammans igen.
Men efter olyckan blev inget som tidigare. Läkare på Karolinska satte ihop mina ben som ett trasigt Ikeabord. När jag väl kom hem, insvept i filtar och morfindränkt smärta, var det bara att hoppas på tur och Guds nåd. Om nätterna ville jag skrika av värk, och de enda timmarna av sömn kom tack vare starka sprutor, en på morgonen och en på kvällen.
Jag låg till sängs i över två månader. Toalettbesöken skedde med hjälp av bäcken under täcket. Lotta min älskade fru fanns där, dag och natt. En ängel. När jag till slut skulle börja resa mig upp och försöka gå med rollator, kändes varje steg tusen gånger värre.
Det blev dagliga injektioner i magen för att undvika proppar och liggsår det där gör ont, tro mig. Man kan varken nysa, hosta eller ens gå på toa som vanligt. Tålamodet tryter snabbt.
Jag vill säga att jag var stark, men sanningen är att jag var trött på allt och nerverna låg utanpå. Men så småningom lärde jag mig ta några stapplande steg. Jag föll nästan varje gång, men ändå, det var något.
Vännerna ringde inte längre. Alla samtal tystnade, helgerna var tomma. På företaget tillsatte man ny vd, och någon framtid såg jag inte. Humöret på botten. Drömmar om framtiden var borta. Tur att Lotta stod kvar vid min sida.
Första gången jag kom ut, på kryckor och med Lottas arm runt mig, bländade marsljuset mina ögon som aldrig förr. Tårar rann utan förklaring. Vem var jag nu? Bara en halt, livstrött man med kryckor.
Lotta lämnade mig ensam för en stund utanför huset, och jag försökte ta ett par steg under den bleka vårsolen. Då hörde jag ett kattjamande från marken. Framför min vänstra krycka satt en liten grå kattunge och tittade på mig.
Vad är det du vill? frågade jag.
Jag har aldrig haft ett husdjur, djur gick mig förbi när jag jobbade dygnet runt. Katten såg på mig, jamade tyst igen. Hungrig.
Kan du ta med en köttbulle ut, Lotta? snälla, bad jag.
Hon kom ut med en assiett och jag böjde mig ner, plågad, för att ge katten köttbullen. Katten snusade nyfiket och började sedan äta.
Nästa dag, när vi gick ut igen, väntade tre katter på oss. Hade de stått där hela natten? Lotta suckade men hämtade tre köttbullar till. Jag delade ut mat och såg, för första gången på länge, en liten glimt av värme i bröstet.
Dagen därpå, fem katter och två små blandrashundar. Lotta blev arg, nästan skrattande, och muttrade över min “fågelmatning”, men jag bad henne köpa ett paket falukorv från ICA. Korvskivorna delade jag rättvist mellan lurviga vänner.
De cirklade runt mina kryckor, lekte och viftade på svansarna. Jag skrattade, men grimaserade av smärta när jag försökte hänga med i deras lek. Hundarna skällde och viftade glatt.
En dag spöregnade det i marsblasket och Lotta hotade att gömma kryckorna, men jag prompt tog mig ut ändå. De väntar ju på mig, sa jag, nästan skamsen.
Där stod de, fem katter och två småhundar, dansande runt mig i regnet. Lotta tittade på oss från porten under sitt paraply, log snett och skakade på huvudet.
Tiden gick plötsligt hade jag bara en krycka kvar, och sedan ingen alls. Kryckorna blev ett hinder mellan mig och de svansviftande kompisarna, och rätt vad det var så insåg jag att jag inte längre hade ont i benen.
Jobbet? Tja, företaget behövde inte någon halt. Jag fick en rejäl kompensation på kontot 400 000 kronor och tackade för mig. Plötsligt hade jag överflöd av tid och bestämde mig för att skriva om allt.
Det blev en pjäs! Jag skickade manuset runt till teatrar i Stockholm. Tystnad. En enda liten amatörteater, Strindbergs källarteater, nappade.
Efter en vecka ringde regissören: Vi sätter upp den! Men du måste stryka och ändra om rätt mycket.
Vi tillbringade timmar vid köksbordet, röda av diskussioner. En månad senare var det premiär.
Bara femton personer i publiken glesa stolar, men för mig var de de viktigaste i världen. När ridån föll, blev det tyst. Hjärnan snurrade, hjärtat föll. Men så applåder! Jag grät.
Andra föreställningen var slutsåld, folk tryckte längs väggarna. Applåderna bar oss. Till slut flyttade teatern till en större lokal, mitt i city, och folk kom varje kväll.
Jag tog Lotta i handen och bugade inför publiken i min nya mörkblå kostym aldrig utan henne.
Undrar ni vad som hände med våra djurvänner? Vi tog hem båda hundarna och två av katterna. De tre andra fick snabbt fina hem hos teaterns eldsjälar.
Vad handlar den här historien om? Om något alls? Kanske bara om att det är lättare att resa sig när man ser förväntansfulla ögon vid sina fötter. Då vill man aldrig ramla igen. Man orkar stå kvar.
