Klara, har Johan redan sagt dig? inleder svärmor. Lyssna! Det blir upp till tjugo gäster, så vi börjar laga mat redan på kvällen. Jag kommer i god tid, någon gång runt sex.
Vad? På kvällen? svarar svägerskan skeptiskt. Nej, jag har inte gått med på det.
Vänta lite. Jag har inte avslutat. Jag har redan skickat en inköpslista till Johan, han har lovat att köpa allt.
Johan har alltid hjälpt sin äldre syster Sara. Före trettio har hon redan gift sig två gånger och skilt sig två gånger, och varje gång ligger skulden på mannen fel person. Deras mamma, Ingrid Andersson, har sedan barndomen påmint sonen:
Man ska hjälpa sin syster.
Och Johan har hjälpt. Med pengar när Sara tillfälligt står utan arbete, med reparationer i hennes hyreslägenhet och med oändliga flyttningar av möbler efter varje separation.
Sedan har han gift sig.
Klara, hans fru, har hållit låget först. Men när Sara för femte gången på ett år bad om några dagar av deras bil, för att den hade gått sönder igen, säger Klara mjukt men bestämt:
Johan, är det inte nog nu? Vi behöver också bilen i helgen. Jag trodde vi hade planer
Vad menar du, ska vi gå till fots?
Nej. Till min föräldrars sommarstuga går man inte till fots. De har plockat två hinkar med gurkor åt oss. Jag trodde du hörde mig när jag nämnde det.
Ja jag hörde lite, men du förstår Sara har en akut situation.
Igen? Vad exakt?
Jag vet inte exakt, mumlar Johan, men hon behöver mer.
Nej, Johan. Den här gången blir det inte så! Antingen säger du nej till systern, eller så köper du en ny bil åt mig. Jag är trött på att ta bussen när du med bil kunde köra mig dit vi ska.
Johan funderar för första gången på att ringa Sara och säga nej, men Ingrid avbryter snabbt:
Ska du överge din syster för din fru? Hon har ingen annan! Vem ska hjälpa henne om inte du?
Och Johan hjälper igen, trots bråk med sin fru. Några dagar går utan att de talar med varandra, och Johan tål inte längre:
Varför är du så tyst? Är du förolämpad?
Allvarligt? Det tog dig tre dagar att förstå det? svarar Klara irriterat.
Jag kan bara inte förstå vad menar du?
Klara skrattar åt missförståndet:
Verkligen? Du fattar inte? Din syster tog med dig hela helgen till en väns sommarstuga. Jag trodde du bara skulle köra henne, men du blev där i två dagar. Störs du av det?
Vad skulle jag bry mig om? Jag drack lite. Det var hennes före detta, som jag pratade normalt med. Vi måste fira på något sätt. Varför skulle jag som en dåre åka dit? Det vore inte snyggt.
Du kunde åtminstone ringa.
Du också kunde ha gjort det, slänger Johan.
Jag ringde! Men din telefon var avstängd. Föreställ dig! Vad skulle jag ha tänkt? Jag är helt nervös, vet inte var min man är. Och han har bara bestämt sig för att ta en paus från mig, brister Klara.
Kom inte med ursäkter, avbryter mannen och gör en gest som visar att någon ringer.
Johan går upp på balkongen och plockar upp luren där. Han vet att hans fru inte kommer uppskatta ännu ett samtal med systern.
Hej, lillebror! pippar Sara i luren. Jag har ett jubileum om två veckor! Trettio år! Du vet, sånt.
Johan kastar en försiktig blick mot Klara, som just häller upp soppa.
Vad vill du? frågar han.
Hur du alltid förstår mig! skrattar Sara. Jag vill fira hemma hos er! Du har ett stort vardagsrum. Jag har ett litet hyresrum, och hyresvärden blir arg. Restaurang är för dyrt.
Kanske ändå ett café? Jag kan lägga till vad som behövs.
Har du förlorat förståndet?! utbrister Sara. Det är ett jubileum! Vill du att jag ska hyra ett ställe när du har en egen lägenhet? Och ändå får du betala. Jag är ingen miljonärsdotter.
Jag ska först prata med Klara. Det är ju hennes lägenhet också. Kanske har hon egna planer.
För sent! avbryter systern. Jag har redan sagt att festen är hos er. Frigör hela lägenheten för dagen, okej? Mamma säger att hon lagar allt.
Johan suckar och täcker ansiktet med handen medan han försöker hitta en lösning. Då vibrerar telefonen igen. Den här gången är det ett meddelande från mamman:
Sara har skrivit en meny. Här är rätterna. Ingredienserna måste köpas. Säg till Klara att hon hjälper till med matlagningen också.
Samtidigt sitter Klara, ovetande om Saras jubileum, bekvämt i en fåtölj med telefonen. Hon ska titta på sin favoritserie. När Johan går in i rummet, sänker han blicken, och Klara förstår genast.
Vad är det den här gången? frågar hon lugnt, pausar serien.
Klara, lyssna Sara jubileum, du vet. Trettio år. Det är en datum. Hon vill fira.
Klara lyfter huvudet.
Låt henne fira. Förbjuder vi henne?
Johan kliar sig i nacken.
Det är inte så. Hon vill fira hos oss.
Vad?! reser sig Klara från fåtöljen. Vänta. I vår lägenhet?
Ja, men bara en kväll. Hon menar att restaurang är dyrt, och hemma är det trångt
Och vad? Har du gått med på det?
Jag sa att jag ville prata med dig först! Men Sara har redan bjudit in alla. Och mamma fixar menyn
Klara sluter ögonen och andas tungt.
Johan, är du verkligen vuxen? Eller bara en förlängning av Saras önskningar?
Vad menar du?
Jag menar, ser du att ingen alls har ringt mig? Det här är min lägenhet, inte en mellanlandning för dina släktingar. Sara vill fira här, jag måste hjälpa, och dessutom assistera din mamma utan att ens bli tillfrågad?!
Plötsligt ringer telefonen igen.
Åh, där är körsbäret på tårtan, fnissar hon. Din mamma, vinkar hon med telefonen framför Johan.
Klara, har Johan redan sagt dig? rycker svärmor upp igen. Tänk! Det blir upp till tjugo personer. Vi börjar laga från kvällen. Jag kommer omkring sex ikväll, kvällen innan.
Vad? På kvällen? skeptisk svarar svägerskan. Jag har inte sagt ja till det.
Vänta. Jag har inte avslutat. Johan har redan listan, han lovade att köpa allt.
Anta att slänger Klara. Var får vi pengarna till allt?
Johan lovade att hjälpa, svarar Ingrid kort.
Alltså. Så ni vill göra vår lägenhet till en restaurang och sedan låta oss betala för festen? Klara tappar fattningen.
Sara är ju vår familj! Är det så svårt att hjälpa en dag, skära lite grönsaker, göra sallader, smörgåsar Du är ju husfrun!
Ingrid Andersson, avbryter Klara, jag fick just reda på festen. Jag har inte gett tillstånd att fira Saras födelsedag i min lägenhet.
Vad menar du med min lägenhet? Ni är gifta, allt är gemensamt! svarar svärmor skarpt.
Tala inte så. Om det var min lägenhet skulle du inte säga så. Då hade jag bara varit en beroende.
Sluta ljuga. Det är slut. På fredag måste vi ha allt inköpt, avslutar Ingrid och lägger på.
Vad var det där? frågar Klara Johan, efter ett kort pip.
Sluta spela offer! säger Johan till slut. Du har fått säga att du har fel. Erkänn ditt misstag och sluta gnälla.
Klara blir chockad. Hon går till garderoben, tar en stor sportväska och smyger in i sovrummet, öppnar byrån och börjar metodiskt vika Johans t-shirts och jeans.
Samtidigt tror Johan att han har vunnit. Han öppnar kylskåpet med en öl, slår igen dörren och myser i vardagsrummet framför TV:n som om ingenting hänt.
Han tror att Klara bara kommer att kylna och att allt blir som vanligt. Lite irritation, lite gnäll och sedan lugn. Han sätter på fotboll på TV:n och tror att Klara snart ska gå in och bjuda honom på middag. Men han har fel.
Efter en halvtimme står Klara i korridoren med en påse i handen, bredvid en uppblåst sportväska fylld med Johans grejer. Johan går ut ur vardagsrummet för att hämta något i kylskåpet, men möts av sin fru.
Vad är det här för teater? muttrar han. Vad håller du på med?
Klara ser på honom kallt:
Det här är ingen teater, Johan. Det här är slutet. Jag tänker inte längre vara skuggan i mitt eget liv, höraren i min lägenhet och bakgrunden för din mammas och systers påhitt. Vill du vara en god son och bror var så god. Återvänd till din mamma. Förbered er för festen tillsammans. Jag är säker på att hon gärna ger dig en hörna i sin vardagsrum.
Allvarligt? han tar ett steg mot henne. Jag kommer inte tillbaka.
Fullt allvarligt, nickar Klara. Jag vill inte att du kommer tillbaka. Jag har tålt så mycket att jag nu börjar ifrågasätta mig själv. Men jag har fått nog. Om du inte på tre år har lärt dig att respektera mig, blir det bara värre.
Klara du kan inte bara! protesterar han.
Det du redan har förstört kan inte längre repareras.
Johan rycker på axlarna, fortfarande oförmögen att förstå att Klara har bestämt sig.
Och så, lägger Klara till, alla dina skjortor och jeans ligger här. Du kan tacka mig senare. Packa ihop och gå nu.
Han vill säga något, men Klara öppnar ytterdörren. Johan står där, röd i ansiktet, med läpparna pressade. Han hoppas fortfarande att Klara ska ge upp, men hennes lugna hållning irriterar honom mer.
Ja, så var det! ropar han. Tror du du hittar någon bättre? Sådana som mig är svåra att hitta!
Klara suckar och tar ett steg tillbaka:
Faktiskt finns det väl fler än dig och tacka gud.
Du kommer få ångra dig! vrålar Johan medan han drar upp sportväskan. Du kommer krypa på knä när du inser att ingen vill ha dig! Utan mig är du ingen!
Om ingen betyder en person som bor i sin egen lägenhet, har ett jobb, inte tar hand om sina svärföräldrar och tål inget skryt, så föredrar jag att vara ingen.
Johan går, och Klara blir ensam. Hon andas djupt, går till fönstret, drar undan gardinen och ser hur han slänger väskan i bagageutrymmet på en taxi.
—Några månader senare.
Skilsmässan är bitter. Johan försöker framställa Klara som girig och materialistisk. Huvudkonflikten är bilen som köptes under äktenskapet. Han hävdar att han betalat för den själv, medan Klara bara har kört den.
Domare, jag har lagt alla pengar, bilen står på mitt namn! påstår han i rätten. Min fru har inte fått en krona!
Klara öppnar kallt en pärm med dokument, sprider ut bankutdrag, överföringsbevis och en kopia av förskottsavtalet hon själv skrev under.
Jag gör inget anspråk på hans del, men min del ger jag inte bort, säger hon stilla.
Rätten dömer till Klara.
Johan blir rasande. Bilen var hans, men nu måste han sälja den och dela på pengarna. Han lämnar domstolen med rynkade ögon och ilskna miner.
Hemma får han ingen tröst, bara kritik.
Är du helt galen? skriker Ingrid. Du gav henne allt! Bilen! Lägenheten! Och du har inte ens anlitat en riktig jurist!
Dessutom har Johan tagit ett lån för att betala Saras jubileum på en restaurang, eftersom han höll hennes plats. Nu har han en liten kammare i Ingrids sommarstuga som han använder.
Klara, för första gången på länge, får sova i lugn och ro. Hon bestämmer sig för att hon är för ung för att hålla fast vid någon som Johan. Det finns gott om värdiga män omkring henne det gäller bara att se vilka som är vilka i tid.
