Alva, gå in i köket! hörde jag från mannen och jag orkar inte längre.
Ebba stirrade på telefonens skärm. Erik hade för fjärde gången inom en halvtimme skrivit: Skitunge, ta i luren.
Hon satt i förarhytten på en övningsbil instruktören förklarade hur man parallellparkerar. Telefonen vibrerade igen.
Kan jag svara? mannen är orolig.
Självklart.
Erik, jag sitter bakom ratten
Varför tar du inte i örat? Jag ringer!
Man får väl inte prata medan man kör
Jaså, så klart. Att ta körkort är viktigare än din man. När är du hemma?
Om en timme är jag där.
Vem lagar middag? Eller ska jag göra det själv?
Instruktören vände sig bort och låtsades inte höra.
Jag kommer strax, lagar något.
Bra, annars tror jag min fru blivit en affärskvinna.
Hemma låg Erik på soffan med telefonen i famnen. Tre månader hade han förlorat jobbet, men han sade att det bara var tillfälligt jobbsökandet drog ut på tiden.
Hur går det med din körskola? frågade han med den där bekanta, luriga glimten i rösten.
Det går bra. Vi övade parallellparkering idag.
Allvarligt? en hel vetenskap, eller hur?
Ebba gick in i köket. Diskbänken var full av orent porslin hans frukost.
Erik, ska vi äntligen packa upp lådorna? Det är februari men vi känns som om vi flyttade in igår.
Erik lyfte blicken från skärmen.
Vad finns det att packa? Du klarar det själv.
Vi kan göra det ihop. Och städa samtidigt
Erik reste sig och gick närmare. Något kallt glimmade i hans ögon.
Alva, gå in i köket!
Sa han tyst men tydligt. Inte ett rop, men tystnaden var värre än något skrik.
Ebba frös till is.
Vad sa du?
Jag hörde! Gå och laga middag!
Vi pratade ju om lådorna
Om vad pratade vi? Du var tyst. Jag sa att du klarar det själv.
Något knäcktes inom Ebba inte av ilska utan av insikt. Hon mindes nyårsfesten hos Eriks kompisar, där han var festens själ.
Han flörtade med alla tjejer, skämtade, hjälpte värdinnan. Sen i bilen sade han:
Varför var du så tyst hela kvällen? Känns pinsamt?
Jag går inte in i köket!
Erik höjde ögonbrynet förvånat.
Vad?
Jag går inte!
Ebba, sluta driva med mig. Vi pratade ju lugnt.
Lugnt? När pratade du senast med mig normalt?
Erik lade ner telefonen.
Vad är problemet? Jag skämtade bara.
Skämtade? Skitunge, ta i luren är ett skämt?
Kan man inte skriva så till sin fru?
Kan man, men inte skitunge.
Det spelar ingen roll! Jag vet att du inte menar illa.
Jag förstår. Därför har jag varit tyst hela tiden.
Ebba satte sig på kanten av sängen.
Vet du vad instruktören sa idag? Du har säkra händer. Kan du föreställa dig? Säker. Men hemma är jag rädd för att be om hjälp med lådorna.
Rädd?
Erik skrattade.
Jaså, du är rädd!
Ja. Jag vet att du kommer hitta på sätt att visa hur värdelös jag är.
Det är du själv som tänker så!
Minns du när du berättade för gästerna att jag hänger i körskolan för skojs skull?
Det var roligt!
För dig. För mig var det pinsamt.
Erik satte sig bredvid på soffan.
Lyssna, om du inte gillar hur jag pratar
Och då?
Dörren är där den alltid har varit.
Tystnad. Ebba tittade på honom. Inga ursäkter, inga förklaringar, bara en pekande finger mot dörren.
Okej.
Hon reste sig, tog sin resväska ur garderoben och började packa.
Vad gör du?
Det du föreslog.
Vart ska du?
Till Klara.
Du springer iväg och kommer tillbaka som vanligt.
Som vanligt?
Kvinnor gillar dramatik. Stäng dörren med höjda armar, gråta för kompisarna.
Ebba stoppade i väskan dokument, smink, laddare.
Och sen krypa tillbaka!
Hon greppade en låda med bröllopsfoton. Tog fram en bild de i vigseln, lyckliga.
Skulle du tala så här till mig?
Erik tittade på bilden.
Där var folk.
Och här?
Familj. Vi kan slappna av.
Ebba lade försiktigt tillbaka fotot och stängde väskan.
Slappna av Det är tydligt.
Stanna. Vi får prata.
Vad att prata om? Du har redan visat vem jag är för dig hemma.
I hallen drog hon på sig jackan. Erik stod barfota i hemmashortsen.
Kom igen! Alla par bråkar.
Vi har inte bråkat.
Ebba greppade dörrhandtaget.
Du bestämde bara att du kan nu.
Dörren smällde. Bakom dem hördes ett rop:
Du kommer inte så långt!
Två veckor senare kom ett meddelande: Kom imorgon, sen får vi se vad klockan säger.
Vännen Klara skakade på huvudet:
Varför träffar du honom?
Jag vill bara bevisa att jag har rätt.
På ett café vid tågstationen kom Erik femtio minuter försent.
Hur går det?
Han satte sig utan ursäkt.
Bra.
Var bor du?
Hos Klara för tillfället.
Orden för tillfället drogs ur munnen som en gammal vana att mildra situationen.
Hemma är kaos. Diskar smutsiga, tvätt oanständig. Men grannen hjälpte med matinköpen.
En servitris, en söt brunett på tjugofem år, kom fram.
Vad vill ni ha?
Två kaffe, säger Erik med ett leende åt henne.
Något sött?
Vi har fantastiska kanelbullar
Då blir allt ännu godare.
Erik tog av sig sin vigselring och la den på bordet.
Nu när hemma är i ordning, kan jag unna mig efterrätt.
Servitrisen skrattade.
Kan du laga själv?
Självklart! En man kan koka gröt. Det viktigaste är att ingen slinter i strumporna på golvet.
Ebba tittade på ringen.
Och ingen kräver hjälp med att städa lägenheten.
Erik fortsatte. I det ögonblicket insåg Ebba att han förvandlade deras historia till en skämthistoria för en annan kvinna.
Så, sa han till sin fru,avslutar vi föreställningen? Hemma är tråkigt utan dig.
Nej.
Vad?
Jag kommer inte tillbaka.
Erik såg på henne för första gången på tre månader med riktigt ögon.
Allvarligt?
Ja.
Ebba reste sig, la sina slantar för kaffet på bordet.
Stanna. Förstår du vad du gör?
Jag förstår. För första gången på tre månader.
Ebba! Vi är vuxna!
Precis därför går jag.
Utanför caféet föll snön tungt. Erik förklarade för servitrisen att hans fru nog var lite överdrivet krävande.
En månad senare hade Ebba hyrt en enrumslägenhet, tagit körkortet och fått ett nytt jobb.
En dag mötte hon Erik i en livsmedelsbutik han gick hand i hand med en ung tjej. De skrattade och valde varor. Ebba gick förbi, osedd.
Hon tänkte: Hur länge dröjer det innan han säger Alva, gå in i köket igen? En månad? Två?
På kvällen stod Ebba vid fönstret i sin lägenhet med en tekopp. På bordet låg en tyst, lugn telefon. Ingen skickade längre Skitunge, ta i luren.
Hon tänkte på alla kvinnor som stannar kvar, tror att mannen inte menar illa, tror att alla män är så. Hon kände inte fördömelse utan en mjuk sorg.
Telefonen blinkade ett meddelande från en kollega om morgondagens möte, formellt och respektfullt.
Ebba log och svarade. Sedan sjönk hon ner i soffan i sitt eget hem, där hon kan be om hjälp utan att frukta ett skämt.
Vänner, om ni vill läsa fler sådana berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det driver oss att skriva mer!
