Du, vet du hur morgonen var hemma hos Elin och Mattias? Helt kaos! De hade försovit sig, så det var som ett litet krigsfält i lägenheten när de sprang runt och försökte hitta kläder, packa ryggsäcken till förskolan och väcka lilla sonen William på samma gång.
Älskling! Kan du hämta William sen, eller? ropade Elin från sovrummet och försökte samtidigt kränga på sig byxorna och packa ned extrakläder och frukt.
Jadå! Men var är mina nycklar? svarade Mattias.
Ingen aning! svarade Elin lite irriterat medan hon letade panikslaget efter sin mobil. Till slut fick hon tag i den och började hjälpa William på med kläderna, medan han lekte med bilar, helt obekymrad över stressen runt honom.
De hann till förskolan på fem minuter, och när Elin skulle ta av honom jackan fastnade dragkedjan. Mitt i allt såg hon att William började gråta.
Mamma, jag vill inte till föris snyftade han och knöt händerna.
Men lilla hjärtat, vi måste ju. Snart får du leka med dina kompisar, sa Elin och satt på huk framför honom, men redan grät han ännu mer. Som räddning kom pedagogen Johanna ut i hallen och log lugnt.
Det är okej, Elin, vi tar hand om honom. Kom William, dina polare väntar!
Elin pustade ut men stressnivån var fortfarande uppe i taket.
Herregud, jag är så sen, mumlade hon, kollade stressat på klockan och plockade fram mobilen ur väskan för att ringa sin kund. Det var bara det… hon stirrade på mobilen och fattade snart att det inte var hennes. Hon och Mattias hade blandat ihop mobilerna eftersom de hade identiska skal och samma kod. Så himla typiskt.
Men såklart… suckade hon och försökte komma på hur hon skulle nå kunden. Hon behövde be Mattias sms:a över numret.
Plötsligt brummade mobilen till och ett meddelande ploppade upp. Hon såg snabbt på skärmen.
Simon: Hur gick det med den där tjejen på gymmet? Gav hon dig sitt nummer?
Elin stelnade till. Hon läste igen. Och igen. Sen öppnade hon konversationen och läste vidare.
Simon: Så, lyckades du charma henne?
Mattias: Japp, fick numret. Vi ses hemma hos mig i helgen.
Elin läste raderna om och om igen. Hela kroppen började skaka. I helgen? Just denna helg skulle hon lämna William hos sin mamma och stanna över natten.
Herregud, viskade hon. Hade verkligen velat slippa veta det här. De där förbaskade lika mobilskalen…
Sen var det som om dagarna gick i slow motion. Det var tre dagar kvar till helgen, men varje gång Elin såg på Mattias kändes det som knivar i hjärtat. Hon försökte intala sig själv att hon kanske missförstått, men de där orden: Vi ses i helgen. Hos mig malde i huvudet.
Mattias märkte inget. Han var sitt vanliga omtänksamma jag, hjälpte till hemma, nattade William, frågade hur dagen varit, höll om henne. Men Elin letade febrilt efter tecken på skuld i hans ögon och hittade inga. Det skrämde henne ännu mer.
En kväll när de såg film tillsammans och han la armen om henne, fick Elin verkligen kämpa för att inte bryta ihop där på hans axel. Känslan av att allt de byggt höll på att rämna under fötterna…
När det blev fredag och William somnat, stod Elin vid diskbänken och lät vattnet rinna över handen. Mattias kom upp bakom, la armarna om hennes midja och frågade mjukt:
Du är lite låg ikväll. Är det något?
Nej, det är bara mycket just nu, log hon ansträngt.
Han kysste henne på huvudet.
Senare den natten smög Elin upp, tände lampan i badrummet och satte sig på badkarskanten med vattnet rinnande för att inte höras. Plötsligt vällde allt ur henne tårar, frustration, ilska.
Varför? viskade hon gång på gång till sig själv. Tänk om allt verkligen varit som hon anat? Skulle hon säga något, låtsas som inget, bara gå?
Allting trängdes i huvudet. Men hon visste en sak i morgon måste hon, hur det än blev, sätta på sig sitt vanliga ansikte. För då skulle sanningen komma fram.
På lördagsmorgonen körde Elin William till sin mamma. Inombords kändes allt så tungt, till och med att säga hej då kändes som att slita av ett plåster.
Elin, hur är det egentligen? frågade hennes mamma genast.
Allt är bra, mamma. Jag har bara bråttom, vill överraska Mattias en sväng. Hon pussade William fort i pannan och stack iväg för att slippa förklara mer.
Resten av bilvägen hem kändes som att köra i en dimma. Vad om Mattias bara skulle umgås med en kompis? Tänk om hon misstolkat allt?
Vid huset satt hon kvar i bilen. Tankarna malde om de där lyckliga stunderna de haft: Mattias skratt i köket, de tre tillsammans i Slottsskogen, kvällarna i soffan. Skulle allt det raseras nu?
Till slut gick hon mot dörren, darrande om händerna. Väl inne hörde hon dämpade röster, skratten och nåt som lät som viskningar. Hjärtat bultade så det nästan small ur bröstet.
Mattias? ropade hon med svag röst. Mattias?
Hon hann knappt reagera innan hon stod i köket och där inne satt två personer en kille och en tjej. Men killen var inte Mattias, det var Simon, Mattias barndomsvän. Elin blev stående.
Simon vände sig om fort när han såg henne.
Elin! Det här är inte som du tror… alltså, jag ville inte ta hem henne till morsan. Du vet ju hur det är med mamma…
Simon försökte förklara, men Elin hörde knappt. Hennes hjärna surrade och tårarna rann, ändå log hon plötsligt genom tårarna.
Jag fat… förlåt, Simon, sa hon tyst. Jag går.
Hon stängde dörren och gick ut i den friska morgonluften. Var helt i obalans. Med skakiga fingrar ringde hon Mattias.
Hej… sa han i luren.
Jag … älskar dig, mumlade hon, både grät och skrattade lite. Jag var hemma. Simon var där…
Oj… Förlåt, snälla, bli inte arg! Jag är på kontoret nu. Kom hit, snälla. Du vet hur Simon är. Kommer du?
Jag är på väg…
Hon slängde sig i bilen, ivrig att bara få krama honom.
Lite senare satt hon och Mattias på golvet i konferensrummet på kontoret. Framför dem stod en flaska rödvin, Elin lutade huvudet mot hans axel.
Förlåt, jag ville aldrig tjuvläsa era meddelanden. Jag har aldrig gjort det förut… förlåt, sa hon och snurrade på glaset.
Nej, det är jag som ska be om ursäkt att du drogs in i det här. Jag borde berättat direkt.
Varför bad han dig om hjälp?
Äh, vi är ju vänner. Han klantade till det rejält med den där tjejen. Spillde en energidryck över henne på gymmet, hela hennes vita kostym blev blå… och efter det vågade han inte prata med henne igen, kom hem till mig och bad om hjälp.
Mattias härmade Simons pipiga röst och Elin skrattade.
Han är ju hopplös! Men varför bjöd han henne hem till vårt ställe? Kunde ju tagit in på hotell…
Han bor ju fortfarande hos sin mamma för att spara pengar. Och för att hon lagar pannbiffar åt honom och tvättar och stryker hans kalsonger, du vet.
Haha, så snål han är! skrattade Elin.
Vi har känt varandra sedan vi var sju. Tror inte han vågar visa sån snålhet för någon utom mig, sa Mattias.
Du är en riktig vän, Mattias!
Elin torkade tårarna.
Men du, de är kanske fortfarande där hemma… Vi kan ju inte sova på jobbet. Och jag vill helst inte tillbaka redan nu… låt dem plocka undan lite där.
Mattias kysste henne leende.
Mig behöver du inte oroa dig för. Och jag är inte lika snål som Simon vi har förtjänat en romantisk kväll!
Menar du det? Ska vi ta in på hotell?
Mattias nickade, lyfte sedan upp Elin över axeln. Hon skrattade så hon grät och protesterade, men han bar henne stadigt.
Jag ser till att du kommer fram helskinnad!
Elin skrattade högt och tänkte att för bara några timmar sen trodde hon att hon höll på att förlora allt. Men ibland blir det ändå bra, trots all drama.
