Igår sa jag upp mig från jobbet för att försöka rädda mitt äktenskap. Och idag vet jag inte om jag inte redan har förlorat båda två.
Jag hade jobbat på det där företaget i nästan åtta år. Började strax efter att jag och Eivor gifte oss, och länge var jobbet min trygga hamn stadig lön i kronor, fasta arbetstider, framtidsplaner om hus i Skåne och stabilitet i vardagen. Eivor har alltid vetat hur mycket jobbet betydde för mig. Vi pratade till och med om att köpa bostadsrätt för pengarna vi lyckades lägga undan tack vare lönen. Det slog mig aldrig att just där, på kontoret vid Sergels torg, skulle jag ta det klavertramp som förde oss hit.
Kvinnan som det hela handlade om, Malin, dök upp för ungefär sex månader sedan. Först var hon mest en ny kollega. Satte sig vid min plats under fikarasterna, bad om hjälp med ekonomiportalen och undrade vad man egentligen gör för att överleva fredagsfikat. Vi började luncha ihop först i grupp med andra, sedan oftare bara vi två. Hon berättade om sin kris med pojkvännen, snåla semestrar till Öland och relationskaos. Jag lyssnade. Allt oftare faktiskt. Jag började radera sms för säkerhets skull, stängde av ljudet på telefonen när jag kom hem, skyllde på långa möten när vi egentligen satt och åt sushi på Birger Jarlsgatan.
Otroheten ja, ni vet, den där svenska klassikern hände en sen kväll efter att vi blivit kvar sent på jobbet. Inget passionerat eller filmiskt; bara ett beslut som föddes ur förvirring och dåligt omdöme. Jag visste att det var fel. Jag cyklade hem genom ett regnigt Stockholm och pussade Eivor godnatt som om inget hade hänt. Just det där grämer mig mest nu.
Eivor fattade misstankar några veckor senare. Vi låg i sängen när hon tog min mobil för att leta efter ett nummer och fick syn på några sms som var lite väl, tja, ovana. Hon frågade rakt ut. Jag hade inget snyggt svar. Hon teg i några minuter, sedan bad hon mig berätta allt från början. Så jag gjorde det. Den natten sov vi inte i samma säng.
Efter det spändes luften hemma. Hon kom med frågor när, var, hur ofta, är vi fortfarande i kontakt? Jag svarade på allt. Men så en dag sa hon något som hamrade sig fast i hjärnbarken:
Jag vet inte om jag kan förlåta dig, men jag vet att jag inte klarar av att du ser henne varje dag.
Där kom då jobbet upp.
Ultimatumet var så svenskt tydligt som det kan bli. Hon sa att hon inte tvingade mig, men behövde känna någon form av trygghet. Att så länge jag gick till det där kontoret, kunde hon inte släppa det och gå vidare. Valet var mitt: sluta, eller accepterar att hon kanske lämnar. Hon höjde inte rösten. Hon grät inte ens. Det gjorde allt så mycket värre.
Jag låg sömnlös och räknade ut hyror, sparpengar och CSN-lån. Jag visste att säga upp sig betydde noll inkomster på studs. Men om jag inte gjorde det? Då kanske det var goodbye till kärleken. Igår gick jag in till chefen, lämnar in min uppsägning och gick därifrån med en märklig mix av bra gjort, gubbe och total ångest.
När jag kom hem berättade jag för Eivor. Jag trodde att det skulle ge henne ro. Hon sa tack, men det ändrade liksom ingenting just nu. Hon visste inte om hon kunde lita på mig igen. Hon behövde tid. Inget löfte. Inget beslut.
Idag sitter jag arbetslös med ett äktenskap på stand-by.
Inte nog med att jobbet rök kanske står jag där utan Eivor också.
