Jag blev uppfostrad av min mormor – nu kräver mina föräldrar att jag ska betala underhåll till dem Jag och min familj bor i olika svenska städer och vi har inte setts på över 20 år. Mina föräldrar har alltid rest runt som musiker och sjungit i kör. När jag var fem år fick jag bo hos min mormor, och för att göra det enklare för henne flyttade vi till släktingar. I början brukade mamma och pappa hälsa på ett par gånger om året, men snart blev besöken alltmer sällsynta och till slut slutade vi ha kontakt. När jag studerade till tandläkare i Uppsala gifte jag mig under tredje året. Idag driver jag och min man vår egen tandläkarklinik och vi har gott om pengar. För ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp. De ringde till kliniken eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer. Våra samtal har mest handlat om att de klagar på livet. Jag har alltid lyssnat men påmint dem om att det var deras val att låta mormor uppfostra mig. Ibland skickade de nån hundralapp till mormor, men största delen försörjde vi oss på hennes pension. Jag har alltid förstått att vi fick leva sparsamt och under skolåren tog jag extrajobb på sjukhuset för att ha råd. Nu tycker jag att vi har våra separata liv. När mina föräldrar förstod att jag inte tänker stötta dem ekonomiskt, började de hota med att kräva underhåll från mig. Deras krav har fått mig att ta avstånd. Tidigare funderade jag på att hjälpa dem, men nu vill jag inte ha någon kontakt alls. Tycker du att jag gör rätt, eller borde jag hjälpa mina föräldrar trots allt?

Jag växte upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt sig för att kräva underhållsbidrag från mig.

Jag och min familj bor i olika städer i Sverige. Vi har inte setts på över tjugo år. De jobbar som konstnärer och sjunger i en kör, hela deras liv har varit en lång resa. När jag fyllde fem år fick jag flytta hem till min mormor. Hon försökte göra livet enklare för sig och barnet, så vi flyttade in hos hennes släktingar.

I början brukade mamma och pappa komma och hälsa på oss två, ibland tre gånger om året, men så kom besöken allt mer sällan. Till slut slutade jag helt att tänka på dem. Kontakten försvann och när jag studerade till tandläkare, gifte jag mig under tredje året.

Idag driver jag och min man vår egen tandläkarklinik och vi tjänar riktigt bra. För ungefär ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp igen. De började ringa till kliniken, de hade inte ens mitt mobilnummer. Våra samtal gick ut på att de beklagade sig över hur svårt de hade det.

Jag lyssnade på allt de sa och svarade att det var ett val de gjort själva när de lämnade bort sin dotter till mormodern. Visst, ibland skickade mina föräldrar några kronor till mormor, men oftast levde vi bara på hennes folkpension. Hon berättade det ofta för mig och jag förstod det, för vi fick snåla och planera för varenda sak.

I skolan gick det bra för mig. För att ha pengar till mat och kläder jobbade jag nätter som biträde på sjukhuset. Nu tycker jag att jag skapat mitt eget liv, och mina föräldrar får gå sin egen väg.

När mamma och pappa insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt började de hota med att kräva underhåll via domstol. Deras ord fick mig slutligen att dra mig helt bort från dem. Tidigare kunde jag ibland tveka och känna att jag borde hjälpa dem lite ändå, men nu vill jag inte ens ha med dem att göra längre.

Har jag rätt, eller borde jag ändå stötta mina föräldrar trots allt?