Sedan vår son gifte sig har vi knappt sett honom. Han vill inte besöka oss längre nu är han ständigt hemma hos sin svärmor. Hela tiden har hon något akut som måste fixas. Jag kan knappt förstå hur hon klarat sig innan hennes dotter blev gift med vår son.
Vår son har varit gift i drygt två år. När de gifte sig flyttade barnen till en egen lägenhet den som vi köpte till honom när han började på universitetet i Uppsala. Sedan barnsben har han alltid haft vårt stöd och vår kärlek. Redan innan giftermålet bodde han själv, eftersom lägenheten låg nära hans jobb.
Jag kan inte påstå att jag ogillade min svärdotter, men redan från början kände jag att denna flicka inte riktigt var mogen för ett vuxet äktenskap, även om vår son bara är två år äldre. Hon hade ofta ett barnsligt sätt, ibland rentav egensinnig. Vår son har alltid varit så omtänksam och jag tänkte ofta på hur han skulle klara sig i längden med en så omogen fru.
När jag träffade henne och hennes mor blev saker och ting tydliga. Svärmodern, som var jämngammal med mig, uppträdde precis lika omoget och hjälplöst som sin dotter. Har du någonsin mött en vuxen som beter sig som ett barn? De förblir oförmögna att ta ansvar. Vid dotterns bröllop var hennes mor redan skild för sjätte gången.
Det fanns inget att prata om hon levde i sin egen värld, men höll sig ändå på avstånd. Vår kontakt inskränkte sig till artighetsfraser vid bröllopet, inget mer.
De första varningssignalerna kom redan innan vigseln, när svärdottern ständigt drog med vår son hem till sin mamma: det var en droppande kran, ett eluttag som behövde bytas, en kökshylla som lossnat. Första gångerna såg jag mellan fingrarna klart de behöver hjälp, där finns ingen ordentlig karl i huset.
Men problemen i svärmors lägenhet tog aldrig slut. Vår son började allt oftare tacka nej till oss, med ursäkten att han och frun skulle till hennes mamma. Sedan var det plötsligt självklart för dem att fira alla högtider hos svärmor, medan vi blev lämnade på egen hand bara jag, min man Lars och farmor Ingrid fanns kvar runt bordet.
Det var sorgligt när han inte längre dök upp på födelsedagar och jul men riktigt illa blev det när han började strunta i att hjälpa oss helt. En gång köpte vi ett nytt kylskåp och bad vår son hjälpa till att bära upp det. Först sa han ja, men ringde sedan och sa nej svärmor hade läckande tvättmaskin och han måste hjälpa till där.
När jag ringde hörde jag svärdottern i bakgrunden: Kunde inte dina föräldrar anlita en flyttfirma? Han kom till slut, men var arg och butter hela tiden.
Pappa, kunde du inte bara beställa hemhjälp? Nu måste JAG släpa det här!
Jag tappade modet. Varför kunde inte svärmor själv anlita folk? Lever hon i någon annan värld där ingen kan fixa saker? Vår son försvarade det hela, sa att hantverkare bara luras och tar betalt utan att fixa något.
Till slut kunde Lars inte behärska sig och sa rakt ut: Kanske svärmor till inte förstår maskiner, men hon är nog duktig på att valla får för få folk att springa hennes ärenden, det kan hon. Vår son blev djupt sårad och gick därifrån. Själv sade jag inget jag tyckte faktiskt Lars hade rätt, för svärmodern och svärdottern har alltid utnyttjat vår son. Han är där som rörmokare, elektriker och bärhjälp. Till oss har han helt tappat vägen.
Efter den där grälen har han inte pratat med Lars på två veckor. Lars vägrar be om ursäkt först, och vår son är lika envis säger att han inte kommer ringa förrän han får en ursäkt. Jag slits mitt emellan jag tycker Lars hade rätt men han kunde sagt det mildare, nu går sonen bara och samlar agg och jag vill inte förlora honom över något så här dumt.
Nu står vi där ingen vill ta första steget. Och vet du vad? Svärmor verkar trivas bäst av oss alla.
