Ett kaotiskt klädskåp, högar med ostrukna kläder, sur soppa i kylen – allt detta är vårt hem. Jag bestämde mig för att varsamt ta upp frågorna med min fru, men ändå fick jag skulden tillbaka. Jag blev blixtförälskad i Maria första gången jag såg henne. Det var omöjligt att motstå hennes skönhet och charm. Jag tänkte att jag var otroligt lyckligt lottad som hade en så smart, attraktiv och ordningsam tjej vid min sida, så jag tvekade inte att fria till henne. Vi flyttade ihop och direkt berättade Maria att hon inte tycker om hushållsarbete. Hon ville satsa på sin karriär och dela på hushållssysslorna lika. Jag såg inget problem med det och gick med på upplägget. Det kändes rättvist och rimligt där och då – men jag visste inte vad framtiden hade i beredskap för oss. Vi delade upp sysslorna och Maria försäkrade mig om att hon skulle klara både jobbet och hemmet galant. Jag litade på henne och stod inte på mig om min egen åsikt. Sex månader gick och jag märkte att det inte blev som vi tänkt oss. Marias yrkesliv gick inte som hon hoppats. Hon jobbade deltid på ett okänt företag, med ojämna pengar och oregelbundna tider. Samtidigt spenderade hon allt hon tjänade på sina egna önskningar. Själv slet jag från tidigt till sent, ändå hade Maria väldigt lätt att minnas uppdelningen av våra sysslor och blunda för sina egna åtaganden. I början gjorde hon sin del noggrant, men snart sjönk engagemanget. Hemmet blev allt rörigare, med klädhögar och ostrukna plagg överallt. Till min förvåning anklagade hon mig för att inte hjälpa till tillräckligt. Den attityden gjorde mig riktigt ledsen. Det var outhärdligt svårt att balansera allt jobb med hushållet. Vi hade ju enats om ett rättvist ansvar från början. Jag hoppades att situationen skulle bli bättre när barnet kom och Maria skulle vara hemma på föräldraledighet. Tyvärr blev det tvärtom. Ibland tänker jag att det kanske vore bättre utan min fru. Förutom våra problem har de ständiga grälen blivit en del av vår vardag. Jag försöker förstå min frus perspektiv och sätta mig in i hennes situation, men kan inte skaka av mig känslan av att mina behov försummas. Jag jobbar både på kontor och hemma, jonglerar ansvar, och tar hand om hemmet. Allt jag längtar efter är lite vila. Jag undrar vad Maria gör hela dagarna på föräldraledigheten, vad som hindrar henne från att laga middag eller städa lite. Vår bebis är bara två månader och sover för det mesta. Jag tänker att jag själv hade hunnit med en del hushållsarbete under den tiden. Jag kan inte låta bli att undra hur det blir om vi får fler barn. Jag tror på jämställdhet och ömsesidigt stöd, men det verkar vara svårt för Maria att se det så. Jag vill inte att vi ska splittra familjen – jag älskar verkligen vårt barn. Men jag känner att jag har nått gränsen för mitt tålamod. Jag vet inte hur jag ska orka leva vidare så här. Vems sida står du på i den här historien?

Ett rörigt klädskåp, högar av ostrukna kläder och en sur fisksoppa i kylen allt det här är vårt hem just nu. Jag försöker försiktigt ta upp dessa saker med min fru, men det slutar ändå med att hon anklagar mig istället.

Jag blev förälskad i Linnea så fort jag såg henne. Det var omöjligt att motstå hennes skönhet och charm. Jag tänkte att jag var otroligt lyckligt lottad som fick vara tillsammans med en så klok, attraktiv och ordningsam kvinna. Därför friade jag utan tvekan.

När vi bestämde oss för att flytta ihop sa Linnea direkt att hon inte gillade att göra hushållssysslor. Hon ville hellre fokusera på sin karriär och dela hemmet lika. Jag såg inget problem med det och gick gladeligen med på det. Det kändes rättvist och rimligt då, men jag hade ingen aning om vad som väntade oss.

Vi delade upp hushållsarbetet, och Linnea försäkrade mig att hon klarade av både arbete och hem utan problem. Jag lät henne bestämma, och stod fast vid vårt överenskomna upplägg.

Ett halvår har gått och saker och ting blev inte alls som vi tänkt oss. Linneas jobb gick inte riktigt som hon hoppats. Hon arbeider deltid på ett litet företag, får oregelbunden lön och har konstiga arbetstider. Samtidigt spenderar hon sina pengar mest på sig själv. Själv arbetar jag från morgon till kväll utan paus. Men Linnea minns väldigt väl vår arbetsfördelning och blundar ibland för sina egna sysslor.

I början tog hon sin del på allvar, men med tiden tappade hon sugen. Det blev mer och mer stökigt hemma med kläder överallt. Till min förvåning började hon skylla på mig och menade att jag borde hjälpa till mer. Det här sårade mig djupt. Det är otroligt svårt att balansera ett krävande jobb med hela hushållet på mina axlar. Vi hade ju kommit överens om en rättvis fördelning från början.

Jag hoppades att det skulle bli bättre efter att vi fick vårt barn, och tänkte att Linnea skulle ta hand om både henne själv och hemmet under föräldraledigheten. Tyvärr blev det snarare tvärtom. Ärligt talat tänker jag ibland att det skulle vara lättare utan min fru. Utöver våra problem har bråken blivit en del av vardagen.

Jag försöker ändå förstå hennes sida och föreställa mig hur hon känner, men jag kan inte låta bli att känna att mina egna behov blir osynliga. Jag jobbar heldagar på kontor, tar ansvar hemma och håller efter bland sysslorna allt jag längtar efter är lite vila.

Jag undrar vad det är Linnea gör på dagarna under föräldraledigheten som hindrar henne från att laga middag eller städa lägenheten. Vår bebis är bara två månader gammal och sover stor del av dagen. Jag tror att det skulle gå att hinna med några hushållssysslor då. Jag kan inte låta bli att fundera på hur vi ska klara oss om vi får ett barn till. Jag är för jämställdhet och att vi stöttar varandra, men för Linnea verkar det vara svårare att ta till sig.

Jag vill inte förstöra vår familj, för jag älskar verkligen vårt barn. Men ärligt talat har mitt tålamod tagit slut. Jag vet inte hur jag ska orka med det här längre. På vems sida står du i den här historien?