Redan nästa dag hängde grannen återigen över vårt staket. Min fru gick fram till henne och sa att vi hade mycket att göra idag, så vi kan inte umgås som igår. ”Hur blir det med imorgon då?” undrade Barbro nyfiket. ”Samma sak imorgon. Kom helst inte förbi oss igen.” Min längtan efter stadslivet ledde inte till något gott. Min fru har ett hus på landet, utanför en liten svensk by. När svärmor och svärfar fortfarande levde brukade vi besöka dem ofta. Jag älskade när vi satt ner till kvällsmat i trädgården under det stora päronträdet. Vi kunde sitta och prata ända tills mörkret föll. Så var det varje gång vi kom på besök. Och på vintern eldade svärmor i den gamla kakelugnen. Det fanns alltid nybakade bullar på bordet. Det doftade ljuvligt i hela huset. Vi älskade att åka skidor och pulka på vintern, både jag och min fru. Sedan gick båda hennes föräldrar bort. Vi sålde inte huset. Vi tänkte att vi skulle åka dit lika ofta som förut. Men det blev aldrig så. Det var alltid något annat vi måste göra. Så småningom slutade vi tänka på föräldrahemmet helt. Livet rullade vidare. Åren gick. Vår son träffade sin tjej och gifte sig. Min svärdotter Victoria pratade ofta om hur mysigt det vore att bo på landet. Åtminstone under sommaren. Då kom vi ihåg huset igen. Jag och min fru åkte dit först, eftersom det gått så lång tid sedan sist vi var där. Allt var sig likt, men huset var eftersatt. Vi bestämde oss för att städa upp lite. Anna tog hand om huset och jag gick ut i trädgården. Jag trodde att huset skulle ha förfallit efter alla dessa år utan folk, men nej. Efter en rejäl städning såg allt plötsligt annorlunda ut. Nästa dag kom barnen. De började också städa. På bara en dag blev huset fräscht och trevligt. Kvinnorna lagade middag, och jag och min son bestämde oss för att laga bordet och de gamla bänkarna under päronträdet. Då märkte jag att en kvinna iakttog oss från andra sidan staketet. Hon sa att hon nyligen köpt huset bredvid. Hon kom för att hälsa. Eftersom vi är artiga bjöd vi in henne på middag. Hon hette Barbro. Hon berättade att hon bodde ensam här. Hon har en dotter som fått ett eget hus. Hennes dotter har tre barn. Barbro själv är ensam, frånskild. Hon pratade på, men jag lyssnade knappt. Plötsligt kände jag någonting röra vid mitt ben. Jag tittade under bordet och såg min grannes fot. Jag flyttade snabbt på mitt ben. Men hon fortsatte försöka röra vid mig. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag försökte resa mig diskret för att komma därifrån utan att min fru skulle märka något. Men Barbro slutade inte prata. Barnen hade redan blivit trötta. Jag ville verkligen att hon skulle gå. När vi dukade av påminde min fru mig om att Barbro verkade vara en oseriös kvinna. Och jag kunde bara hålla med, även om jag inte berättade vad som hänt. Jag skämdes. Och jag tror inte det var första gången den här kvinnan gjorde så mot en man. Redan nästa dag stod hon åter lutad mot vårt staket. Min fru gick ut och sa till henne att vi hade mycket att göra idag och inte kunde bjuda på kaffe som igår. – Men imorgon då? frågade Barbro nyfiket. – Det är likadant imorgon. Du behöver inte komma förbi oss mer. Vilket mod min fru visade! Grannen muttrade länge för sig själv, men jag brydde mig inte om vad hon sa. Jag tror att min fru gjorde helt rätt. Vi är alltid öppna och ärliga, och känner direkt om vi inte tycker om någon – då umgås vi inte mer.

Nästa morgon stod grannen återigen lutad över vårt staket. Min fru gick fram till henne och sade med bestämd röst att vi hade mycket att stå i idag, så någon fika och prat som igår skulle det inte bli. Men hur blir det imorgon då? undrade Barbro ivrigt. Samma sak imorgon. Kom helst inte över mer alls.

Min längtan efter att bo i stan hade inte fört något gott med sig.

Min fru, Anneli, har ett hus ute på landet. När hennes föräldrar levde brukade vi ofta åka dit och hälsa på. Jag trivdes när svärfar skjutit ut bordet under det vida päronträdet, där vi satt och prata tills kvällshimlen färgades blå och kall. Så var det varje gång vi kom dit. Och vintertid eldade svärmor i vedspisen tills hela huset fylldes med doften av nybakade kanelbullar. Den värmen satt i väggarna.

Anneli och jag älskade att åka skidor och susa nerför backen på kälken vintertid. Men sedan gick hennes mamma och pappa bort. Vi sålde aldrig huset. Tanken var att vi skulle komma ut lika ofta som förut. Men så blev det aldrig.

Vi hade alltid något annat att ta itu med. Efter ett tag slutade vi ens prata om huset. Livet malde på och åren gled förbi. Vår son, Oskar, träffade sin Malin och gifte sig. Malin drömde ofta högt om somrarna på landet, om åtminstone en sommar där.

Då mindes vi huset igen. Anneli och jag var först tillbaka. Det var länge sen sist. Allt såg ut som förr, men trängde sig på var att huset blivit försummat.

Vi bestämde oss för att ta tag i städningen. Anneli dammade och fejade inne, jag tog gården. Jag hade trott att huset skulle ha förfallit efter alla år vi låtit det stå tomt, men efter en dags omsorg såg allt genast annorlunda ut. Dagen därpå kom barnen ut. Vi hjälptes åt med alltihop och efter några timmar var huset skinande och trivsamt. Kvinnorna lagade middag, Oskar och jag lagade bordet och bänkarna under päronträdet.

Det var då vi såg henne. En kvinna stod och iakttog oss bakom staketet hela tiden. Till slut ropade hon över och berättade att hon nyligen köpt huset bredvid. Hon ville bekanta sig. Eftersom vi är vänliga människor bjöd vi in henne på middag. Hon hette Barbro. Hon bodde själv där och hade köpt huset för att hennes dotter, som nu har tre små barn, skulle kunna besöka på sommaren. Barbro själv är nyskild och berättade länge och väl om sitt liv. Jag lyssnade först, men tappade intresset när hennes fot smög sig längs mitt ben under bordet.

Jag ryckte lätt tillbaka benet, men hon fortsatte stryka sin fot mot mitt. Jag hade aldrig varit med om liknande tidigare. Jag försökte diskret flytta mig utan att väcka uppseende särskilt inte Anneli skulle märka något. Men Barbro fortsatte prata och barnen blev allt tröttare. Jag önskade mest att hon skulle gå hem. När vi dukade av böjde sig Anneli över och viskade att Barbro verkade vara en lättfärdig kvinna och det gick inte att säga emot. Men jag nämnde inget om vad som hänt under bordet. Det kändes genant. Jag fick en känsla av att Barbro gjort så här förut med andra män.

Nästa morgon dök hon alltså upp igen vid staketet. Anneli gick genast ut och sade att vi hade fullt upp idag och att det nog var bäst om hon lät oss vara i fred.

Och imorgon då? frågade Barbro hoppfullt.

Ungefär på samma sätt imorgon. Kom inte över till oss mer, svarade Anneli bestämt.

Vilken styrka min fru visade. Barbro muttrade något tyst där hon stod och gick sedan därifrån, men det rörde mig inte. Jag tyckte Anneli gjorde rätt. Vi är alltid öppna och ärliga med vad vi tycker, och vi kände direkt att vi inte ville ha mer med Barbro att göra. Vi kommer inte att söka kontakt igen.